Jag har börjat läsa Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Joan Didions man gick hastigt bort i hjärtinfarkt och boken handlar om hur hon jobbar sig igenom det första året som änka. Jag tycker boken är litet för intellektuell för min smak. Ett evigt hoppande mellan dåtid och nutid. Måste man krångla till allt när man skriver? Antagligen lönar det sig eftersom boken fått lysande resentioner.

Ett par saker har jag dock noterat:

När man plötsligt och oväntat drabbas av sorg så vill man gärna poängtera att det fram till katastrofen inträffade var en helt vanlig dag. Ex. de som var i Pearl Harbor när japanerna invaderade 1941 pratade gärna om solen som lyste den morgonen. Jag tänkte på ett av de första inläggen jag skrev i bloggen "Den 12 januari var till att börja med en helt vanlig dag". Man är aldrig så unik som man tror.

Joan Didion skriver också i boken att döden alltid gör sig påmind på olika sätt innan den slår till, det gör den även när det är olyckshändelse. Jag vet inte hur det är med den saken men det är en intressant tanke.

Ett irritationsmoment är de påminnelser och krav som fortsätter komma till Helena. Det har kommit några fakturor efter  hennes död. Vi har omgående kontaktat leverantörerna och förklarat hur det ligger till.  De har varit förstående och vänliga och sagt att de stoppat fakturorna i systemet.

Rent juridiskt är det så att de tillgångar och skulder  som ligger på dödsdagen är de som gäller. Vi som dödsbodelägare ska göra en bouppteckning inom 3 månader. Det kan vi inte göra förrän vi fått in alla underlag, exempelvis från Skatteverket. Därefter regleras tillgångar och skulder. Så de som har fordringar får snällt vänta.

Problemet är att trots att vi ringt flera gånger så fortsätter påminnelser och nu även inkassokrav att komma. Idag fick vi inkassokrav för några filmer hon köpt samt påminnelse på en mobilräkning.  Filmerna fick vi också inkassokrav på förra veckan. Jag ringde och förklarade hur jobbigt det är att vi får dessa  krav (vi har tidigare fått 2 påminnelser som vi ringt om) . De skyller hela tiden på att breven redan låg i systemet och inte gick att stoppa.

Jag ringde även Tele2 om mobilfakturan. Killen jag pratade med upplyste mig om att det här var kostnader som uppstått före 12 januari. Tänk det kunde jag nästan räkna ut själv.

En elak röst i mig kan inte utesluta att de medvetet fortsätter skicka påminnelser och i hota med betalningsanmärkningar. De flesta människor är rädda för att på prickar och många tycker nog det är så obehagligt att de hellre betalar. 

De hade nog inte räknat med den ilskna kärring de skulle väcka upp och de jag fick på tråden idag förbannade nog sitt öde. En klimakterietant som har en väldigt kort stubin på grund av sorg är inte att leka med :-)

Från anteckningar 130123

Natten

Jag sover förvånansvärt bra, somnar på en gång och vaknar relativt utvilad.

Helena har ännu inte kommit till mig i drömmen. Kanske inser hon att jag måste få mer krafter först.

Inatt var första natten jag drömde obehagligt. Jag letade efter något som jag inte kunde hitta. Letade överallt, lyfte på saker men fann inget. På nåt sätt fanns Oliver, vår kanin som dog i våras, med i drömmen och vi slängde in honom i buren.

Och den där starka känslan att nånting fattades som jag inte kunde hitta.

Blommor

Jag har tappat räkningen på alla blommor vi fått hemskickade. Mycket över 20 är det iallafall.

Det är så fina blommor och det känns bra för mig att pyssla om dem och skänken som blivit en minnesplats för Helena; ett fint foto, digital ram, blommor, brev, minnessaker.

Alla som hör av sig och även hälsar på är fantstiskt.

Vännen Åsa uttryckte det som att det hela utvecklat sig till ett "Här är ditt liv" Haha

Annonsen

Vad kan man skriva i en dödsannons?

Kan man skriva snygg? perfekt? Bajs i stjärrrten? (Helenaskämt)

Vilka symboler kan man ha?

