catchingup

Alla inlägg under februari 2013

Av Eva Wedberg - 24 februari 2013 19:21

Jag har identifierat följande sex  sinnesstämningar som jag pendlar mellan i mitt sorgearbete.

1. Jag fungerar nästan som innan vi förlorade Helena. Jag gör vardagliga saker som att handla, städa eller  promenera. Jag pratar om vardagliga saker;  nyheter, TV-serier, handarbeten och så vidare.

Jag intresserar mig också för andra än mig själv och bryr mig om hur de mår.

Det är bara när jag är här som Helena inte är huvudperson.


2. Jag pratar om Helena och tänker på henne och blir glad. Jag skrattar åt det hon sagt eller gjort. Pratar naturligt om henne, nästan som om hon fortfarande finns här hos oss.


3.  Gråter över att Helena är borta, gråter för att jag saknar henne. Gråter för att vi inte får uppleva fler stunder tillsammans och att jag inte får krama henne.


4. Jag är arg för att hon lämnat oss. Arg för att vi inte fick en chans att hjälpa henne. Arg för att hon, som alltid frågade mig och råd, inte kunde göra det den här gången. Arg för att hon var så korkad och inte begrep bättre.


5. Jag ältar att jag inte kunde stoppa att det hände. Ältar att jag inte förlängde det sista samtalet. Ältar att jag inte åkte till henne. Ältar och tycker jag är världens sämsta mamma som inte kunde skydda min dotter.


6. En bottenlös förtvivlan över att Helena inte finns här och att jag inte får se henne mer. Känsla av att jag inte står ut utan Helena.


Vad vill jag göra med sinnesstämningarna?

4:an och 5:an, ilskan och ältandet ska jag jobba för att de försvinner, gärna så fort som möjligt. Det är mina hjärnspöken som inte förändrar något.

Med förnuftet vet jag att det antagligen inte spelat någon roll om jag agerat annorlunda. Det tjänar heller inget till att vara arg, hon kommer inte tillbaka för det.


6:an, förtvivlan, hoppas jag mildras med tiden även om saknaden alltid kommer att smärta.


3:an, gråten vill jag ha kvar. Den är en ventil och uttryck för den kärlek jag känner för Helena. Men jag hoppas att den med tiden tar något mindre plats.


1:an och 2:an. Vardagen samt de glada minnena av Helena. Det är vad jag hoppas så småningom ska dominera.





ANNONS
Av Eva Wedberg - 24 februari 2013 16:31

Det har varit en ganska jobbig och gråtmild period efter begravningen. Mycket tankar,självförebråelser men framför allt saknad. Hur ska jag stå ut utan Helena?

 Ibland är gråten nästan självförvållad, som när jag gång på gång spelade  Himlen är oskyldigt blå, Du är allt, My heart will go on och andra låtar som vi hade på begravningen.


Oftast är gråten helt oförutsägbar. Exempelvis Helenas grav. Ena gången jag besöker graven är det fridfullt, nästa gång sprutar tårarna. Vi besöker kyrkogården nästan varje dag. Ofta tar vi med hundarna och promenerar runt en stund, det känns fint trots känslostormarna och Helena är nära på nåt sätt.

När jag besöker lägenheten vet jag aldrig innan jag kommer dit hur jag ska reagera.  Vi håller på att göra iordning Helenas lägenhet för den ska säljas så vi är där ganska ofta och fixar. Ibland kan jag vara där länge utan att bli ledsen, ibland börjar jag gråta redan när jag sätter nyckeln i låset.


Den här helgen har ändå känts ganska bra. Jag har varit ute en hel del med hundarna i det vackra vårvintervädret som vi har här i Tumba.

Vi har också haft besök av släkt och vänner. Det är naturligtvis inte  på långa vägar lika många som kommer nu som de första veckorna men det är ändå rätt många som tittar till oss.

Jag tog en promenad med vännen Anita, sen tyckte vi att vi gjort oss förtjänt av semla.

Åsa var här och tittade på Melodifestivalen, eller Mello som man säger. Hejade på Ulrik, vilket retade Emilia. Ulrik var hennes förra idol, nu är det Yohio som gäller. 

Det kändes skönt att konstatera att jag finner Alexander Bard lika uppblåst och vidrig som förut, vissa saker förändras inte trots allt.

