catchingup

Direktlänk till inlägg 20 februari 2013

12 januari 2013

Av Eva Wedberg - 20 februari 2013 09:40

  Den 12 januari 2013 var till att börja med en helt vanlig lördag.

Vi hade hand om Helenas hundar och gick ut med dem i omgångar.

Jag satt och jobbade en hel del, januari är bokslutstider och min arbetsbelastning är då som högst.

Jag blev stressad över att Helena inte hämtade hundarna eftersom jag verkligen behövde jobba koncentrerat. Vid 14-tiden ringde jag henne och grälade litet över att hon inte hämtat hundarna. Hon lät ungefär som vanligt. Kanske litet tyst men jag tolkade det som att det var någon bredvid henne och att hon inte ville att den personen skulle höra att jag var arg.

Hon sade att hon skulle komma efter 18 för hon hade ett par saker att fixa. Som vanligt gick jag med på att ha hundarna ett tag till.

Hon kom inte 18. Vi hade gjort paj och dukade till henne om hon skulle komma. När jag försökte ringa var telefonen avstängd. Jag skickade SMS och uppmanade henne att ringa så fort hon såg det. Jag och Tommy gick åter med hundarna. Jag gick åt ett håll med Max och Tommy åt ett annat med Milo och Ronja.

Jag hade en liten obehagskänsla i kroppen att jag inte fick tag på Helena, det var inte likt henne att stänga av, men jag var inte direkt orolig. Jag satte mig ner och tittade på Stjärnorna på slottet runt 20.00


"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

när nånting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer"


Lördag den 12 januari kommer alltid att vara vattendelaren i vårt liv


                    FÖRE                 EFTER

Jag satte mig ner för att titta på Stjärnorna på slottet klockan 20.00

När programmet var färdigsänt klockan 21.00 hade livet förändrats för alltid.

Det förändrades såklart redan 16.45 men det visste vi inte då.

Jag fick veta 20.15 och Tommy 20.30 när han kom in med Milo och Ronja.


Det ringde på dörren, 2 poliser som visade sina brickor, precis som på film.

Förstod att det gällde Helena men var mest lättad att jag skulle få veta var hon var. Det föll mig aldrig in den första minuten innan vi satt oss i köket att det kunde vara så allvarligt. Jag trodde hon kanske varit med om något fuffens och nu satt anhållen. Hur jag nu kunde tro det, Helena var aldrig inblandad i sånt.


När den ena polisen sade orden:

        HELENA  - FINNS INTE LÄNGRE


När FÖRE blev EFTER,

Vad tänkte jag då?

Rämnade världen? Nej ingen avgrund öppnade sig.

Jag förklarade lugnt och pedagogiskt för poliserna att det inte kunde stämma. Eftersom det inte går att Helena är borta. Vi skulle aldrig klara det - alltså hade de fel. Och det måste de förstå. Tyckte nästan litet synd om de snälla poliserna som var så felinformerade.

FÖRNEKELSE kallas det visst. En bra psykologisk uppfinning. Synd att man inte kan få stanna där hela tiden.


För sen kom CHOCKEN ganska snart. Nånstans i bakgrunden malde poliserna  på om att Helena stått på spåret, att allt tydde på att det var hennes egen vilja.

Chocken är som att man sitter i en burk och utanför burken flimrar filmsekvenser förbi men du deltar inte. Du förstår vad som sägs och händer men du tar inte in det. Och du vet nånstans att när du väl tar in det du hör så kommer det att smälla. Och du bävar för den stunden när du helt ska förstå.


Tommy kom, jag mötte honom: "Polisen är här, skynda dig. Det är Helena det är det värsta". Tommy föll ihop på golvet. Jag hämtade Daniel och Emilia.

Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nen nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej


NEJ       NEJ        NEJ         NEJ       NEJ    NEJ    NEJ


                   Det här går inte!!!!!!!!


NEJ     NEJ      NEJ     NEJ    NEJ     NEJ


"Kan ni ringa efter nån?"

"Vem ska vi ringa, det är lördag."


Ringde Alf, Monica, Åsa.


"Ni måste komma, vi håller på att gå sönder"


Fantastiska poliser som stannade tills vi hade fått sällskap. De ringde efter diakonen Thomas.


Huset fylldes med folk, släkt och vänner strömmade till. Mitt i all kaos låg underbara Ronja och sov som en stock.

Massor av kaffe och vatten, kopp efter kopp.

Det gick upp för mig att vi verkligen inte är ensamma i vår sorg. Många månniskor kände och älskade Helena, vi delar denna smärta.

När alla åkt, vid 3-tiden på natten, satte vi oss i vardagsrummet, vi fyra: jag, Tommy, Daniel och Emilia. Vi vågade inte sova men satt där. Vi slumrade kanske till någon minut.

Det gällde att vaka in den dag som skulle komma.

Att ta sig igenom första natten

               EFTER





 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Torsdag 11 jan 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Av Eva Wedberg - 10 juni 2017 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - 8 april 2017 16:42

Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - 13 februari 2017 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2017 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21 22
23
24
25 26
27
28
<<<
Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se