catchingup

Alla inlägg den 11 mars 2013

Av Eva Wedberg - 11 mars 2013 15:34

Idag har prästen varit här för att planera Helenas begravning.

Eller i själva verket är det så att vi har planerat massor och hennes uppgift var väl att säga ja eller nej till det. Att avgöra hur mycket vi hinner och orkar med under ceremonin.


Prästen som ska begrava Helena heter Anna-Lena. Hon är en trygg gotländska som jag aldrig träffat tidigare men som jag genast tyckte om.

Dessutom kommer hon att vara Emilias konfirmationspräst under våren.

Det kändes som en mening.



Vi har planerat en hel del musik som vi vill ha med. Väldigt mycket musik, "the sky is the limit"

Bland annat psalm 730 som är en keltisk psalm.

Vi tycker texten är så fin, dessutom var Helena på Irland i höstas och hon tyckte mycket om den ön.


Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin famn


 

Ser det ut såhär när vi ses igen?



Sen finns ju mängder av musik som betydde mycket för Helena och som hon lyssnade på genom åren. Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå, Circle of life från filmen Lejonkungen med flera.

Emilia och kusin Emilia ska sjunga Sonja Aldens Du är allt.

Familjen Craftman ska sjunga och spela psalm 799, Det är svårt att mista en vän

Och så vidare.


Under en begravningsceremoni i kyrkan ska ju prästen, som är så kallad officiant, hålla ett tal över den avlidna. I det här fallet är den avlidna Helena. Den Helena som är min och Tommys dotter, Daniels och Emilias syster.

Hur förmedlar man till någon som aldrig träffat Helena, hur Helena var. Vem hon var för oss?

Hur rummet ändrade karaktär när hon kom in.

Hur hon älskade djur i alla tider.

Hur hon lätt blev uttråkad.

Hur omtänksam hon var.

Vilka roliga skämt hon drog. Och hur vi skrattade med henne.


Vi läste upp raderna från annonsen, sade att de raderna säger mycket om hur Helena var. Om än i väldigt komprimerad form.


Vi saknar ditt leende och din humor,

din energi och rastlöshet,

din omtänksamhet och värme

Vi saknar dig.


Anna-Lena pratade allmänt om sorg. Hur viktigt det är att både skratta och gråta. Att de ligger nära varandra. Skrattet gör dessutom att syret kommer längst ner i magen.

Så sade hon något som jag inte riktigt tyckte om:


"Helena är borta, hon kommer inte tillbaka"

Så är det såklart men det låter så brutalt att höra det sägas. Även om det är precis det vi måste förhålla oss till.


Min bror ringde. Till råga på allt har min  mamma varit dålig och legat på sjukhus den här veckan.

Januari 2013 är verkligen ALL TIME LOW.


 

En bild på min kära mamma från i somras, vid Storsjön i Jämtland


ANNONS
Av Eva Wedberg - 11 mars 2013 09:54

Det har varit en bra helg på många sätt.

Precis som jag skrev i fredags så har vi haft fina samtal, gråt, skratt, Melodifestival och promenader.


I lördags hälsade vi på Anita, som också är en barndomkamrat till oss. Det är fantastiskt med vänner man känt så länge. Man har en lång historia tillsammans, man har upplevt varandra både de bästa dagarna och de litet sämre. Ändå finns man kvar för varandra, det är en extra trygghet särskilt nu när man är så skör.

Det var tufft att åka till Anita. Senast jag var där, i början av januari, skjutsade jag Helena till en anställningsintevju på en förskola i närheten. Det var det jobbet hon sen fick och skulle ha börjat på veckan efter hon dog.


Våra fina grannar ringde på dörren  i helgen. De hade med sig hembakad tårta och en termos kaffe.

Jag har också promenerat och fikat  med min svägerska Monica.


Jag slås åter av hur lyckligt lottade vi är som har så fint nätverk av människor som tar hand om oss. Men orden i den här versen blir också allt verkligare:


Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.



 Ingrid visade mig en bild av en cirkel med 6 lika stora tårtbitar. Varje tårtbit symboliserar de grundläggande behov vi har, ex känslor, andlighet, intellektuell stimulans, socialt och så vidare. Jag ska redogöra mer ingående för den vid ett senare tillfälle. Grejen var den att det är viktigt att ge sig tid för alla delarna i ett sorgearbete. Nu har jag haft mycket social samvaro och viss intellektuell stimulans (dit räknas kanske inte Melodifestivalen). Idag ligger känslorna  på ytan. Känner mig genomledsen och nära till tårarna. Saknar Helena så fruktansvärt mycket.


Jag är ju  fast besluten att jobba mig igenom sorgen och skapa ett bra fortsatt liv med de nya förutsättningarna. Men ibland känns det helt osannolikt att vi ska få bra, riktigt glada dagar igen.

Samtidigt är jag så oerhört tacksam att vi har Daniel och Emilia. Det är de som är förutsättningen för att vi klarar oss nu och att vi ser fram emot det kommande livet.


Igår hade vi visning av Helenas lägenhet. Jag hoppas, hoppas att vi får en spekulant och får sålt fort. Helst minst två spekulanter så de bjuder över varandra och vi får ett bra pris. Hur jobbigt jag än tycker det ska bli att packa ihop Helenas saker, så tror jag det är en lättnad när det är gjort.



Till sist de här raderna av Harry Martinsson:


Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

ANNONS

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se