Okänd författare

You never said I'm leaving

You never said goodbye

You were gone before we knew it

And only God knows why

A million times we needed you

A million times we cried

If love alone could have saved you

You never would have died

In life we loved yoy dearly

in death we love you still

In our hearts you hold a place  

That no one could ever fill

It broke our hearts to loose you

But you didn't go alone

A part of us went with you

The day God took you home

Från anteckning 26/1 2013

Vi satt vid frukostbordet. Läste varsin del i DN, lugn och ro.

Så har det varit många lördagar. Litet avkoppling efter veckan.

Långfrukost, god frukost.

MEN något är fel. En "normal" lördag ska också innehålla:

Alternativ 1

Helena ringer. Är det en jobbarhelg har hon ringt och väckt oss för ett par timmar sedan.

Nu ringer hon igen för att fråga om vi har några planer för dagen.

"Kan vi ta en promenad med hundarna? "

"Vad ska ni äta till middag? Om det är något gott så kommer jag och äter"

Alternativ 2

Helena och hundarna dyker upp utan förvarning. Jag och Tommy konstaterar att det är slut på friden för denna gång.

Oftast har hon inte ätit frukost utan börjar med det.

Planerar för att ta en långpromenad med hundarna, ska bara kolla Facebook först.

Om vi redan ätit frukost när Helena kommer gör hon iordning något och ber mig göra henne sällskap så vi kan "catcha upp" sen sist vi sågs.

MEN inget är normalt eller som det ska vara.

Eller mycket är som det ska vara. Vi har Daniel och Emilia, två fantastiska barn hos oss.

Men en pusselbit, en oersättlig femtedel av vår familj saknas för alltid.

Det är så fel.

Jag skulle göra vad som helst för att se henne storma in en lugn lördagsfrukost och jag och Tommy tittar på varandra och utbrister: "Nu är det slut på friden".  

Födelsedagsfrukost på 18-årsdagen

Frukost på Cypern, augusti 2012