catchingup

Alla inlägg den 12 mars 2013

Av Eva Wedberg - 12 mars 2013 19:51

Anteckning 1/2 2013

Vi har utsett en gravplats till Helena. Hon ska vila i Lilla Dalen. Jag och Tommy gick runt där länge med Carina från kyrkogårdsförvaltningen.

Vi ville ha en plats som är lätt att ta sig till men ändå ligger relativt avskilt.

Vi ville också att det skulle finnas träd där.

Vi var också medvetna om att vi samtidigt valde den plats där vi själva ska ligga. Det finns inga alternativ, det måste bli hos Helena vi en dag ska vila.

Efter en stunds vandrande hade vi hittat 3 platser som vi kunde tänka oss. Vi gick mellan de tre platserna. En föll bort för den låg precis bredvid vägen.

Det fanns en plats som låg fint, med en hängande björk på gräset. Tyvärr var det litet trångt där. Carina ringde efter grävaren och han sade att det inte fanns plats för en kistgrav där.

Återstod plats M76.

Den ligger vackert, är lätt att komma till och det finns ett litet träd där. Dessutom är platsen bredvid ledig. Vi har möjlighet att köpa till gravrätten för den för 6400 kronor. Då är den reserverad i 25 år.

Det finns plats för 2 + 2 kistor. Och som Carina sade, det ryms också 10-15 urnor.


Vi har bytt månad.

En månad Helena inte kommer att finnas med oss.

Januari fanns hon iallafall med en bit. Men i fabruari ska vi begrava henne.


Vår fina, underbara, roliga oersättliga Helena:

 -Jag förstår inte varför du måste lämna oss!!!


Jag förstår att Helena är borta, att hon inte kommer mer.

Men jag förstår inte varför det hände. Jag grämer mig så otroligt att jag inte såg det som var på gång.

Vad kunde jag ha gjort för att förhindra det?

Helena som alltid sade att jag var världens bästa mamma, varför kom hon inte till mig när hon som bäst behövde mig?

Vad är jag för en mamma som inte kan skydda mitt barn från att bli så olycklig?

Som de flesta föräldrar har jag alltid haft mina barns bästa för ögonen.

Jag känner mig så otillräcklig!!!!



Trots att allt är så tungt just nu så känner jag ändå att jag verkligen vill hänga med många, många år till.

Så länge jag har Tommy, Daniel och Emilia och får följa dem så är livet väl värt att leva.

Så småningom kommer det att göra mindre ont av saknaden. Men Helena ska alltid finnas med oss i tankarna.


När min tid är kommen så ska jag vila hos Helena på Lilla Dalen.

Jag drömmer om att hon möter mig när jag kommer. Jag har med mig en kasse filmer och TV-serier som vi ska se. Och en jättepåse med godis. Hon drar handen genom mitt hår och konstaterar att vi måste göra något åt de grå stråna. Och vi borde verkligen noppa ögonbrynen. Eftersom hon med största sannolikhet tappat bort pincetten jag skickade med henne så har jag tagit med en i reserv. Sen ska vi gå igenom HM- katalogen och hon kryssar för kläder hon tycker jag ska köpa.

Så sitter vi där och ser på film, äter godis och "catchar upp" det som hänt sen sist.


Och jag vet att jag aldrig, aldrig kommer att släppa henne.




ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 mars 2013 09:01

Idag är det 2 månader.

Den nya tideräkningen är 2 månader.

Idag går vi in i den tredje månaden EFTER.

För två månader sedan satt vi i godan ro och åt frukost.


Dagen förflöt som vanligt, med en viss irritation att Helena inte kom och hämtade sina hundar. Vi hade ju så mycket viktigt att göra, jobba och städa och sånt.


Sen när poliserna ringde på. Första känslan av lättnad, de vet nog vad som hänt.

Eller när jag tänker efter, första sekunderna när jag öppnade och poliserna ringde på, så trodde jag nog att de var ute efter inbrottstjuvar och undrade om vi sett något.

Det var först senare (men vi pratar sekunder) som jag insåg att det måste handla om Helena. De försäkrade sig flera gånger om att det var jag som var Eva. Så det måste ju vara oss de ville prata med, inte vem som helst i grannskapet.

Och jag förstod att det måste gälla Helena. Resten av familjen var ju hemma.

Visste jag hur allvarligt det var, innan de sade något? Jag minns att jag var strukturerad och kontrollerad. Såg till att stänga in Max i ett rum så han inte skulle hoppa omkring, bjöd poliserna att sitta ner. Eller var det de som uppmanade mig att sätta mig? Stängde iallafall dörren till köket. Jag funderade, medan jag stängde dörren, på vad det kunde vara.

Visste jag redan då vad  de skulle säga?  Tänkte jag att så länge de inte får möjlighet att prata, så har det inte hänt?

Var jag rent av litet nyfiken på vilken info de skulle komma med?

Jag kan inte påminna mig att jag var skräckslagen. Antagligen skyddade jag mig själv.


Det var de sista sekunderna INNAN.


Sen dess är världen inte som den ska.

Chock och skuld är mindre nu. Frågetecknen är om möjligt större.

Men det som dominerar är den enorma saknaden och längtan efter Helena.


Sorgen över alla dagar tillsammans som inte kan bli.

Jag brukade prata med Helena i telefon ungefär 5 gånger/dag. Helena har varit borta 59 dagar nu. Det innebär 295 samtal som inte blev ringda. Och det bara med mig.

Helena brukade komma hem till oss minst en gång/dag. Det är 59 besök som inte blev gjorda.

Så här långt. Och som heller inte kan bli.


Det har gått 2 månader. 




Med Daniel, julen 1991. Älsklingsdockan Bolo i famnen


ANNONS

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se