catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - Lördag 20 aug 18:41

Statistiken över antalet suicid i  Sverige 2015 är nu officiell.

1544 personer tog sitt liv förra året.

1544 personer, att jämföra med 1531 året innan.

2013 var min dotter Helena en av 1600 personer som tog sitt liv i vårt land.


Det är inga stora skillnader mellan åren. Antalet håller sig ganska konstant.

Konstant på en alldeles för hög nivå. Vi är långt ifrån att uppnå visionen om noll suicid.


Det kan tyckas hopplöst. Det anordnas konferenser, Suicidpreventiva dagen uppmärksammas allt mer, det forskas, skrivs böcker och artiklar. Ideella krafter lägger ner otaliga timmar för att uppmärkamma frågor kring psykisk ohälsa och suicid. När ska allt arbete ge resultat?

Det ger ett visst resultat.

Tyvärr inte i självmordstalen i den utsträckning vi skulle vilja. Men det faktum att frågorna ges allt större utrymme ibland annat media, i politiken och hos allmänheten kommer visa sig i statistiken. Likaså det faktum att vi är alltfler drabbade som vågar och kan prata öppet om det som hänt oss.


Men den stora trendbrottet kommer inte att ske förrän det blir en prioriterad politisk fråga och det då även satsas rejält med skattepengar.

Det behövs pengar till forskning.

Det behövs pengar till fler kuratorer i skolorna.

Det behövs pengar till kriscenter.

+ en massa andra saker.

Och inte minst behövs det pengar till att utbilda allmänheten att förebygga självmord. För det är i den dagliga samvaron med varandra vi har störst chans att stötta. Om vi har kunskapen.


Jag tror på att jag kommer att få uppleva en radikal minskning av antalet suicid under min livstid.


Jag tror också på att det jobb som görs nu i allt högre utsträckning kommer att visa sig i statistiken så småningom. 

Men för att nå den stora minskningen krävs en bred  satsning  nu!!!


Det var 1544 personer som tog sina liv i Sverige 2015.  Men vi får inte glömma att alla var  individer. Det var Daniel, Kristoffer, Jonas, Susanne.... osv.      Älskade för den de var. Och nu, var och en, sörjda och saknade för den de var.

Varje liv är lika värdefullt och varje liv är värt att rädda. 


Så här avslutade jag ett inlägg i bloggen för två år sedan:

”1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Vi leker med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med, hon räddades.

1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.

Men för mig hade det gjort hela skillnaden.”

ANNONS
Av Eva Wedberg - Måndag 1 aug 22:25

Det blev inte som vi tänkt med kattungarna som föddes för några veckor sedan.

De fyra ungarna kunde inte tillgodogöra sig näring. De små kattbäbisarna som var så små när de föddes blev allt mindre och efter några dagar dog  alla utom en.

Vi var jätteledsna. Det var katter, men vi fäste oss vid dem ändå. Och de små varelserna väckte beskyddarinstinkterna i oss. Vi var så glada när ungarna föddes och tyckte vi förtjänat att få ha dem hos oss. Och så förbyttes det i tårar.


MEN det visade sig att den unge som var kvar var pigg och växte som den skulle. Efter en vecka fick den ögon, nu är den 3 veckor och har börjat leka så smått.

Vi insåg snart att kullen som föddes inte var livskraftig och att det nog inte skulle ha blivit några katter. Det innebär också att den lilla krabat som är kvar egentligen inte skulle ha förutsättningar att klara sig.

Vi skulle inte ha haft någon kattunge men vi har en. Med det perspektivet är det helt fantastiskt med denna lilla krabat. Vi kallar den ”Miracle baby”  för så känns det emellanåt. Och vi är helt förälskade.

Verkar så klart helt knäppt för den som inte har husdjur själv.


Det jag vill komma till och som katterna får symbolisera, är att vi själva ibland kan välja vilket perspektiv vi ska ha till det som händer oss. Vi kunde ha fortsatt vara ledsen de förlorade kattungarna. Nu är vi istället otroligt glada för den krabat vi har. Vi uppskattar den säkert mer än vi gjort om vi inte haft fler ungar från början.


Det är inte alltid så lätt att välja, jag vet. Vi kanske vill men orkar inte.

Men vi tar alltför ofta det vi har för givet. Vi glömmer bort att uppskatta det och strävar efter något annat.


Vi grämer oss över våra misslyckanden istället för att vara stolta över det vi åstadkommer.

Jag gör det alldeles för ofta. Förra veckan hade jag sju liknande ärenden på mitt jobb. Sex av dem fixade jag med lyckat resultat, det sjunde strulade till sig. Gissa vilket av dessa jag funderade på efteråt.