Åsa och jag satt och pratade till 3 på natten. Vi pratade mycket om Helena och hur ledsna vi är och hur mycket vi saknar henne. Men det var inget ledsamt samtal, stundtals var vi allvarliga, stundtals skämtade vi och skrattade så tårarna rann.

Det är så skönt när man kan skratta, skrattet ger kraft. Prästen Anna-Lena, som begravde Helena, uppmanade oss då hon besökte oss att skratta så mycket vi orkar. Skrattet gör nämligen så syret kommer ordentligt ner i lungorna.

 

Helena kunde skratta - och få andra att skratta  

ANNONS
Av Eva Wedberg - 22 februari 2013 19:29

Tankar nedtecknade 19 januari kl 10.30


Mitt älskade barn.

KOM TILLBAKA!!!!

Det här går inte.

Den gångna veckan har vi sörjt dig och hyllat dig för den du var i livet.

Så sakteliga glider vi över till att vi måste hantera din död.

Begravning

Gravsten

Säga upp prenumerationer och abonnemang

Rota i dina saker.


Jag vill inte släppa taget om dig.

Jag naglar mig fast vid dig så fingrarna vitnar och naglarna bryts.

Jag biter mig fast.

Kopplar bensax.

Man försöker dra iväg mig från dig.

Men jag håller i.

 

Alla mina fina barn: Daniel, Helena och Emilia

Av Eva Wedberg - 22 februari 2013 17:53

 

Ronja på 1-årsdagen

Bilden på Ronja togs 3 september 2012 när hon fyllde 1 år.

Dagen till ära hade Helena bjudit in familjen på "gofika" och hon hade bakat denna fantastiska pannkakstårta till hundarna.Tårtan var fylld med skinka och korv, garnerad med grädde och Frolic samt på toppen en tuggsko.


Ronja sitter på bordet i Helenas lägenhet. Det var nog inte enda gången hon var uppe på köksbordet men den här gången hade hon lov till det.

Bilden får symbolisera att jag på fredagen till slut orkade besöka Helenas lägenhet. Jag hade med mig Åsa, Lovisa och Lizz. Det kändes otroligt tomt. Dels är jag van att alltid parera Max och Ronja när man ringer på , dels och framför allt så fanns ju inte Helena där.

Det gick ganska bra att vara i lägenheten. Var tvungen att skratta litet när jag såg vinterkängorna hon köpte dyrt men som hon alltid klagade att hon fick ont i fötterna av, hon påstod att det var något fel på dem.

Tittade igenom hyllan med de hundratals filmer och TV-serier hon hade. Vänner, Sex and the city, Cougar Town, Full Frys, Solsidan, Kevin Costners samtliga filmer (Kevin är väldigt het enligt Helena), Desperate Housewives, Beckfilmerna  och så vidare och så vidare.

Försökte se något tecken som kunde förklara det som hänt, men hittade inget.

Imponerades av Helenas ordning bland papper och i skåp och lådor. Hon gav alltid intryck av att mer eller mindre strunta i sånt.

Kände mig ledsen när jag såg hennes kläder som hängde på tork i vardagsrummet. Var också tufft att se julsakerna som hon omsorgsfullt packat ner i en kasse.

På det hela taget kändes det skönt och fridfullt att besöka lägenheten, Helena kändes litet närmre.


Av Eva Wedberg - 22 februari 2013 16:31

 

Den här fina tavlan målade kusin Emilia till Helena den 13 januari

Från mina anteckningar 17 januari:

Vi bestämde att vi behövde en "vilodag". Inga stora saker att ta tag i, utan försöka bara vara.


Åkte en sväng till svärmor och fikade, det var skönt att komma ut litet. Vi lånade vaser av henne för alla våra har gått åt. Blommor fortsätter strömma in från olika håll. Vi skämtade om att vi föder blomsteraffärerna i Tumba.

Huset är fortfarande konstant fyllt med folk. Vänner och bekanta från nu och länge sen hör av sig på olika sätt för att visa sitt stöd. Är så enormt tacksam för denna omtanke, tror inte vi skulle klara det annars.


På mitt jobb brukar vi fika tillsammans varje torsdag. Nu kom ett helt gäng hem till mig och torsdagsfikade.


På kvällen när det är litet lugnare har jag, Tommy, Daniel och Emilia tagit för vana att sitta tillsammans, dricka te och prata, bara vi fyra. Det känns bra, vi måste landa i att vi nu är en familj på fyra, åtminstone här på jorden.

Någon gång knorras det över denna "familjeterapi"  men jag tror ändå vi behöver den.

