catchingup

Alla inlägg under februari 2013

Av Eva Wedberg - 21 februari 2013 13:16

 

Decoupage tillverkat av Åsa, innehåller körkort, VISA och smycken som vi fick från polisen


Ännu en natt avklarad.

Dygnet börjar utkristallisera sig i fyra delar:

06-12    Ta tag i något jobbigt(extra jobbigt)

12-18    Praktiskt; dammsuga, diska, dammsuga, svara på meddelanden

18-24     Umgås, småprata, fika osv

00-06     Sova


Dagens extra jobbiga var att åka till Flemingsbergs polisstation och hämta de saker Helena hade med sig då hon blev påkörd.

Åsa (som fortsatt sover hos oss), Barbro samt jag och Tommy packade in oss i bilen och åkte.

Vi möttes av den trevlig duktiga polisen Susanne. Hon jobbar nästan uteslutande med att ta hand om efterlevande till olycksoffer och brottsoffer. Hon lämnar ut ägodelar och ordnar visning av den avlidne.

Denna dag skulle vi alltså hämta Helenas saker. Det överlämnades till oss i en papperskasse som innehöll följande:

Nycklar

Cigarretter

2 tändare

VISA-kort

Körkort

Mobiltelefon

372 kronor i kontanter.

Det mest rörande var körkortet. Grät och klappade på körkortet hela vägen hem.


Återigen en dag där huset var fyllt av släkt och vänner.

Vännen Anita ringde och frågade: "Vill ni vara själva eller vill ni ha sällskap?". Svårare är det inte att ta kontakt. Självklart var de välkomna.

Blommor har börjat strömma in från olika håll.


Börjar känna mig väldigt trött. Som att jag sprungit ett maratonlopp med influensa i kroppen.



         Helenas skänk  

          De första blommorna                                         
Kondoleansbok + decoupage




ANNONS
Av Eva Wedberg - 20 februari 2013 20:14

Helena bodde i egen lägenhet sedan nästan 2 år tillbaka. Trots det hamnade tvätten ofta hos oss. Hon påstod att det var lättare att tvätta här. Antagligen hängde det ihop med att även om hon lämnade in smutsig tvätt så var den på nåt konstigt sätt ren och vikt när hon dök upp någon dag senare.

Hon hade en metod för att få det att bli så:

Hon kom dragande med en IKEA-kasse, fylld med smutstvätt. Slängde i den första tvätten i maskinen och sorterade resten i högar på golvet i tvättstugan - och åkte iväg och höll sig borta något dygn.Hon visste att vi skulle ta hand om det för att få ordning i tvättstugan. Ibland protesterade jag tyst mot detta och drog bara ut tvätten från maskinen och lade i korgen utan att hänga.

Torsdagen innan Helena dog hände just det. Hon kom med en jättetvätt och tvättade den första maskinen.  Det råkade vara BH:er. Hon letade tvättpåsen men hittade den inte. Jag misstänkte att Helena råkat ta med den till sig men sade inget. Jag tipsade om att hon kunde använda ett örngott istället. Efter en stund sade hon glatt till mig:

"Mamma, jag lade BH:erna i örngottet och stängde med säkerhetsnålar för att de inte skulle ramla ut. Snacka om vuxenpoäng"  Jag log och svarade att det var riktiga vuxenpoäng.


Sen åkte Helena, jag drog senare under kvällen ut tvätten ut maskinen  och lade i korgen utan att hänga den.


På morgonen den 14 januari kom jag in i tvättstugan och fick syn på korgen med hennes fuktiga tvätt. Där låg örngottet med BH:er, fortfarande ordentligt stängt tack vare säkerhetsnålarna.

Det kändes så tungt att tänka på att mindre än 4 dygn tidigare hade Helena fixat det. Tänk om jag vetat hur allt skulle förändras.

Jag kunde inte förmå mig att öppna örngottet utan hängde upp det som det var. Jag sade till de andra i familjen att de absolut inte fick röra det. Det örngottet  har nu blivit en länk till Helena som betyder oerhört mycket och jag kommer alltid att bevara det just på det viset.

   

PS. Jag hittade tvättpåsen i Helenas lägenhet ett par veckor senare






ANNONS
Av Eva Wedberg - 20 februari 2013 13:24

Jag klev upp tidigt, resten av familjen sov. Kände mig ofräsch och ställde mig i duschen. Då kom äntligen tårarna, de tårar som chocken hållit undan kvällen innan. Satte på mig klänning, känns så viktigt att inte se slabbig ut.