Som ni vet förlorade jag en älskad dotter för några år sedan.

Det kan vara extra svårt för oss som förlorat någon nära att se dem som finns runt oss. Och sorgen måste få ta sin tid. En viss saknad måste få finnas, det går aldrig att helt komma ifrån de största sorgerna som drabbar oss.

Men desto viktigare att vi ser dem vi fortfarande har hos oss och inte låter sorgen överskugga det för alltid.


Lilla Katniss. Döptes till Jack Sparrow men vi fick ändra det när det visade sig vara en tjej.

 


Med mamma Samantha


 

ANNONS
Av Eva Wedberg - Tisdag 12 juli 21:14

Återigen min födelsedag.
Ytterligare en födelsedag utan Helena. Ytterligare ett halvår utan Helena.
Så saknad, jag längtar så efter våra samtal, efter hur hon kunde förvandla den gråaste måndag till en härlig tjejkväll med hjälp av en hyrfilm och en påse chips. Alla projekt, stora som små som hon alltid hade på gång .
Men samtidigt en sån tacksamhet över allt och alla som finns här. Saknaden efter Helena överskuggar inte allt . Ibland, stundtals , är det så. Men ofta ligger den mer latent . Den finns där men så mycket annat finns också som är bra. Fina människor jag möter, min familj som betyder mer än nånsin och inte minst insikten om min egen styrka.
Jag är också otroligt tacksam över att det var möjligt för mig att komma tillbaka till ett vardagsliv där allt inte överskuggas av sorgen efter Helena.
Nu har det alltså gått 3 och ett halvt år. Vart tog tiden vägen?
Vår katt Samantha fick kattungar idag. 5 ungar födde hon men tyvärr var det en som inte levde. Vi konstaterade att vi gått en kattunge var , 4 som levde till oss som finns kvar och den 5:e som inte levde var till Helena. Det kändes så trösterikt att tänka att naturen ordnat det så.

Av Eva Wedberg - Fredag 8 april 09:34

”Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.

Hurra! Hurra! Hurra!”


Hur  många födelsedagar har vi inte sjungit de raderna?

Stått vid sängen, med frukostbricka och paket och sjungit för full hals.

De första åren jättespännande och kul , tonårsfödelsedagarna litet pinsamt och irriterande för födelsedagsbarnet. Och sen jätteviktigt för det vuxna barnet för det är så vi alltid har gjort.

Rent praktiskt kanske inte med frukostbricka längre men ändå nångång under födelsedagen stämmer vi upp i sången.


Så gör vi än  när våra andra barn när de fyller år.

Inspirerade av filmen Lotta på Bråkmakargatan, där pappan spelad av Claes Malmberg sjöng för sin Lotta.


Idag är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.

Idag är det 25 år sedan hon föddes. Fyller hon 25? Nja, jag vet inte.

Hon levde knappt 22 år här hos oss, det var den tid vi fick tillsammans. Äldre än så kommer hon aldrig att bli. Samtidigt finns hon fortfarande med oss. Hon finns i våra tankar, i våra samtal, i våra minnen. Hon fortsätter påverka vårt liv. Mycket av det vi gör och hur vi lever är påverkat av förlusten, minnet och saknaden efter Helena.


När jag fyllde 25 fick jag en symaskin av mina föräldrar, en symbol för att jag var vuxen på riktigt.

Ett kvarts sekel, halvjämnt, halvfemtio.

På ett sätt kan man säga att Helena fyller 25. Men hon är för alltid också 21, nästan 22.


Det blir ingen vuxenpresent idag till Helena, kalaset blir nog också litet tunt.

Men tonerna till ”Vad är det för en dag…” klingade i huvudet redan när jag vaknade imorse.

Det är ingen vanlig dag, det är för alltid Helenas födelsedag.

När jag läste DN imorse så såg jag att det faktiskt också är Claes Malmberg födelsedag idag.

 

   

 

Av Eva Wedberg - Söndag 20 mars 23:42

Jag skriver inte så många inlägg i bloggen numera.

Det blir mest vid speciella datum, årsdagar och födelsedagar och nån reflektion emellanåt.

Tacksamt och ödmjukt kan jag ändå konstatera att det fortfarande varje månad är flera hundra läsare som hittar till Catchingup.

Det krångliga namnet som ingen sökmotor i världen skulle kunna hänvisa till att det handlar om att förlora ett barn genom suicid. Men som hela bloggen i övrigt så är namnet en hyllning till en älskad dotter och syster och den fina person hon var. Jag och Helena ”catchade up” när vi sågs och nu ”catchar” jag upp mitt liv efter henne i bloggen..

Jag tror att många som läser bloggen har följt mig genom hela resan sen vintern 2013. När jag var golvad och så småningom reste mig igen.

