50 dagar har gått sedan Helena lämnade oss.

50 dagar av frågor, chock och framför allt en enorm sorg och saknad efter vår älskade Helena.

Hon är för alltid min dotter och hon finns med mig i allt jag gör. Men hon är inte här, hon ringer inte, hon kommer inte, hon tjatar inte, hon skrattar inte med mig och åt mig.

Jag tycker det är orättvist att vi drabbats av detta, det här ska ingen ska behöva uppleva.

Men jag blir varm av all omtanke vi mötts av under denna tid, utan det tror jag inte att vi orkat.

Jag har trots allt en stark önskan att få fortsätta mitt liv här på jorden i många år till. Så länge vi har Daniel och Emilia och släkt och vänner så är det ändå ett gott liv.

Åh, vad jag önskar att Helena också fanns här med oss.

Cypern 2012, tävling om vem som kan äta en lakritsrem fortast

Annonsen (har så svårt att skriva d-ordet före) var införd i idag.

Vi hade  korrekturläst den innan tryck så vi visste att den skulle vara fin.

Vi har ju lagt ner mycket tid på att hitta en fin bild, tycker att den vi bestämde oss för är klockren.

Vi har diskuterat vilka som ska stå med som närmast sörjande.

Vi ville ju också att det tydligt skulle framgå att alla är välkomna på såväl ceremoni som minnesstund.

Mest tid har vi nog ändå lagt på versen.

"Du var en gåva vi alltid minns, nåt underbart som inte längre finns" En fin vers som Emilia hittade.

Vi ville också  att det skulle stå något personligt som talar om vem Helena var och vad hon betyder för oss.

Efter att vi suttit och försökt hitta rim själva men inte kommit längre än  "Du var en virvelvind, som svepte in"

så kom följande farande i huvudet :

Vi saknar ditt leende och din humor

Vi saknar din energi och rastlöshet

Vi saknar din omtänksamhet och värme

Vi saknar dig

Jag var så nervös för att se annonsen i tryck. Visste inte hur jag skulle reagera. Hur reagerar man när man läser en sån annons och vet att det gäller sitt eget barn. Att den  mamma som anges som sörjande är du själv?

I tankarna följde jag tidningen hela natten

Nu är tidningen i tryck

Nu lämnar den tryckeriet

Nu lämnas den till distribution

Nu hämtas den av tidningsbudet

Nu är den på väg till oss

Nu hör jag bilen

Nu ligger den i vår brevlåda

Jag hade klockan på ringning 7 för Lina skulle komma och lämna Ronja.

Jag gick med hundarna, gjorde kaffe, satte mig bekvämt i fåtöljen.

Jag läste DN i samma ordning somjag  brukar; nyheter, sport, kultur och därefter familjesidan.

Jag har en egenhet att alltid ögna igenom sidan med d- annonser.

I DN står de alltid i bokstavsordning. På helgerna är det extra många. Även idag började jag ögna från A.

När jag kom till W så fanns den där. Det kändes OK. Annonsen var verkligen fin, bilden på henne var jättebra.

Kändes lagom personlig.

Jag läste den flera gånger.

Gick in på www.familjesidan.se. Skapade ett minnesrum och länkade till Facebook.

Ännu ett berg bestiget.

-

Ronja, Helenas härliga doberman är här ett par dagar. Ronja bor numera hos Lina, Helenas kompis. Vi skulle gärna ha henne hos oss hela tiden men det blir för mycket med tre hundar. Dessutom har Ronja det jättebra hos Lina.

Jag brukar säga att Max var Helenas ögonsten som hon älskade mest men Ronja ÄR Helena.

Likt Helena så tar Ronja över ett rum när hon kommer in, hon stormar in och man undrar litet nervöst vad som ska hända. Och man blir glad bara man ser henne.  

++

Litet trångt blir det med 3 hundar i sängen

Vi har en scoutalmanacka i köket. En sån där man  klistrar fast en bild för varje månad och river en lapp för varje dag.

Jag har ännu inte klarat att byta månad till mars.

Det var tufft förra månaden att byta från januari till februari. I januari fanns ju Helena och det kändes som att så länge som vi hade den månaden uppe i almanackan så fanns hon med på något sätt.

Men att februari är slut innebär ju att det finns en månad så Helena inte alls funnits med oss.

Det blir så definitivt.

Jag väntar nog några dagar till innan jag byter månad.