catchingup

Alla inlägg den 24 februari 2013

Av Eva Wedberg - 24 februari 2013 20:04

Från anteckningar 21/1

Idag har vi varit till begravningsbyrån. Jag var jätteorolig innan, visste inte alls hur det skulle kännas.

Men hur hemskt det än var så var det skönt att ta tag i det, att göra något konkret.

Vi blev vänligt bemötta av Linda på begravningsbyrån.Det var ändå en fruktansvärd situation att sitta  där,    

Så här ska det vara, pepparkaksbak och resor tillsammans.

med två av sina barn och välja kista åt det tredje. Vi kunde inte bestämma utan fick låna med oss ett par tjusiga kataloger fyllda med kistor och kistdekorationer.

Vi fick också en hel pärm med oss som stöd när vi ska formulera dödsannonsen.

Vi var besvärliga kunder för vi hade bestämda önskemål om att vi vill ha ceremonin i Tumba kyrka och att Gunnar Gillfors, min körledare ska spela.

Preliminärt blir begravningen 12 februari.

Vi bokade en ny tid med begravningsbyrån på torsdag. Sen åkte jag och Tommy till Lilla Dalen för att titta ut gravplats.

Så fruktansvärt HEMSKT alltihopa.


Senare på kvällen satte vi oss alla fyra och bläddrade i kistkatalogerna och blomkatalogerna.

Vi diskuterade om vi kunde ha svart kista, det motsatte jag mig bestämt.

Vi började formulera dödsannonsen. Det var betydligt marigare är man kan tro. Vilka formuleringarn kan man ha med i en dödsannons? Kan man skriva "världens snyggaste" Eller att någon var perfekt?


Vilken vers passar? Det fanns hur mycket som helst att välja på.

Alla var oense och till slut var det rena världskriget mellan oss. Gråt, gråt, gråt.

Jag och Tommy bestämde att vi tar fram förslag/alternativ som vi presenterar för barnen som det får ha synpunkter på.


ANNONS
Av Eva Wedberg - 24 februari 2013 19:21

Jag har identifierat följande sex  sinnesstämningar som jag pendlar mellan i mitt sorgearbete.

1. Jag fungerar nästan som innan vi förlorade Helena. Jag gör vardagliga saker som att handla, städa eller  promenera. Jag pratar om vardagliga saker;  nyheter, TV-serier, handarbeten och så vidare.

Jag intresserar mig också för andra än mig själv och bryr mig om hur de mår.

Det är bara när jag är här som Helena inte är huvudperson.


2. Jag pratar om Helena och tänker på henne och blir glad. Jag skrattar åt det hon sagt eller gjort. Pratar naturligt om henne, nästan som om hon fortfarande finns här hos oss.


3.  Gråter över att Helena är borta, gråter för att jag saknar henne. Gråter för att vi inte får uppleva fler stunder tillsammans och att jag inte får krama henne.


4. Jag är arg för att hon lämnat oss. Arg för att vi inte fick en chans att hjälpa henne. Arg för att hon, som alltid frågade mig och råd, inte kunde göra det den här gången. Arg för att hon var så korkad och inte begrep bättre.


5. Jag ältar att jag inte kunde stoppa att det hände. Ältar att jag inte förlängde det sista samtalet. Ältar att jag inte åkte till henne. Ältar och tycker jag är världens sämsta mamma som inte kunde skydda min dotter.


6. En bottenlös förtvivlan över att Helena inte finns här och att jag inte får se henne mer. Känsla av att jag inte står ut utan Helena.


Vad vill jag göra med sinnesstämningarna?

4:an och 5:an, ilskan och ältandet ska jag jobba för att de försvinner, gärna så fort som möjligt. Det är mina hjärnspöken som inte förändrar något.

Med förnuftet vet jag att det antagligen inte spelat någon roll om jag agerat annorlunda. Det tjänar heller inget till att vara arg, hon kommer inte tillbaka för det.


6:an, förtvivlan, hoppas jag mildras med tiden även om saknaden alltid kommer att smärta.


3:an, gråten vill jag ha kvar. Den är en ventil och uttryck för den kärlek jag känner för Helena. Men jag hoppas att den med tiden tar något mindre plats.


1:an och 2:an. Vardagen samt de glada minnena av Helena. Det är vad jag hoppas så småningom ska dominera.





ANNONS
Av Eva Wedberg - 24 februari 2013 16:31

Det har varit en ganska jobbig och gråtmild period efter begravningen. Mycket tankar,självförebråelser men framför allt saknad. Hur ska jag stå ut utan Helena?

 Ibland är gråten nästan självförvållad, som när jag gång på gång spelade  Himlen är oskyldigt blå, Du är allt, My heart will go on och andra låtar som vi hade på begravningen.


Oftast är gråten helt oförutsägbar. Exempelvis Helenas grav. Ena gången jag besöker graven är det fridfullt, nästa gång sprutar tårarna. Vi besöker kyrkogården nästan varje dag. Ofta tar vi med hundarna och promenerar runt en stund, det känns fint trots känslostormarna och Helena är nära på nåt sätt.

När jag besöker lägenheten vet jag aldrig innan jag kommer dit hur jag ska reagera.  Vi håller på att göra iordning Helenas lägenhet för den ska säljas så vi är där ganska ofta och fixar. Ibland kan jag vara där länge utan att bli ledsen, ibland börjar jag gråta redan när jag sätter nyckeln i låset.


Den här helgen har ändå känts ganska bra. Jag har varit ute en hel del med hundarna i det vackra vårvintervädret som vi har här i Tumba.

Vi har också haft besök av släkt och vänner. Det är naturligtvis inte  på långa vägar lika många som kommer nu som de första veckorna men det är ändå rätt många som tittar till oss.

Jag tog en promenad med vännen Anita, sen tyckte vi att vi gjort oss förtjänt av semla.

Åsa var här och tittade på Melodifestivalen, eller Mello som man säger. Hejade på Ulrik, vilket retade Emilia. Ulrik var hennes förra idol, nu är det Yohio som gäller. 

Det kändes skönt att konstatera att jag finner Alexander Bard lika uppblåst och vidrig som förut, vissa saker förändras inte trots allt.

Åsa och jag satt och pratade till 3 på natten. Vi pratade mycket om Helena och hur ledsna vi är och hur mycket vi saknar henne. Men det var inget ledsamt samtal, stundtals var vi allvarliga, stundtals skämtade vi och skrattade så tårarna rann.

Det är så skönt när man kan skratta, skrattet ger kraft. Prästen Anna-Lena, som begravde Helena, uppmanade oss då hon besökte oss att skratta så mycket vi orkar. Skrattet gör nämligen så syret kommer ordentligt ner i lungorna.

 

Helena kunde skratta - och få andra att skratta  

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21 22
23
24
25 26
27
28
<<<
Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se