Hur uttrycker man på bästa sätt vilken sorts person Helena är/var?

Underbar, älskad

Rolig matte

Vi saknar ditt skratt

Vi saknar ditt leende

Vi saknar dina skämt

Du är alltid i våra hjärtan

En virvelvind som svepte in

Vi älskar och saknar dig dag och natt

Ditt knäppa fån - du lämnade jorden med ett dån

Ett rum ändrade karaktär när du kom in

Det märktes när du var i rummet.

Imorgon ska vi tillbaka till begravningsbyrån och då ska vi vara klara med annonsen.    

Har inga bilder från när vi hade som mest blommor, lägger upp dessa bilder från första dagarna

När man drabbas av en stor förlust upptar den allt  under lång tid. Man behöver inte söka upp sorgen, den finns där oavsett vad du gör eller var du befinner dig.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det är ett stort arbete att sörja. Man behöver energi, sömn och avkoppling för att orka.

Du sörjer inte renare och djupare för att du struntar i att äta och går omkring i otvättade mjukiskläder.

Under den här perioden sen vi förlorade Helena har jag hela tiden varit noga med hygien; att duscha och borsta tänder. Jag har också valt kläder med omsorg som jag tycker är fina och som jag trivs i.

Mindre än två veckor efter Helenas död åkte jag ner till Tumba Centrum och handlade flera kassar med kläder eftersom jag "inte hade nåt att ta på mig".

Det är viktigt att äta och att äta bra. Nyttig, tillagad mat på regelbundna tider. 

Jag brukar i vanliga fall ha god, nästan för god aptit och det har inte varit annorlunda nu. Vid tillfällen då vi gjort något extra jobbigt har ofta hungerns slagit till direkt efter. Minnesstunden som hölls för Helena dagen efter hennes död avslutade Tommy med orden: "Tack för att ni kom, nu måste vi åka hem och käka"

Det kan tyckas underligt att man tänker på mat vid såna tillfällen men jag tror det är ren överlevnadsinstinkt.

Ett annat faktum är att de första dagarna hade vi glömt hur man gör när man brer en macka eller kokar ett ägg. Vi var hungriga men satt vid bordet och åt om det fanns något ätbart framför oss. Att tänka ut att man ska resa sig, gå fram till kylskåpet och plocka fram det vi skulle äta var som kärnfysik för oss. Gick bara inte att räkna ut hur det skulle gå till.

Som tur var hade vi snälla vänner som handlade, bredde mackor, stekte pannkakor och köpte hem pizza så vi fick i oss det vi behövde.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att hitta tillfällen att skratta och vara glad. Skratt och gråt ligger nära varandra och vi behöver båda. Även under den största sorg.

Vi skrattar när vi pratar om Helena, saker hon gjort och sagt. Helena var ingen dysterkvist. Hon såg humor i det mesta och skämtade friskt. Det är därför omöjligt att prata om henne nån längre stund utan att le och skratta.

Vi tittar på TV-program och filmer som vi blir glada av: Sally, Hipp hipp, Solsidan.

Särskilt på kvällarna försöker vi göra saker vi mår bra av för att kunna komma till ro inför natten. 

Sömnen måste vi ha, för återhämtning och vila. Jag har förmånen att fått sova bra, utan sömnpiller, nästan varje natt sedan den 12 januari. Men har man svårt att sova är det bättre att ta till hjälpmedel under en period så man får komma till ro.

Vi är i vanliga fall inga storkonsumenter av alkohol men tar gärna en öl eller whiskey ibland.

Under den här tiden har vi i stort sett avstått helt från alkohol. Det är individuellt förstås men jag tror det är bra om man är försiktig. Dels kan det vara lätt att försöka döva smärtan på fel sätt, dels vet man inte vilka reaktioner man sätter igång hos sig själv om mna dricker alkohol.

Sammanfattningsvis: Vi behöver ta hand om oss även i svåra stunder, vi får inte glömma oss själva. Det gäller att hitta sätt att hantera det som hänt. För min egen del så tror jag  dessutom Helena skulle tycka det var skämmigt om jag gick omkring med sunkiga kläder och luktade svett.