catchingup

Direktlänk till inlägg 22 februari 2013

Kring sorgen

Av Eva Wedberg - 22 februari 2013 08:23

  

Jag och Helena i Turkiet 2009 


Jag har länge levt ett mycket bra liv.

Man, 3 fina barn, katter, hundar, ett jobb jag trivs med, god hälsa, vänner och fritidsintressen. Osv.

Det mesta av det finns naturligtvis kvar.

Men när man drabbas av en så svår sorg vi har gjort så ligger den sorgen över allt annat. Man funderar över vilken mening det är med allting. Jag skulle gladeligen göra mig av med hus, bil, armar och ben, jobb, allt -  om jag bara fick ha alla mina barn hos mig igen.

Men jag vet att vänner, hälsa och den tillvaro jag lever i,  också ger mig förutsättningar att orka med den här tiden litet bättre. Jag är priviligerad på många sätt , trots att jag tycker att jag drabbats orättvist hårt av ödet denna gång.


Att mista sitt barn är varje förälders värsta mardröm, det enda man riktigt fruktar. Det spelar ingen roll om barnet är nyfött eller vuxet, föräldrar ska inte överleva sina barn. Man tror inte att man ska klara av det.


När man drabbas av sorg, en förlust av något slag så har dock naturen gjort så att vi tar in så mycket sorg vi orkar åt gången sen får vi vila en stund.

Vi har gråtit mycket under denna period men det har också funnits långa stunder då vi skrattat, skojat och gjort roliga saker. Många som besökt oss har förväntat sig ett totalt mörker men istället mötts av ljus och värme. Och jag tror en del återvänt just för att de tyckte det var trevligt och för att de insett att sorgen inte är farlig.


Ibland förvarnar jag att jag troligen kommer att gråta. Att gråten kommer utan att något särskilt utlöser den, gråt är naturligt och inget att försöka dölja.


Jag får ofta höra att jag är stark i min sorg. Det uttrycket tycker jag inte riktigt om. Det finns ingen möjlighet att vara stark i en sån här situation. Men måste helt enkelt hitta ett sätt att förhålla sig till det som är.

Jag fungerar ganska bra så länge jag är hemma och får tända ljus för Helena, prata om henne och pyssla med de blommor som kommit. De första dagarna ville jag absolut inte se bilder på Helena och jag kan fortfarande  gråta en halv dag om jag ser hennes jacka i hallen. Jag drog mig länge innan jag åkte till hennes lägenhet, det är fortfarande jobbigt att vara där. Jag tycker det är smärtsamt att gå i affärer och andra platser där den vanliga världen fortfarande pågår. Det är inte aktuellt för mig att återgå till arbetet ännu på ett tag utan jag måste få bestämma över min tid.

Däremot har jag varit rationell och utan större problem kunnat välja kista, gravplats, begravningsmusik och liknande saker. Sånt som inte kopplar till Helenas liv.

Min man har tvärtom funnit tröst i att vistas i Helenas lägenhet bland hennes saker och han hade också behov av att återgå till sitt arbete så fort som möjligt.


Man sörjer olika och det finns inget rätt eller fel.



 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Torsdag 11 jan 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Av Eva Wedberg - 10 juni 2017 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - 8 april 2017 16:42

Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - 13 februari 2017 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2017 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21 22
23
24
25 26
27
28
<<<
Februari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se