Men jag vet också att många  av er som hittar till bloggen har drabbats relativt nyligen.  Ni är fortfarande golvade och undrar hur ni ska orka med det nya livet.

Med den erfarenhet jag har nu och även ett visst tidsperspektiv så skulle jag vilja dela med mig av några råd kring lärdomar jag gjort.

Först, det går att leva ett bra liv.  Det är ett på många sätt annorlunda liv än tidigare men inte alls dåligt. Kanske känner du dig tröttare, kanske rentav piggare.

Däremot blir det aldrig lika bra som innan. En viktig bit fattas, en bit som ingen eller inget kan fylla.

Samtidigt kommer du med största sannolikhet att hitta sidor hos dig själv som du inte trodde du hade. Du kommer att inse att du är mycket starkare än du trodde. 

Förhoppningsvis lär du dig ta vara på livet bättre. Se de små mirakler som faktiskt sker runt oss hela tiden.  Men sträva inte efter att bli felfri. Det kan kännas befriande att reta sig på sånt som vi kallar småsaker. En medtrafikant som missar att blinka sig ut ur en rondell eller en kollega som missar att diska sin kaffekopp.

Vissa människor blir mindre viktiga, andra mer viktiga än innan. Du kommer att möta personer som inte kände den du mist. Ibland väljer du att berätta, ibland känns det bra att låta bli. Ibland väntar du på ett bra tillfälle att berätta.

Låt den du mist fortsätta vara en del av din vardag. Prata om de minnen du har. Tänd ljus, ha bilder och saker framme.

Och kanske viktigast av allt:

Var stolt!! Stolt över den du mist. Det var en fantastisk person som förtjänar respekt för den han/hon var.

Var också stolt över dig själv. Gå med rak rygg.

 Lägg absolut ingen energi på att fundera på vad ”folk” ska tro eller vad de säger.

Bara du vet vilken relation ni hade.

Ditt problem är att du mist en älskad make/maka/förälder/barn, vän/släkting inte vad människor du knappt känner ska tro.



Av Eva Wedberg - Tisdag 2 feb 22:29

Idag hade mannen ärende upp på vinden. Det mesta som finns där uppe är sånt vi sällan behöver så det är följaktligen inte ofta vi är där. Nu behövde han hitta tapetrester från när huset byggdes 2001 och hade en aning om att de kunde finnas på just vinden.
När han kröp omkring där fick han plötsligt syn på en sopsäck på vindsgolvet. Han tog med den ner för att kolla vad den innehöll. Det visade sig att den var fylld med avlagda kläder och saker från Helena som hon samlat och slängt upp på vinden för att få undan dem. Det var så märkligt att hitta allt detta nu, så lång tid sen hon lämnade oss . Sånt vi inte alls visste att det fanns.
På Helena-vis var det slarvigt nerstuvat i säcken. Kläder, gamla skor, tidningar, trasiga strumpbyxor - och en halvfylld läskflaska.
Allt i en enda villervalla.
Det har gått så pass lång tid sen hon lämnade oss att jag ofta har svårt att tänka in henne i vardagen.
Hon är mer som en fin saga vi fått vara med om.
När vi hittar nåt på det här viset som vi inte trodde fanns så är det så många känslor som kommer fram.
Tacksamhet över att få komma henne närmare på det här sättet, skratt när vi minns hur hon var och när vi tänkte på hur hon snabbt fyllt säcken och slängt upp den på vinden, vemod över att hon inte är här.
Å vad jag saknar den flickan.

T-shirt inköpt i London 2005

Försvarets hudsalva

Halvdrucken läsk

Av Eva Wedberg - Tisdag 12 jan 23:05

Älskade vännen!

3 år idag.

3 år sen du lämnade oss .

Jag kan inte förstå att det gått så lång tid.

Jag tittar på bilder av dig. Du ser så ung ut. Du skulle vara nära 25 nu men är ständigt 21.

Ibland känns det som det hände igår och jag kan känna den förlamande känslan när poliserna ringde på dörren och berättade att du inte fanns hos oss längre.

Ibland känns det som en annan värld. Så mycket har hänt under de här åren. Vi har kämpat på. Ofta har det känts övermäktigt men vi har ändå skapat oss en tillvaro som fungerar.

Hur hade det varit om vi fått behålla dig? Jag undrar om vi fortfarande haft våra tjejkvällar. Skulle du ringa mig flera gånger om dan? Skulle vi gå med hundarna? Skulle du försöka få mig att äta nyttigare mat? Vilka kläder skulle du ha? Skulle du fortfarande sova i dina ”sovstrrrumpor”

När du lämnade oss var du på väg in i vuxenlivet, men du fick aldrig uppleva det. Jag vet att jag skulle ha tyckt mycket om den vuxna Helena.

