catchingup

Direktlänk till inlägg 20 februari 2013

Söndag den 13 januari 2013

Av Eva Wedberg - 20 februari 2013 13:24

Jag klev upp tidigt, resten av familjen sov. Kände mig ofräsch och ställde mig i duschen. Då kom äntligen tårarna, de tårar som chocken hållit undan kvällen innan. Satte på mig klänning, känns så viktigt att inte se slabbig ut.

Jag och Tommy låg i sängen och pratade och grät.

Drack kaffe, kaffe, kaffe.

Ringde fler vänner som behövde få veta.

Pratade med min barndomsvän Ingrid som delar denna fruktansvärda erfarenhet, att förlora ett barn. Så tacksam att ha henne i denna stund, hon förstår. Så grymt att vi båda drabbats av detta. Ingrid sade kloka saker; som att vi inte är ensamma i vår sorg och vi har heller ingen ensamrätt på den. Många sörjer på olika sätt.

Huset fylldes åter med folk: släkt våra vänner, Helenas vänner.

De hade med sig mat och fikabröd. Återigen kaffe, kaffe, kaffe.

Diakon Thomas ringde och berättade att Tumba kyrka skulle hållas öppen under eftermiddagen för de som ville vara med i minnesstund för Helena.

Jag ringde runt: "Kom till kyrkan ta med er dem som har möjlighet och som känner Helena.

Vi möttes av en fantastiskt smyckad kyrka, full av tända ljus, flera diakoner på plats och min körledare Gunnar som spelade. Gabriellas sång , Tears in heaven strålade ut från kyrkoorgeln.

Det lästes dikter och vi sjöng några psalmer.

Tommy och jag höll tal.

Tommy pratade om hur Helena skulle älskat detta.  En massa folk som samlats och hon var medelpunkten. Tommy uppmanade också alla att aldrig ge upp, det finns alltid en morgondag som är ljusare. Han sade åt alla att dricka mycket vatten, det går åt mycket när man gråter.

Jag pratade om Helenas födelse; lättsam förlossning som följdes av ett mycket ilsket vrål. Dessa föjdes åt genom Helenas liv och i hennes personlighet: lättsam och ilsken.

Vi åkte hem från kyrkan ett helt gäng. Vännen Åsa handlade och lagade mat och ställde fram. Hon frågade om vi ville att hon skulle sova hos oss. Det erbjudandet tog vi tacksamt emot.

På kvällen somnade jag till slut en skön sömn, utan de mardrömmar jag fruktade. Med Emilias hand i min och lyset tänt.






 
ANNONS
 
Ingen bild

Ingrid

23 februari 2013 08:13

Eva! När du ringde mig den här söndagsmorgonen så kände jag hur förlamningen tog över mig. Jag ville först bara lägga bara lägga på luren och slå bort allt du sa. Det fick bara inte vara sant. Jag lyssnade på dina ord men insåg att det här kan jag inte förstå. Det behövs tid för att ta in och förstå hela vidden av det hela.
När vi pratat klart det här första samtalet - efter- så började sanningen sakta gå in i mig. Helena, borta.
För fem år sedan förlorade vi vår 18-årige son Marcus. Du har varit ett så fint stöd för mig, Eva. Jag vill så gärna finnas med dig och din familj i den tid som kommer.
Önskar att jag hade något riktigt klokt att säga, men som du vet finns det inte några lösningar. Andra problem som man möter i livet brukar det gå att rätta till så småningom. Ta tag i en bit i taget och sakta men säkert rätta till situationen så den blir riktigt bra igen. När man förlorar sitt barn kan man göra tusentals saker, men det löser ändå inte det stora problemet. De är ändå borta.
Bit för bit har jag lärt mig att leva med sorgen. Den dag när jag insåg att det aldrig kommer att "gå över" kändes det konstigt nog lättare. Det går att leva ett bra liv, det går att slå bort tankarna en stund på sorgen men den finns alltid med ändå.
Nu tycker jag att sorgen är så vacker. Lika mycket kärlek som jag kände till min son, lika mycket sorg känner jag. Om jag inte hade älskat honom så mycket hade jag aldrig känt den djupa sorg jag nu har med mig. Jag är glad över min förmåga att älska.
Aldrig trodde jag att vi, barndomsvänner och fortsatta vänner genom hela livet, skulle dela den här upplevelsen. Att förlora sitt barn. Men jag vet att vi alltid kommer att finnas för varandra och att vi delar en djup förståelse.
Kramar om dig och de dina!

Eva Wedberg

23 februari 2013 11:46

Tack kära Ingrid. Visst är det märkligt hur livet utvecklar sig. När ni förlorade Marcus fick jag upp ögonen för att allt inte är givet, men jag trodde ändå aldrig att detta också skulle hända mig.
Som du skriver, det går aldrig över, det går inte att ta ett nytt grepp så löser vi problemet. Livet kan aldrig bli riktigt, riktigt bra igen. Någon fattas som är oersättlig.
Jag tror du tidigare uttryckt att kärleken är en förutsättning för sorgen. Jag har, trots den otroligt smärtsamma sorg jag upplever, ändå bara känt glädje, kärlek och tacksamhet över de år jag fick med Helena. Sorgen ligger i att det blev för kort tid och att jag alltid ville ha henne hos mig.
Jag hoppades på många år till med denna flicka som jag älskar så mycket.
För mig som är i början av processen är sorgen mest plågsam. Men jag tror jag förstår vad du menar när du skriver att du tycker sorgen är vacker.
Det är en fin tanke och en dag är jag också där.
Vi hörs och ses, min fina, fina vän.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Torsdag 11 jan 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Av Eva Wedberg - 10 juni 2017 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - 8 april 2017 16:42

Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - 13 februari 2017 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2017 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21 22
23
24
25 26
27
28
<<<
Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se