Dikten Lyckans minut lärde jag mig när jag utbildade mig till förskollärare i början av 1980-talet.

Den skrevs av diktaren Erik Lindorm för över hundra år sedan, då hans son föddes.

Jag har haft orden i mitt huvud under alla år, särskilt i samband med att jag fått mina barn.

Litet förvånande finner jag tröst i orden nu också. Hur kan man tänka på en dikt som heter Lyckans minut när man förlorat sitt barn?

Jag tror det kan vara så att lyckan över att ha fått ha Helena de här åren är så mycket större än sorgen att förlora henne. Lyckan kanske inte känns så påtaglig just nu men jag vet att den finns där.

Jag har aldrig en sekund ångrat Helena. Trots smärtan nu så är det värt det för vi fick 22 fina år tillsammans.

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

Och ser mig själv i dess blick

Att fjärdarna gnistrar och jorden är varm

Och himmelen utan en prick

Vad är det för tid, vad är det för år?

Vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår

Hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever

På jorden jag står

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst miljoner år

På denna enda minut

Helena och Melissa 

Helena och Noor

Idag är en riktig tycka synd om mig-dag.

Daniel och Emilia är i skolan, Tommy på jobbet, jag har inget inplanerat.

Alltså en perfekt dag att bara sitta i en fåtölj och vältra sig i självömkan.

Älta och tänka på hur hemskt det är att Helena inte finns. Hur obegripligt det är att det hände och så orättvist att den värsta mardröm blev verklighet, marverklighet.

Och känslan av vanmakt, att inte få möjlighet att hjälpa.

Jag har en gammal LP-skiva med en grupp från Luleå som heter Rekyl. Jag har inte lyssnat på skivan på många år men ett spår därifrån dyker upp i mitt huvud emellanåt.

Det är en låt som skrivits till en kompis som tagit sitt liv. Låten heter Lusten till ett liv, jag tror den förekommer i en film med samma namn.

Några av textraderna lyder :

Jag önskar jag får se dig

Jag önskar jag fått ge dig

Lusten till ett liv.

Jag önskar jag fått ge Helena just det, lusten till ett liv.

 Eller åtminstone att lusten till livet varit starkast.

Vi har gjort en spellista på Spotify som heter Helenas musik. Det är musik som vi kopplar ihop med Helena på ett eller annat sätt.

De flesta låtarna på listan finns där just  för att hon tyckte mycket om dem ex Galway Girl eller Om ditt hjärta slår.

En del musik är sånt som speglar hur vi känner oss: ex Reason to cry och My heart will go on.

Andra är sånt som spelades på begravningen: Du är allt, Himlen är oskyldigt blå

Sen finns det sånt hon inte gillade, utan hon stängde av radion när hon hörde och som vi därigenom kopplar ihop med henne: Läs ROBYN.

Gemensamt för alla låtar är att de väldigt påtagligt påminner om hur mycket jag saknar henne.

Alltså lyssnar jag på  spellistan Helenas musik idag.

Inatt hade jag svårt att somna, ville inte ens lägga mig utan vankade omkring. Jag grät och upprepade som ett mantra: Snälla Helena kom tillbaka.

Jag läser en del om förlust och sorgebearbetning. Jag förstår att jag är inne i reaktionsfasen nu . Det är nog den jobbigaste fasen. Den är långdragen och det är då man tillfullo förstår vad som hänt. Man gråter mycket över det den man mist.

Det är viktigt att inte förtränga det man känner utan låta känslorna komma.

En dag av självömkan kan vara precis vad man behöver.