Helena bodde i egen lägenhet sedan nästan 2 år tillbaka. Trots det hamnade tvätten ofta hos oss. Hon påstod att det var lättare att tvätta här. Antagligen hängde det ihop med att även om hon lämnade in smutsig tvätt så var den på nåt konstigt sätt ren och vikt när hon dök upp någon dag senare.

Hon hade en metod för att få det att bli så:

Hon kom dragande med en IKEA-kasse, fylld med smutstvätt. Slängde i den första tvätten i maskinen och sorterade resten i högar på golvet i tvättstugan - och åkte iväg och höll sig borta något dygn.Hon visste att vi skulle ta hand om det för att få ordning i tvättstugan. Ibland protesterade jag tyst mot detta och drog bara ut tvätten från maskinen och lade i korgen utan att hänga.

Torsdagen innan Helena dog hände just det. Hon kom med en jättetvätt och tvättade den första maskinen.  Det råkade vara BH:er. Hon letade tvättpåsen men hittade den inte. Jag misstänkte att Helena råkat ta med den till sig men sade inget. Jag tipsade om att hon kunde använda ett örngott istället. Efter en stund sade hon glatt till mig:

"Mamma, jag lade BH:erna i örngottet och stängde med säkerhetsnålar för att de inte skulle ramla ut. Snacka om vuxenpoäng"  Jag log och svarade att det var riktiga vuxenpoäng.

Sen åkte Helena, jag drog senare under kvällen ut tvätten ut maskinen  och lade i korgen utan att hänga den.

På morgonen den 14 januari kom jag in i tvättstugan och fick syn på korgen med hennes fuktiga tvätt. Där låg örngottet med BH:er, fortfarande ordentligt stängt tack vare säkerhetsnålarna.

Det kändes så tungt att tänka på att mindre än 4 dygn tidigare hade Helena fixat det. Tänk om jag vetat hur allt skulle förändras.

Jag kunde inte förmå mig att öppna örngottet utan hängde upp det som det var. Jag sade till de andra i familjen att de absolut inte fick röra det. Det örngottet  har nu blivit en länk till Helena som betyder oerhört mycket och jag kommer alltid att bevara det just på det viset.

PS. Jag hittade tvättpåsen i Helenas lägenhet ett par veckor senare

Jag klev upp tidigt, resten av familjen sov. Kände mig ofräsch och ställde mig i duschen. Då kom äntligen tårarna, de tårar som chocken hållit undan kvällen innan. Satte på mig klänning, känns så viktigt att inte se slabbig ut.

Jag och Tommy låg i sängen och pratade och grät.

Drack kaffe, kaffe, kaffe.

Ringde fler vänner som behövde få veta.

Pratade med min barndomsvän Ingrid som delar denna fruktansvärda erfarenhet, att förlora ett barn. Så tacksam att ha henne i denna stund, hon förstår. Så grymt att vi båda drabbats av detta. Ingrid sade kloka saker; som att vi inte är ensamma i vår sorg och vi har heller ingen ensamrätt på den. Många sörjer på olika sätt.

Huset fylldes åter med folk: släkt våra vänner, Helenas vänner.

De hade med sig mat och fikabröd. Återigen kaffe, kaffe, kaffe.

Diakon Thomas ringde och berättade att Tumba kyrka skulle hållas öppen under eftermiddagen för de som ville vara med i minnesstund för Helena.

Jag ringde runt: "Kom till kyrkan ta med er dem som har möjlighet och som känner Helena.

Vi möttes av en fantastiskt smyckad kyrka, full av tända ljus, flera diakoner på plats och min körledare Gunnar som spelade. Gabriellas sång , Tears in heaven strålade ut från kyrkoorgeln.

Det lästes dikter och vi sjöng några psalmer.

Tommy och jag höll tal.

Tommy pratade om hur Helena skulle älskat detta.  En massa folk som samlats och hon var medelpunkten. Tommy uppmanade också alla att aldrig ge upp, det finns alltid en morgondag som är ljusare. Han sade åt alla att dricka mycket vatten, det går åt mycket när man gråter.

Jag pratade om Helenas födelse; lättsam förlossning som följdes av ett mycket ilsket vrål. Dessa föjdes åt genom Helenas liv och i hennes personlighet: lättsam och ilsken.

Vi åkte hem från kyrkan ett helt gäng. Vännen Åsa handlade och lagade mat och ställde fram. Hon frågade om vi ville att hon skulle sova hos oss. Det erbjudandet tog vi tacksamt emot.

På kvällen somnade jag till slut en skön sömn, utan de mardrömmar jag fruktade. Med Emilias hand i min och lyset tänt.

  Den 12 januari 2013 var till att börja med en helt vanlig lördag.