Jag och Tommy låg i sängen och pratade och grät.

Drack kaffe, kaffe, kaffe.

Ringde fler vänner som behövde få veta.

Pratade med min barndomsvän Ingrid som delar denna fruktansvärda erfarenhet, att förlora ett barn. Så tacksam att ha henne i denna stund, hon förstår. Så grymt att vi båda drabbats av detta. Ingrid sade kloka saker; som att vi inte är ensamma i vår sorg och vi har heller ingen ensamrätt på den. Många sörjer på olika sätt.

Huset fylldes åter med folk: släkt våra vänner, Helenas vänner.

De hade med sig mat och fikabröd. Återigen kaffe, kaffe, kaffe.

Diakon Thomas ringde och berättade att Tumba kyrka skulle hållas öppen under eftermiddagen för de som ville vara med i minnesstund för Helena.

Jag ringde runt: "Kom till kyrkan ta med er dem som har möjlighet och som känner Helena.

Vi möttes av en fantastiskt smyckad kyrka, full av tända ljus, flera diakoner på plats och min körledare Gunnar som spelade. Gabriellas sång , Tears in heaven strålade ut från kyrkoorgeln.

Det lästes dikter och vi sjöng några psalmer.

Tommy och jag höll tal.

Tommy pratade om hur Helena skulle älskat detta.  En massa folk som samlats och hon var medelpunkten. Tommy uppmanade också alla att aldrig ge upp, det finns alltid en morgondag som är ljusare. Han sade åt alla att dricka mycket vatten, det går åt mycket när man gråter.

Jag pratade om Helenas födelse; lättsam förlossning som följdes av ett mycket ilsket vrål. Dessa föjdes åt genom Helenas liv och i hennes personlighet: lättsam och ilsken.

Vi åkte hem från kyrkan ett helt gäng. Vännen Åsa handlade och lagade mat och ställde fram. Hon frågade om vi ville att hon skulle sova hos oss. Det erbjudandet tog vi tacksamt emot.

På kvällen somnade jag till slut en skön sömn, utan de mardrömmar jag fruktade. Med Emilias hand i min och lyset tänt.






Av Eva Wedberg - 20 februari 2013 09:40

  Den 12 januari 2013 var till att börja med en helt vanlig lördag.

Vi hade hand om Helenas hundar och gick ut med dem i omgångar.

Jag satt och jobbade en hel del, januari är bokslutstider och min arbetsbelastning är då som högst.

Jag blev stressad över att Helena inte hämtade hundarna eftersom jag verkligen behövde jobba koncentrerat. Vid 14-tiden ringde jag henne och grälade litet över att hon inte hämtat hundarna. Hon lät ungefär som vanligt. Kanske litet tyst men jag tolkade det som att det var någon bredvid henne och att hon inte ville att den personen skulle höra att jag var arg.

Hon sade att hon skulle komma efter 18 för hon hade ett par saker att fixa. Som vanligt gick jag med på att ha hundarna ett tag till.

Hon kom inte 18. Vi hade gjort paj och dukade till henne om hon skulle komma. När jag försökte ringa var telefonen avstängd. Jag skickade SMS och uppmanade henne att ringa så fort hon såg det. Jag och Tommy gick åter med hundarna. Jag gick åt ett håll med Max och Tommy åt ett annat med Milo och Ronja.

Jag hade en liten obehagskänsla i kroppen att jag inte fick tag på Helena, det var inte likt henne att stänga av, men jag var inte direkt orolig. Jag satte mig ner och tittade på Stjärnorna på slottet runt 20.00


"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

när nånting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer"


Lördag den 12 januari kommer alltid att vara vattendelaren i vårt liv


                    FÖRE                 EFTER

Jag satte mig ner för att titta på Stjärnorna på slottet klockan 20.00

När programmet var färdigsänt klockan 21.00 hade livet förändrats för alltid.

Det förändrades såklart redan 16.45 men det visste vi inte då.

Jag fick veta 20.15 och Tommy 20.30 när han kom in med Milo och Ronja.


Det ringde på dörren, 2 poliser som visade sina brickor, precis som på film.

