Jag och Helena i Turkiet 2009 

Jag har länge levt ett mycket bra liv.

Man, 3 fina barn, katter, hundar, ett jobb jag trivs med, god hälsa, vänner och fritidsintressen. Osv.

Det mesta av det finns naturligtvis kvar.

Men när man drabbas av en så svår sorg vi har gjort så ligger den sorgen över allt annat. Man funderar över vilken mening det är med allting. Jag skulle gladeligen göra mig av med hus, bil, armar och ben, jobb, allt -  om jag bara fick ha alla mina barn hos mig igen.

Men jag vet att vänner, hälsa och den tillvaro jag lever i,  också ger mig förutsättningar att orka med den här tiden litet bättre. Jag är priviligerad på många sätt , trots att jag tycker att jag drabbats orättvist hårt av ödet denna gång.

Att mista sitt barn är varje förälders värsta mardröm, det enda man riktigt fruktar. Det spelar ingen roll om barnet är nyfött eller vuxet, föräldrar ska inte överleva sina barn. Man tror inte att man ska klara av det.

När man drabbas av sorg, en förlust av något slag så har dock naturen gjort så att vi tar in så mycket sorg vi orkar åt gången sen får vi vila en stund.

Vi har gråtit mycket under denna period men det har också funnits långa stunder då vi skrattat, skojat och gjort roliga saker. Många som besökt oss har förväntat sig ett totalt mörker men istället mötts av ljus och värme. Och jag tror en del återvänt just för att de tyckte det var trevligt och för att de insett att sorgen inte är farlig.

Ibland förvarnar jag att jag troligen kommer att gråta. Att gråten kommer utan att något särskilt utlöser den, gråt är naturligt och inget att försöka dölja.

Jag får ofta höra att jag är stark i min sorg. Det uttrycket tycker jag inte riktigt om. Det finns ingen möjlighet att vara stark i en sån här situation. Men måste helt enkelt hitta ett sätt att förhålla sig till det som är.

Jag fungerar ganska bra så länge jag är hemma och får tända ljus för Helena, prata om henne och pyssla med de blommor som kommit. De första dagarna ville jag absolut inte se bilder på Helena och jag kan fortfarande  gråta en halv dag om jag ser hennes jacka i hallen. Jag drog mig länge innan jag åkte till hennes lägenhet, det är fortfarande jobbigt att vara där. Jag tycker det är smärtsamt att gå i affärer och andra platser där den vanliga världen fortfarande pågår. Det är inte aktuellt för mig att återgå till arbetet ännu på ett tag utan jag måste få bestämma över min tid.

Däremot har jag varit rationell och utan större problem kunnat välja kista, gravplats, begravningsmusik och liknande saker. Sånt som inte kopplar till Helenas liv.

Min man har tvärtom funnit tröst i att vistas i Helenas lägenhet bland hennes saker och han hade också behov av att återgå till sitt arbete så fort som möjligt.

Man sörjer olika och det finns inget rätt eller fel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...