Vi började så smått prata om begravningen, är överens om att det ska bli en performance i Helenas anda.



Av Eva Wedberg - 22 februari 2013 08:23

  

Jag och Helena i Turkiet 2009 


Jag har länge levt ett mycket bra liv.

Man, 3 fina barn, katter, hundar, ett jobb jag trivs med, god hälsa, vänner och fritidsintressen. Osv.

Det mesta av det finns naturligtvis kvar.

Men när man drabbas av en så svår sorg vi har gjort så ligger den sorgen över allt annat. Man funderar över vilken mening det är med allting. Jag skulle gladeligen göra mig av med hus, bil, armar och ben, jobb, allt -  om jag bara fick ha alla mina barn hos mig igen.

Men jag vet att vänner, hälsa och den tillvaro jag lever i,  också ger mig förutsättningar att orka med den här tiden litet bättre. Jag är priviligerad på många sätt , trots att jag tycker att jag drabbats orättvist hårt av ödet denna gång.


Att mista sitt barn är varje förälders värsta mardröm, det enda man riktigt fruktar. Det spelar ingen roll om barnet är nyfött eller vuxet, föräldrar ska inte överleva sina barn. Man tror inte att man ska klara av det.


När man drabbas av sorg, en förlust av något slag så har dock naturen gjort så att vi tar in så mycket sorg vi orkar åt gången sen får vi vila en stund.

Vi har gråtit mycket under denna period men det har också funnits långa stunder då vi skrattat, skojat och gjort roliga saker. Många som besökt oss har förväntat sig ett totalt mörker men istället mötts av ljus och värme. Och jag tror en del återvänt just för att de tyckte det var trevligt och för att de insett att sorgen inte är farlig.


Ibland förvarnar jag att jag troligen kommer att gråta. Att gråten kommer utan att något särskilt utlöser den, gråt är naturligt och inget att försöka dölja.


Jag får ofta höra att jag är stark i min sorg. Det uttrycket tycker jag inte riktigt om. Det finns ingen möjlighet att vara stark i en sån här situation. Men måste helt enkelt hitta ett sätt att förhålla sig till det som är.

Jag fungerar ganska bra så länge jag är hemma och får tända ljus för Helena, prata om henne och pyssla med de blommor som kommit. De första dagarna ville jag absolut inte se bilder på Helena och jag kan fortfarande  gråta en halv dag om jag ser hennes jacka i hallen. Jag drog mig länge innan jag åkte till hennes lägenhet, det är fortfarande jobbigt att vara där. Jag tycker det är smärtsamt att gå i affärer och andra platser där den vanliga världen fortfarande pågår. Det är inte aktuellt för mig att återgå till arbetet ännu på ett tag utan jag måste få bestämma över min tid.

Däremot har jag varit rationell och utan större problem kunnat välja kista, gravplats, begravningsmusik och liknande saker. Sånt som inte kopplar till Helenas liv.

Min man har tvärtom funnit tröst i att vistas i Helenas lägenhet bland hennes saker och han hade också behov av att återgå till sitt arbete så fort som möjligt.


Man sörjer olika och det finns inget rätt eller fel.



Av Eva Wedberg - 21 februari 2013 21:53

Jag vill verkligen framhålla vilket fantastiskt stöd vi fått under vår svåra tid.

Släkt och vänner har ställt upp och funnits på ett fantastiskt sätt. Det kommer jag att skriva mer om senare

Till vår stora glädje har också det så kallade offentliga instanserna fungerat klockrent. Det är trots allt roligt att konstatera att det är på det viset när man verkligen behöver.

Polisen

De poliser som var hos oss och gav oss beskedet tog god tid på sig. Stannade flera timmar och vägrade åka innan vi fått sällskap.

Det har också hela tiden funnits någon att vända sig till med frågor och de har varit lätta att få tag i. Rättmedicinska i Solna hade lyckats inreda rummet där vi mötte Helena så det kändes ombonat och varmt och trots allt blev en fin stund för oss anhöriga.

Kyrkan

Botkyrka Församling med främst Tumba kyrka har funnits med från första kvällen. En diakon var snabbt på plats hemma hos oss. De har fortlöpande hört av sig med brev, mail och telefonsamtal.

Dagen efter Helenas död anordnades på kyrkoanställdas initiativ en minnesstund i kyrkan.