Förstod att det gällde Helena men var mest lättad att jag skulle få veta var hon var. Det föll mig aldrig in den första minuten innan vi satt oss i köket att det kunde vara så allvarligt. Jag trodde hon kanske varit med om något fuffens och nu satt anhållen. Hur jag nu kunde tro det, Helena var aldrig inblandad i sånt.


När den ena polisen sade orden:

        HELENA  - FINNS INTE LÄNGRE


När FÖRE blev EFTER,

Vad tänkte jag då?

Rämnade världen? Nej ingen avgrund öppnade sig.

Jag förklarade lugnt och pedagogiskt för poliserna att det inte kunde stämma. Eftersom det inte går att Helena är borta. Vi skulle aldrig klara det - alltså hade de fel. Och det måste de förstå. Tyckte nästan litet synd om de snälla poliserna som var så felinformerade.

FÖRNEKELSE kallas det visst. En bra psykologisk uppfinning. Synd att man inte kan få stanna där hela tiden.


För sen kom CHOCKEN ganska snart. Nånstans i bakgrunden malde poliserna  på om att Helena stått på spåret, att allt tydde på att det var hennes egen vilja.

Chocken är som att man sitter i en burk och utanför burken flimrar filmsekvenser förbi men du deltar inte. Du förstår vad som sägs och händer men du tar inte in det. Och du vet nånstans att när du väl tar in det du hör så kommer det att smälla. Och du bävar för den stunden när du helt ska förstå.


Tommy kom, jag mötte honom: "Polisen är här, skynda dig. Det är Helena det är det värsta". Tommy föll ihop på golvet. Jag hämtade Daniel och Emilia.

Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nen nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej


NEJ       NEJ        NEJ         NEJ       NEJ    NEJ    NEJ


                   Det här går inte!!!!!!!!


NEJ     NEJ      NEJ     NEJ    NEJ     NEJ


"Kan ni ringa efter nån?"

"Vem ska vi ringa, det är lördag."


Ringde Alf, Monica, Åsa.


"Ni måste komma, vi håller på att gå sönder"


Fantastiska poliser som stannade tills vi hade fått sällskap. De ringde efter diakonen Thomas.


Huset fylldes med folk, släkt och vänner strömmade till. Mitt i all kaos låg underbara Ronja och sov som en stock.

Massor av kaffe och vatten, kopp efter kopp.

Det gick upp för mig att vi verkligen inte är ensamma i vår sorg. Många månniskor kände och älskade Helena, vi delar denna smärta.

När alla åkt, vid 3-tiden på natten, satte vi oss i vardagsrummet, vi fyra: jag, Tommy, Daniel och Emilia. Vi vågade inte sova men satt där. Vi slumrade kanske till någon minut.

Det gällde att vaka in den dag som skulle komma.

Att ta sig igenom första natten

               EFTER





Av Eva Wedberg - 19 februari 2013 20:45



Helena fyllde 18 i april 2009. Hon firade stort att hon var myndig och bjöd in både släkt och vänner att fira.

Året därefter tog hon studenten, det firades under flera månader  med studentskivor och fester. Hon köpte också flera fantastiska klänningar till de olika festerna. Ju fler paljetter och volanger desto bättre. Till det köpte hon skor med så höga klackar att hon fick ont i fötterna efter några minuter. Men snygga var dem.

Direkt efter gymnasiet fick Helena jobb på hemtjänsten i Tumba Syd. Den anställningen hade hon kvar tom december 2012. Hon älskade att jobba inom hemtjänsten och berättade ofta livfullt om jobbet. Hon trivdes också bra med sina kollegor och blev vän med många av dem.

Hon var noga med tystnadsplikten men tyckte om att prata om sina brukare. Hon hade vissa kodnamn som hon använde; "min mamma din mormor" var till exempel en brukare som trodde Helena var hennes dotter.

Jag är glad att hon fick chansen att jobba inom hemtjänsten och fick den uppskattning hon förtjänade.

Hon flyttade till lägenhet och skaffade sig 2 hundar, Max och Ronja. Många försökte avråda henne från att skaffa två hundar men hon var som sagt envis när hon var på det humöret. Hundarna var hennes ögonstenar och hon pratade ofta med dem som om de var hennes barn.

När Helena gick bort hade hon precis fått jobb på förskola. Hon hade också sökt och kommit in på lärarutbildning.