Det har hänt så mycket som du inte får vara med om. Massor av biofilmer som du skulle velat se. Minst 10 nya Beck-filmer. Vet du att Persbrandt slutat som Gunvald Larsson?

Det är en annan regering. Kungabarnen är gifta och har egna barn.

Det finns ett nytt köpcenter i Kungens kurva och ett vid Friends arena.

Massor med ny musik och artister. Jag vet inte hur intresserad du varit av det, du gillade mer musik äldre musik.

Alltfler personer som inte har träffat dig kommer in i vårt liv. Vi har också knutit nya kontakter som jag tror du skulle bli extra glad åt.

En sån här dag rivs många känslor upp. Man återvänder till den där mardrömsdagen för tre år sedan och mycket känns tungt .

När jag tidigare ikväll åkte till kyrkogården och lät tankarna vandra så var det ändå mest roliga minnen av dig som kom upp jag märkte att jag skrattade för mig själv. För hur sorgligt det än är att du inte finns hos så är det glädjen och skratten som ligger är mest förknippat med dig.

Och i den andan vill jag avsluta det här inlägget genom att lägga upp några bilder på dina kylskåpsmagneter. Som exempel på den humor som var rätt typisk för dig.

De  sitter nu på vårt torkskåp i tvättstugan och  får mig att le varje gång jag hänger tvätt.

Vi hörs snart igen.

Kram/mamma

 

 

 

 

 

 

 

Av Eva Wedberg - Söndag 10 jan 16:05


Ni som nångång läst den kristna bibeln vet att veckan innan påsk kallas för Stilla veckan. Varje dag veckan innan katastrofen, innan  Jesus korsfästs, har en särskild betydelse och speciella händelser som i den kristna världen återupplevs år efter år.

 

Jag är inne i min egen påskvecka nu.

Veckan innan 12 januari.

Varje dag den där veckan i januari 2013, innan katastrofen, är så tydlig för mig och det återupprepas varje år.

När Jag åkte och köpte skänk och hörnskåp som jag hittat på Blocket.

Jag skjutsade Helena till tåget när hon åkte till mormor den 7-9 januari. Jag firade en kollega som fyllt 50.

Jag opererade mina ögon.

Det snöade och var busväder ute.

Helena och jag pratade om jobbet hon skulle börja på måndagen. Jag frågade om hon verkligen kände sig utvilad. Hon svarade att hon började bli rastlös och längtade efter att börja jobba.

Varje dag, varje kväll så tydlig för hela veckan. Den 12 är varje timme glasklar.

Kroppen är på vakt och inställd på en annalkande fara. Vilket i sig är märkligt, då för tre år sedan hade jag ju ingen aning om vad som väntade.

Parallellt med detta pågår ett liv som ändå är rätt OK. När jag ser tillbaka på de blogginlägg jag gjort på senare tid så märker jag att jag återkommer till just detta. Att vi trots allt lever och har det rätt bra. Och jag tror inte det skadar att upprepa det. Påminna sig själv och andra om det som är gott.

Vi är på riktigt inne i nyorienteringsfasen nu. Den fas i sorgen då man hittar nya sätt att vara. Verktyg att hantera de nya förutsättningarna som livet gett.

Nån har sagt att sorgen aldrig går  över men med tiden kommer det in annat  i livet som sorgen måste dela plats med. Det dagliga livet som pågår. Nytt roligt jobb, nya intressen. Jag har tagit upp sjungandet igen och börjat i en gospelkör, jättekul. Vi renoverar huset som efter 14 år börjar se rätt slitet ut. Vi går på bio, vi spelar kort. Jag är så oerhört tacksam för dem jag har omkring mig. Och särskilt tacksam är jag för Tommy, Daniel och Emilia.

Advent och jul fungerade bättre än året innan. Att åka till kyrkogården och tända ljus är en ny tradition vi skapat. Inte är det så vi vill ha det egentligen. Vi vill ha Helena här. Alla hennes förväntningar inför julen. Ingen lade ner så mycket omtanke och tid på att köpa julklappar och att pynta som hon. Men hon finns inte här och vi hanterar det så bra vi kan. Filmen ”Tomten är far till alla barnen” tittade vi alla fall på. Den var ett måste för Helena och den traditionen ändrar vi inte.

 

Livet rullar på. Livet är gott på många sätt.

 

Men min kropp är inställd på att hantera en kommande katastrof.

På tisdag har det gått 3 år.

 

Skänken som jag köpte den där veckan. Här julpyntad inför julen 2015. Inte anade jag när jag köpte den att den bara några dagar senare skulle bli en minnesskänk för Helena.

 


 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se