Vi hade hand om Helenas hundar och gick ut med dem i omgångar.

Jag satt och jobbade en hel del, januari är bokslutstider och min arbetsbelastning är då som högst.

Jag blev stressad över att Helena inte hämtade hundarna eftersom jag verkligen behövde jobba koncentrerat. Vid 14-tiden ringde jag henne och grälade litet över att hon inte hämtat hundarna. Hon lät ungefär som vanligt. Kanske litet tyst men jag tolkade det som att det var någon bredvid henne och att hon inte ville att den personen skulle höra att jag var arg.

Hon sade att hon skulle komma efter 18 för hon hade ett par saker att fixa. Som vanligt gick jag med på att ha hundarna ett tag till.

Hon kom inte 18. Vi hade gjort paj och dukade till henne om hon skulle komma. När jag försökte ringa var telefonen avstängd. Jag skickade SMS och uppmanade henne att ringa så fort hon såg det. Jag och Tommy gick åter med hundarna. Jag gick åt ett håll med Max och Tommy åt ett annat med Milo och Ronja.

Jag hade en liten obehagskänsla i kroppen att jag inte fick tag på Helena, det var inte likt henne att stänga av, men jag var inte direkt orolig. Jag satte mig ner och tittade på Stjärnorna på slottet runt 20.00

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

när nånting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer"

Lördag den 12 januari kommer alltid att vara vattendelaren i vårt liv

                    FÖRE                 EFTER

Jag satte mig ner för att titta på Stjärnorna på slottet klockan 20.00

När programmet var färdigsänt klockan 21.00 hade livet förändrats för alltid.

Det förändrades såklart redan 16.45 men det visste vi inte då.

Jag fick veta 20.15 och Tommy 20.30 när han kom in med Milo och Ronja.

Det ringde på dörren, 2 poliser som visade sina brickor, precis som på film.

Förstod att det gällde Helena men var mest lättad att jag skulle få veta var hon var. Det föll mig aldrig in den första minuten innan vi satt oss i köket att det kunde vara så allvarligt. Jag trodde hon kanske varit med om något fuffens och nu satt anhållen. Hur jag nu kunde tro det, Helena var aldrig inblandad i sånt.

När den ena polisen sade orden:

        HELENA  - FINNS INTE LÄNGRE

När FÖRE blev EFTER,

Vad tänkte jag då?

Rämnade världen? Nej ingen avgrund öppnade sig.

Jag förklarade lugnt och pedagogiskt för poliserna att det inte kunde stämma. Eftersom det inte går att Helena är borta. Vi skulle aldrig klara det - alltså hade de fel. Och det måste de förstå. Tyckte nästan litet synd om de snälla poliserna som var så felinformerade.

FÖRNEKELSE kallas det visst. En bra psykologisk uppfinning. Synd att man inte kan få stanna där hela tiden.

För sen kom CHOCKEN ganska snart. Nånstans i bakgrunden malde poliserna  på om att Helena stått på spåret, att allt tydde på att det var hennes egen vilja.

Chocken är som att man sitter i en burk och utanför burken flimrar filmsekvenser förbi men du deltar inte. Du förstår vad som sägs och händer men du tar inte in det. Och du vet nånstans att när du väl tar in det du hör så kommer det att smälla. Och du bävar för den stunden när du helt ska förstå.

Tommy kom, jag mötte honom: "Polisen är här, skynda dig. Det är Helena det är det värsta". Tommy föll ihop på golvet. Jag hämtade Daniel och Emilia.

Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nen nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej

NEJ       NEJ        NEJ         NEJ       NEJ    NEJ    NEJ

                   Det här går inte!!!!!!!!

NEJ     NEJ      NEJ     NEJ    NEJ     NEJ

"Kan ni ringa efter nån?"

"Vem ska vi ringa, det är lördag."

Ringde Alf, Monica, Åsa.

"Ni måste komma, vi håller på att gå sönder"

Fantastiska poliser som stannade tills vi hade fått sällskap. De ringde efter diakonen Thomas.

Huset fylldes med folk, släkt och vänner strömmade till. Mitt i all kaos låg underbara Ronja och sov som en stock.

Massor av kaffe och vatten, kopp efter kopp.

Det gick upp för mig att vi verkligen inte är ensamma i vår sorg. Många månniskor kände och älskade Helena, vi delar denna smärta.

När alla åkt, vid 3-tiden på natten, satte vi oss i vardagsrummet, vi fyra: jag, Tommy, Daniel och Emilia. Vi vågade inte sova men satt där. Vi slumrade kanske till någon minut.

Det gällde att vaka in den dag som skulle komma.

Att ta sig igenom första natten

               EFTER