Ikväll har jag gjort comeback i min kör.

Jag är medlem i en kör i Tumba kyrka, samma kyrka som Helena begravdes i för tre veckor sedan.

Jag var nervös innan jag skulle dit eftersom det var första gången efter begravningen.

Vi övar  i själva kyrkorummet så det går inte att undvika minnena på något sätt när man kommer dit.

Hela kören har varit så stöttande under den här tiden. De har skickat blommor, besökt oss, ringt och skickat brev. Flera av medlemmarna var också med ceremonin. Gunnar körledaren spelade.

Det kändes  faktiskt väldigt bra att komma tillbaka. Alla var snälla, kramade och önskade mig välkommen tillbaka.

Jag höll också ett kort tal och tackade för all omtanke.

Innan jag gick därifrån tände jag ett ljus. Jag hoppas nånstans att Helena kände att jag var tillbaka.

Tumba kyrka utifrån. Kyrkan ligger ett stenkast från vårt förra hem

Ikväll har jag gjort comeback i min kör.

Jag är medlem i en kör i Tumba kyrka, samma kyrka som Helena begravdes i för tre veckor sedan.

Jag var nervös innan jag skulle dit eftersom det var första gången efter begravningen.

Vi övar  i själva kyrkorummet så det går inte att undvika minnena på något sätt när man kommer dit.

Hela kören har varit så stöttande under den här tiden. De har skickat blommor, besökt oss, ringt och skickat brev. Flera av medlemmarna var också med ceremonin. Gunnar körledaren spelade.

Det kändes  faktiskt väldigt bra att komma tillbaka. Alla var snälla, kramade och önskade mig välkommen tillbaka.

Jag höll också ett kort tal och tackade för all omtanke.

Innan jag gick därifrån tände jag ett ljus. Jag hoppas nånstans att Helena kände att jag var tillbaka.

Tumba kyrka utifrån. Kyrkan ligger ett stenkast från vårt förra hem

Anteckning 28/1 2013

Vi hade bestämt oss för att åka till Helenas lägenhet och tvätta hennes smutstvätt och plocka iordning litet. Vill gärna att det är fint där, känns ovärdigt om det gror igen och är ofräscht. 

Det var så tungt att gå igenom hennes kläder, känna hennes doft. Hitta små tillknycklade 20:or, hundgodis, godispapper och annat i fickorna.

Vi var tvungna att hålla ifrån oss vad vi höll på med.

Jag plockade också ihop de kläder hon ska ha på sig, det känns så viktigt att det blir något som hon skulle känna sig fin i. Även örhängen och andra smycken valdes med omsorg.

En fråga som vi behövt ta ställning till redan nu är om vi vill att Helena ska kremeras.

Jag har tidigare haft en odramatisk syn på denna fråga. Alltid sagt att den dagen jag är borta kan man göra det som är enklast och billgast med mina kvarlevor. Efter Estonia-katastrofen och Tsunamin har jag också klargjort att om jag skulle bli offer i något liknande så behöver mina efterlevande inte lägga energi på att hitta mig. Det är med andra ord ingen stor fråga för mig vad som händer sen.

I storstäderna i Sverige kremeras idag 80% av alla avlidna.

Helena har, vad vi vet aldrig uttryckt vad hon vill gällande detta. Alltså måste vi bestämma.

Både jag och Tommy känner väldigt starkt att vi inte vill att hon kremeras.

Drt finns naturligtvis inget rätt eller fel. Man ska känna efter vad som känns bäst för en själv.

För oss handlar det mycket om själva ceremonin och vem Helena var.

Begravningen är en hyllning till henne som person och det hon betytt för oss.

Ett utmärkande drag hos Helena var att hon inte alls tyckte om att vara ensam.

Därför måste en naturlig avslutning på ceremonin bli att vi alla som samlas den dagen för Helenas skull, också gör henne sällskap dit hon sen ska vila.