Vi fick också träffa kantorn flera gånger för att spela igenom den musik vi ville ha på begravningsceremonin.

Skolan

Emilias skola har varit mycket förstående och lagt upp ett specialschema  så hon skulle kunna gå kortare dagar men inte hamna efter. Hon har också fått träffa skolans kurator så ofta hon velat och behövt.

Sjukvården

Vi har träffat kloka empatiska läkare när vi sökt sjukvård. De har också snabbt ordnat så vi fått träffa psykolog.

Arbetsgivare

Vi har fått bra stöd från våra respektive arbetsgivare. De har besökt oss, mailat, ringt och vi har inte känt någon press att börja jobba förrän vi är redo för det.






Av Eva Wedberg - 21 februari 2013 18:38

Jag vaknade så nervös denna dag.

Vi hade bokat tid på Rättsmedicin i Solna. Det var dit Helena förts och vi skulle åka och hälsa på henne där. Termen som användes var egentligen att det var VISNING av henne men det tycker jag är något man säger när man ska se på lägenhet. Inte när man ska möta en älskad anhörig som inte längre finns i livet.


Jag var väldigt noga med vilka kläder jag satte på mig innan vi åkte.

Helena var min "personal shopper". Hon tyckte jag hade för tantig stil så hon var ofta med som smakråd när jag skulle handla. Om jag var ute själv i affärer så skickade jag ofta MMS från provhytten så fick hon säga ja eller nej.

De kläder jag satte på mig innan vi åkte till Solna var sånt som hon hade hittat i HM-katalogen och fått mig att köpa.


Vi hade fått rådet när vi åkte till Rättsmedicin att ta med något personligt som vi ville att Helena skulle ha. Jag tog med hennes gamla älsklingsdocka Bolo samt ett par raggsockor jag stickat till henne i julklapp. Helena var alltid frusen om fötterna.

 

Bolo och raggsockorna  


Vi som åkte för att hälsa på Helena var jag och Emilia, Åsa och hennes döttrar Emma och Lovisa samt min svägerska Monica. Det kändes så fint med detta tjejgäng som hängt ihop i alla år och som Helena tyckte väldigt mycket om.


På rättsmedicin togs vi emot av Susanne, samma polis som vi träffade dagen innan i Flemingsberg.

Vi fick sitta i en soffgrupp, det fanns vatten och näsdukar framme.

Susanne förklarade hur det såg ut i rummet där Helena låg, därefter öppnade hon dörren.

Vi kom in i ett ganska litet rum, belysningen var dämpad, ljus var tända och en skivspelare spelade lugn musik.

Helena låg i en säng med ett varmt täcke som var uppdraget till halsen, hon hade en vit skjorta på sig och hon låg med det nytvättade lena håret utsläppt över täcket.

Hon var så fin, så fin. Knappt skadad alls i ansiktet.

Vi gick först in tillsammans allihop. Vi pratade litet med henne. Bad Susanne ta en gruppbild med oss alla tillsammans med Helena. Helena tyckte alltid om att bli fotograferad så det kändes helt rätt även nu.

Vi gav henne sakerna vi hade med oss: Bolo, sockarna, ICA-kortet (vuxenpoäng), halsband, kastanj, nyckelring, 10:e säsongen av TV-serien Vänner.


Jag var inne hos henne själv. Berättade att jag älskar henne och saknar henne så förfärligt mycket. Hälsade från pappa och Daniel. Visade att jag hade på mig kläderna hon beställt åt mig.

Smekte håret. Pussade kinden, tinningen, pannan.

JAG ÄLSKAR DIG!!!!!!

DU FINNS ALLTID MED OSS!!!!!!!

Jag berättade att jag fantiserar om att vi pratar och skojar med varandra som förut.

Frågade henne hur hon tänkt att vi ska klara oss utan henne.

Till slut klippte jag bort två små hårtussar att spara. Hennes hår var så lent och vackert, svagt rött.


Alla var inne hos henne själva.


Till sist alla tillsammans

"Vi ska klara det" "Du kommer alltid att vara med oss".

Pussade och pussade igen.

Älskade, älskade, älskade barn.

Ville inte gå, slängkyss i dörren.

"Puss då", som vi alltid sade när vi avslutade ett samtal.

TA HAND OM DIG

JAG ÄLSKAR DIG  - ALLTID



  

Nästan hela gänget samlade på en hotelltrappa i Tunisien



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21 22
23
24
25 26
27
28
<<<
Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se