Jag vill verkligen framhålla vilket fantastiskt stöd vi fått under vår svåra tid.

Släkt och vänner har ställt upp och funnits på ett fantastiskt sätt. Det kommer jag att skriva mer om senare

Till vår stora glädje har också det så kallade offentliga instanserna fungerat klockrent. Det är trots allt roligt att konstatera att det är på det viset när man verkligen behöver.

Polisen

De poliser som var hos oss och gav oss beskedet tog god tid på sig. Stannade flera timmar och vägrade åka innan vi fått sällskap.

Det har också hela tiden funnits någon att vända sig till med frågor och de har varit lätta att få tag i. Rättmedicinska i Solna hade lyckats inreda rummet där vi mötte Helena så det kändes ombonat och varmt och trots allt blev en fin stund för oss anhöriga.

Kyrkan

Botkyrka Församling med främst Tumba kyrka har funnits med från första kvällen. En diakon var snabbt på plats hemma hos oss. De har fortlöpande hört av sig med brev, mail och telefonsamtal.

Dagen efter Helenas död anordnades på kyrkoanställdas initiativ en minnesstund i kyrkan.

Vi fick också träffa kantorn flera gånger för att spela igenom den musik vi ville ha på begravningsceremonin.

Skolan

Emilias skola har varit mycket förstående och lagt upp ett specialschema  så hon skulle kunna gå kortare dagar men inte hamna efter. Hon har också fått träffa skolans kurator så ofta hon velat och behövt.

Sjukvården

Vi har träffat kloka empatiska läkare när vi sökt sjukvård. De har också snabbt ordnat så vi fått träffa psykolog.

Arbetsgivare

Vi har fått bra stöd från våra respektive arbetsgivare. De har besökt oss, mailat, ringt och vi har inte känt någon press att börja jobba förrän vi är redo för det.

Jag vaknade så nervös denna dag.

Vi hade bokat tid på Rättsmedicin i Solna. Det var dit Helena förts och vi skulle åka och hälsa på henne där. Termen som användes var egentligen att det var VISNING av henne men det tycker jag är något man säger när man ska se på lägenhet. Inte när man ska möta en älskad anhörig som inte längre finns i livet.

Jag var väldigt noga med vilka kläder jag satte på mig innan vi åkte.

Helena var min "personal shopper". Hon tyckte jag hade för tantig stil så hon var ofta med som smakråd när jag skulle handla. Om jag var ute själv i affärer så skickade jag ofta MMS från provhytten så fick hon säga ja eller nej.

De kläder jag satte på mig innan vi åkte till Solna var sånt som hon hade hittat i HM-katalogen och fått mig att köpa.

Vi hade fått rådet när vi åkte till Rättsmedicin att ta med något personligt som vi ville att Helena skulle ha. Jag tog med hennes gamla älsklingsdocka Bolo samt ett par raggsockor jag stickat till henne i julklapp. Helena var alltid frusen om fötterna.

Bolo och raggsockorna  

Vi som åkte för att hälsa på Helena var jag och Emilia, Åsa och hennes döttrar Emma och Lovisa samt min svägerska Monica. Det kändes så fint med detta tjejgäng som hängt ihop i alla år och som Helena tyckte väldigt mycket om.

På rättsmedicin togs vi emot av Susanne, samma polis som vi träffade dagen innan i Flemingsberg.

Vi fick sitta i en soffgrupp, det fanns vatten och näsdukar framme.

Susanne förklarade hur det såg ut i rummet där Helena låg, därefter öppnade hon dörren.

Vi kom in i ett ganska litet rum, belysningen var dämpad, ljus var tända och en skivspelare spelade lugn musik.

Helena låg i en säng med ett varmt täcke som var uppdraget till halsen, hon hade en vit skjorta på sig och hon låg med det nytvättade lena håret utsläppt över täcket.

Hon var så fin, så fin. Knappt skadad alls i ansiktet.

Vi gick först in tillsammans allihop. Vi pratade litet med henne. Bad Susanne ta en gruppbild med oss alla tillsammans med Helena. Helena tyckte alltid om att bli fotograferad så det kändes helt rätt även nu.

Vi gav henne sakerna vi hade med oss: Bolo, sockarna, ICA-kortet (vuxenpoäng), halsband, kastanj, nyckelring, 10:e säsongen av TV-serien Vänner.

Jag var inne hos henne själv. Berättade att jag älskar henne och saknar henne så förfärligt mycket. Hälsade från pappa och Daniel. Visade att jag hade på mig kläderna hon beställt åt mig.

Smekte håret. Pussade kinden, tinningen, pannan.

JAG ÄLSKAR DIG!!!!!!

DU FINNS ALLTID MED OSS!!!!!!!

Jag berättade att jag fantiserar om att vi pratar och skojar med varandra som förut.

Frågade henne hur hon tänkt att vi ska klara oss utan henne.

Till slut klippte jag bort två små hårtussar att spara. Hennes hår var så lent och vackert, svagt rött.

Alla var inne hos henne själva.

Till sist alla tillsammans

"Vi ska klara det" "Du kommer alltid att vara med oss".

Pussade och pussade igen.

Älskade, älskade, älskade barn.

Ville inte gå, slängkyss i dörren.

"Puss då", som vi alltid sade när vi avslutade ett samtal.

TA HAND OM DIG

JAG ÄLSKAR DIG  - ALLTID

Nästan hela gänget samlade på en hotelltrappa i Tunisien

Decoupage tillverkat av Åsa, innehåller körkort, VISA och smycken som vi fick från polisen

Ännu en natt avklarad.

Dygnet börjar utkristallisera sig i fyra delar:

06-12    Ta tag i något jobbigt(extra jobbigt)

12-18    Praktiskt; dammsuga, diska, dammsuga, svara på meddelanden

18-24     Umgås, småprata, fika osv

00-06     Sova

Dagens extra jobbiga var att åka till Flemingsbergs polisstation och hämta de saker Helena hade med sig då hon blev påkörd.

Åsa (som fortsatt sover hos oss), Barbro samt jag och Tommy packade in oss i bilen och åkte.

Vi möttes av den trevlig duktiga polisen Susanne. Hon jobbar nästan uteslutande med att ta hand om efterlevande till olycksoffer och brottsoffer. Hon lämnar ut ägodelar och ordnar visning av den avlidne.

Denna dag skulle vi alltså hämta Helenas saker. Det överlämnades till oss i en papperskasse som innehöll följande:

Nycklar

Cigarretter

2 tändare

VISA-kort

Körkort

Mobiltelefon

372 kronor i kontanter.

Det mest rörande var körkortet. Grät och klappade på körkortet hela vägen hem.

Återigen en dag där huset var fyllt av släkt och vänner.

Vännen Anita ringde och frågade: "Vill ni vara själva eller vill ni ha sällskap?". Svårare är det inte att ta kontakt. Självklart var de välkomna.

Blommor har börjat strömma in från olika håll.

Börjar känna mig väldigt trött. Som att jag sprungit ett maratonlopp med influensa i kroppen.

          De första blommorna                                         
Kondoleansbok + decoupage