Studentskiva              

Av Eva Wedberg - 19 februari 2013 17:34


Helena hade till att börja med en ganska vild tonårstid. Hon testade olika stilar; punk, tuppkam, ljust hår, mörkt hår, nitar, översminkad. osminkad osv. En period vad hon feminist, nästa vänsterpartist. 

Hon provade att vara vegetarian men det stupade på att hon var alltför förtjust i  hamburgare.

Hon bytte kompsar ganska ofta. En bästis ena dagen kunde vara värsta fienden nästa dag.

Av och till var hon litet deppig och funderade över livets mening. Det är vanligt att 13-14åringar gör det men hon funderade kanske litet extra.

De dagar hon tillbringade i skolan i högstadiet var nog lätträknade. Tack vare en tålmodig mentor och sin egen starka vilja i 9:an lyckades hon ändå gå ut grundskolan med behörighet för gymnasiet.

Som 15-åring träffade hon Olle som kom att bli hennes pojkvän i drygt 5 år.

Under hela denna stökiga period var hon ändå alltid en fantastisk storasyster till Emilia.

Dessa systrar avgudade varandra i alla tider.  


I gymnasiet gick hon Barn- och fritidsprogrammet och verkade trivas med det.

Hon slutade med allt experimenterande, höll sig till samma kompisar och skötte skolan exemplariskt.

Hon arbetade extra på Fritids och på Max Hamburgerrestaurang.

Hon tyckte om att festa och en fredagskväll vid TV:n var inget för henne.






             Bilder på Helena från högstadietiden.

Av Eva Wedberg - 19 februari 2013 10:00

Helena kom till oss en strålande vacker aprildag 1991. Det var en mycket lätt förlossning som skedde på Södertälje sjukhus.

I familjen fanns då storebror Daniel 1 år och 7 månader gammal.

När Helena var 2 veckor flyttade vi från Gula Borgen i Tuna till radhus på Tumba Gärde.

Helena var glad och rolig men kunde också vara envis till tusen.

Hon hittade ofta på egna namn på saker, puder blev "suckadå", tunika blev "metuniken" och top blev "hob".

När hon var 6 år tyckte vi att hon skulle börja i simskola. Helena vägrade och påstod att hon kunde simma. Vi tog henne då till simskolan för att bevisa det. Ungen hoppade i och simmade. Vi förstod aldrig vart hon lärt sig det.

På Tumba Gärde hade vi en Bullerbytillvaro; massor med kompisar att leka med, stora ytor att vara på och bilfritt. Redan i vagnen blev hon bekant med Emma och Sara och familjerna skulle komma att följa varandra genom åren.

Helena tjatade länge om att hon ville ha en lillasyster. I februari kom så Emilia. Helena älskade henne från första stund och tog hand om henne som en extramamma.

Helena drabbades nästan aldrig av infektioner. Hon var så frisk att jag en gång tog henne till doktorn för säkerhets skull eftersom det var så länge sen hon blev undersökt. Läkaren förklarade då att om ett barn verkar friskt så är de oftast det. Många år senare har vi insett att han hade fel, väldigt fel. Man kan bära mycket smärta utan att det syns utanpå.


Av Eva Wedberg - 19 februari 2013 08:46

Jag är en gift 3-barnsmamma som bor i villa i Tumba. Till familjen hör också ett antal katter och hundar

Jag jobbar som ekonomichef och gillar siffror.

På fritiden tycker jag om att läsa, vara i naturen, handarbeta, gå på bio mm. Men framför allt tycker jag om att vara med min familj.

Den 12:e januari förändrades mitt  liv för alltid då min dotter Helena tog sitt liv. Vi hade inte anat att hon mådde så dåligt.

Nu kämpar vi med sorgen och saknaden efter Helena. Och skuldkänslor över att vi inte såg detta komma

Det är fruktansvärt tungt att förlora sitt barn. När det dessutom sker på detta sätt så anklagar man sig själv oerhört över det som hänt.

Redan första dagarna efter Helenas död började jag föra anteckningar kring hur jag kände och vad som hände runt omkring oss.

I denna blogg kommer jag att återge en del av det jag skrivit.

Jag har för avsikt att blogga genom mitt sorgearbete och att ni som läsare får följa mig i det.

Jag skriver mycket för min egen skull men hoppas naturligtvis att det kan hjälpa andra.

Bloggens titel "Catching up" är ett uttryck Helena ofta använde när vi sågs, vi "catchade up" det som hänt sen sist.  

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21 22
23
24
25 26
27
28
<<<
Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se