Idag är det 2 månader.

Den nya tideräkningen är 2 månader.

Idag går vi in i den tredje månaden EFTER.

För två månader sedan satt vi i godan ro och åt frukost.

Dagen förflöt som vanligt, med en viss irritation att Helena inte kom och hämtade sina hundar. Vi hade ju så mycket viktigt att göra, jobba och städa och sånt.

Sen när poliserna ringde på. Första känslan av lättnad, de vet nog vad som hänt.

Eller när jag tänker efter, första sekunderna när jag öppnade och poliserna ringde på, så trodde jag nog att de var ute efter inbrottstjuvar och undrade om vi sett något.

Det var först senare (men vi pratar sekunder) som jag insåg att det måste handla om Helena. De försäkrade sig flera gånger om att det var jag som var Eva. Så det måste ju vara oss de ville prata med, inte vem som helst i grannskapet.

Och jag förstod att det måste gälla Helena. Resten av familjen var ju hemma.

Visste jag hur allvarligt det var, innan de sade något? Jag minns att jag var strukturerad och kontrollerad. Såg till att stänga in Max i ett rum så han inte skulle hoppa omkring, bjöd poliserna att sitta ner. Eller var det de som uppmanade mig att sätta mig? Stängde iallafall dörren till köket. Jag funderade, medan jag stängde dörren, på vad det kunde vara.

Visste jag redan då vad  de skulle säga?  Tänkte jag att så länge de inte får möjlighet att prata, så har det inte hänt?

Var jag rent av litet nyfiken på vilken info de skulle komma med?

Jag kan inte påminna mig att jag var skräckslagen. Antagligen skyddade jag mig själv.

Det var de sista sekunderna INNAN.

Sen dess är världen inte som den ska.

Chock och skuld är mindre nu. Frågetecknen är om möjligt större.

Men det som dominerar är den enorma saknaden och längtan efter Helena.

Sorgen över alla dagar tillsammans som inte kan bli.

Jag brukade prata med Helena i telefon ungefär 5 gånger/dag. Helena har varit borta 59 dagar nu. Det innebär 295 samtal som inte blev ringda. Och det bara med mig.

Helena brukade komma hem till oss minst en gång/dag. Det är 59 besök som inte blev gjorda.

Så här långt. Och som heller inte kan bli.

Det har gått 2 månader. 

Med Daniel, julen 1991. Älsklingsdockan Bolo i famnen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...