Tankar nedtecknade 19 januari kl 10.30

Mitt älskade barn.

KOM TILLBAKA!!!!

Det här går inte.

Den gångna veckan har vi sörjt dig och hyllat dig för den du var i livet.

Så sakteliga glider vi över till att vi måste hantera din död.

Begravning

Gravsten

Säga upp prenumerationer och abonnemang

Rota i dina saker.

Jag vill inte släppa taget om dig.

Jag naglar mig fast vid dig så fingrarna vitnar och naglarna bryts.

Jag biter mig fast.

Kopplar bensax.

Man försöker dra iväg mig från dig.

Men jag håller i.

Alla mina fina barn: Daniel, Helena och Emilia

Ronja på 1-årsdagen

Bilden på Ronja togs 3 september 2012 när hon fyllde 1 år.

Dagen till ära hade Helena bjudit in familjen på "gofika" och hon hade bakat denna fantastiska pannkakstårta till hundarna.Tårtan var fylld med skinka och korv, garnerad med grädde och Frolic samt på toppen en tuggsko.

Ronja sitter på bordet i Helenas lägenhet. Det var nog inte enda gången hon var uppe på köksbordet men den här gången hade hon lov till det.

Bilden får symbolisera att jag på fredagen till slut orkade besöka Helenas lägenhet. Jag hade med mig Åsa, Lovisa och Lizz. Det kändes otroligt tomt. Dels är jag van att alltid parera Max och Ronja när man ringer på , dels och framför allt så fanns ju inte Helena där.

Det gick ganska bra att vara i lägenheten. Var tvungen att skratta litet när jag såg vinterkängorna hon köpte dyrt men som hon alltid klagade att hon fick ont i fötterna av, hon påstod att det var något fel på dem.

Tittade igenom hyllan med de hundratals filmer och TV-serier hon hade. Vänner, Sex and the city, Cougar Town, Full Frys, Solsidan, Kevin Costners samtliga filmer (Kevin är väldigt het enligt Helena), Desperate Housewives, Beckfilmerna  och så vidare och så vidare.

Försökte se något tecken som kunde förklara det som hänt, men hittade inget.

Imponerades av Helenas ordning bland papper och i skåp och lådor. Hon gav alltid intryck av att mer eller mindre strunta i sånt.

Kände mig ledsen när jag såg hennes kläder som hängde på tork i vardagsrummet. Var också tufft att se julsakerna som hon omsorgsfullt packat ner i en kasse.

På det hela taget kändes det skönt och fridfullt att besöka lägenheten, Helena kändes litet närmre.

Den här fina tavlan målade kusin Emilia till Helena den 13 januari

Från mina anteckningar 17 januari:

Vi bestämde att vi behövde en "vilodag". Inga stora saker att ta tag i, utan försöka bara vara.

Åkte en sväng till svärmor och fikade, det var skönt att komma ut litet. Vi lånade vaser av henne för alla våra har gått åt. Blommor fortsätter strömma in från olika håll. Vi skämtade om att vi föder blomsteraffärerna i Tumba.

Huset är fortfarande konstant fyllt med folk. Vänner och bekanta från nu och länge sen hör av sig på olika sätt för att visa sitt stöd. Är så enormt tacksam för denna omtanke, tror inte vi skulle klara det annars.

På mitt jobb brukar vi fika tillsammans varje torsdag. Nu kom ett helt gäng hem till mig och torsdagsfikade.

På kvällen när det är litet lugnare har jag, Tommy, Daniel och Emilia tagit för vana att sitta tillsammans, dricka te och prata, bara vi fyra. Det känns bra, vi måste landa i att vi nu är en familj på fyra, åtminstone här på jorden.

Någon gång knorras det över denna "familjeterapi"  men jag tror ändå vi behöver den.

Vi började så smått prata om begravningen, är överens om att det ska bli en performance i Helenas anda.

Jag och Helena i Turkiet 2009 

Jag har länge levt ett mycket bra liv.

Man, 3 fina barn, katter, hundar, ett jobb jag trivs med, god hälsa, vänner och fritidsintressen. Osv.

Det mesta av det finns naturligtvis kvar.

Men när man drabbas av en så svår sorg vi har gjort så ligger den sorgen över allt annat. Man funderar över vilken mening det är med allting. Jag skulle gladeligen göra mig av med hus, bil, armar och ben, jobb, allt -  om jag bara fick ha alla mina barn hos mig igen.

Men jag vet att vänner, hälsa och den tillvaro jag lever i,  också ger mig förutsättningar att orka med den här tiden litet bättre. Jag är priviligerad på många sätt , trots att jag tycker att jag drabbats orättvist hårt av ödet denna gång.

Att mista sitt barn är varje förälders värsta mardröm, det enda man riktigt fruktar. Det spelar ingen roll om barnet är nyfött eller vuxet, föräldrar ska inte överleva sina barn. Man tror inte att man ska klara av det.

När man drabbas av sorg, en förlust av något slag så har dock naturen gjort så att vi tar in så mycket sorg vi orkar åt gången sen får vi vila en stund.

Vi har gråtit mycket under denna period men det har också funnits långa stunder då vi skrattat, skojat och gjort roliga saker. Många som besökt oss har förväntat sig ett totalt mörker men istället mötts av ljus och värme. Och jag tror en del återvänt just för att de tyckte det var trevligt och för att de insett att sorgen inte är farlig.

Ibland förvarnar jag att jag troligen kommer att gråta. Att gråten kommer utan att något särskilt utlöser den, gråt är naturligt och inget att försöka dölja.

Jag får ofta höra att jag är stark i min sorg. Det uttrycket tycker jag inte riktigt om. Det finns ingen möjlighet att vara stark i en sån här situation. Men måste helt enkelt hitta ett sätt att förhålla sig till det som är.

Jag fungerar ganska bra så länge jag är hemma och får tända ljus för Helena, prata om henne och pyssla med de blommor som kommit. De första dagarna ville jag absolut inte se bilder på Helena och jag kan fortfarande  gråta en halv dag om jag ser hennes jacka i hallen. Jag drog mig länge innan jag åkte till hennes lägenhet, det är fortfarande jobbigt att vara där. Jag tycker det är smärtsamt att gå i affärer och andra platser där den vanliga världen fortfarande pågår. Det är inte aktuellt för mig att återgå till arbetet ännu på ett tag utan jag måste få bestämma över min tid.

Däremot har jag varit rationell och utan större problem kunnat välja kista, gravplats, begravningsmusik och liknande saker. Sånt som inte kopplar till Helenas liv.

Min man har tvärtom funnit tröst i att vistas i Helenas lägenhet bland hennes saker och han hade också behov av att återgå till sitt arbete så fort som möjligt.

Man sörjer olika och det finns inget rätt eller fel.