Emilia är bra på att dra med mig på träning. Det finns ett litet gym på mitt jobb som vi åker till nån gång i veckan. Emilia tycker det är dags att dubbla dosen men där är vi inte riktigt överens   .

Det tar ungefär en kvart att åka med bilen mellan vårt hem i Tumba till mitt jobb i Hallunda.

När vi skulle åka hem såg vi att rödljusen i Hallunda var formade som hjärtan. Genast tänkte jag på att det var Helena som ville förmedla något till oss.

Strax därefter spelades Takidas Run run away på radion. Takida är en av Helenas favoritgrupper. Hon tyckte att sångaren i Takida har så fin röst. Robert Pettersson som han heter är också frontfigur i Stiftelsen. Helena hade väldigt roligt när jag inte fattade att det var samma person i båda banden utan pratade om att båda sångarnavar så duktiga.

Efter Takida spelades Elton Johns Circle of life, som var inledningsmusik på Helenas begravning.

Så på den korta resan leddes tankarna till Helena 3 gånger. Och så är det. Helena finns med i tankarna i det mesta vi gör. Det är så mycket som påminner om henne och så många gånger vi önskat att hon varit med.

Saknaden och längtan är mycket mycket stark . Längtan att prata med henne, skratta med henne, bli irriterad på henne. Saknaden att hon inte kommer, att hon inte finns med vid middagsbordet, att hon inte följer med och tränar.

Fortfarande tänker jag ibland att det här är så hemskt så det kan inte ha hänt.

Jag är inte arg på Helena längre. Jag vet att hon aldrig skulle ha valt det här om hon sett någon annan utväg. Det gör det också mer sorgligt. Hon valde egentligen inte själv. Jag vet inte om det var hennes mörka tankar, en depression, kemisk reaktion eller något annat som intog hennes huvud. Men jag vet att det inte var den Helena vi kände.

Och oavsett vad det var så hade hon enligt  sin värld just då ingen annan väg att gå.

Jag tycker det är så orättvist att vi drabbats av detta. Vi som finns kvar och saknar Helena har inte förtjänat det´. Och Helena hade verkligen inte förtjänat det. Hon borde ha fått fortsätta sitt liv.

Jag har emellanåt haft svåra, svåra skuldkänslor att jag inte kunde förhindra det som hände. Jag har inte det just nu. Visst grämer det mig och jag önskar naturligtvis att jag stoppat alltihop och att jag fått ha Helena här hos oss.

Men det var inte mitt eller någon annans fel. Helena hade flera händer  som var sträckta mot henne. Men det var inte hennes behov just då , eller en lösning på de problem hon brottades med.

Ingen av oss anade att Helena skulle kunna lämna oss på det här sättet. Hon hade inte uttryckt att hon var trött på livet och det går inte att läsa tankar. Det är att ställa orimliga krav på oss själva.

Helena är tyvärr inte den enda. 1600 människor i Sverige tar sitt liv varje år.

Det är 1600 för många.

Igår hade jag så trevligt besök av Bella och lilla Noor  

Bella och Helena var vänner sen 10 år tillbaka. De följde sedan åt genom delvis  stormiga tonår och in i vuxenvärlden. Bella har nu också sonen Noor som är 9 månader. Helena tyckte så mycket om Noor och var hans inofficiella fadder. När hon träffade Noor så sade hon att hon hade date med världens finaste kille.

Han är också ett riktigt solsken så jag förstår att hon var förtjust.

Helena med favoritkillen Noor

Jag tycker det är så roligt att träffa Helenas vänner. Vi pratar minnen och ger varandra pusselbitar kring vem Helena var för oss. Det faktum att Helena alltid ville stå i centrum, gällde både i familjen och bland vänner. Hon hade också svårt att anpassa sig om det var en person eller företeelse hon inte gillade. Men Helena var också omtänksam, mån om de hon tyckte om och en riktig vän.

Jag har ju funderat mycket på hur Helena var bland kompisar under de vildare tonåren.

I vår familj har vi varit noga med att barnen kommer de tider vi bestämt, att vi ska kunna nå dem när de är ute på kvällen och vi har aldrig bjudit på alkohol innan de var vuxna.

Sen förstår jag ju att tonåringar testar saker och att allt får inte mamma veta.

Den senaste tiden har jag tänkt att Helena kanske var den vildaste av vilda utan gränser på den tiden och att alla visste det utom vi föräldrar. Kanske det skulle förklara det som hände nu i januari.

Men den bilden får jag inte. Flera som jag pratat med har istället sagt att Helena var relativt ordningsam, ofta den i sällskapet som hade koll och gränser.

Jag tycker det är så roligt att höra vad de hade för sig. Det är som att jag får Helena till mig en stund igen när jag får höra något som jag inte visste. Det blir nya minnen av henne.

Och som Bella sade; det är ju preskriberat nu iallafall :-)

Nästan precis 7 år sedan.

När vi satt där vid köksbordet och pratade minnen så kom den här bilden via MMS från Anita som jag känt sedan jag var 8. Bilden föreställer oss när vi var i 15-årsåldern.

Förutom att det finns några kilo mer av både mig och Anita nuförtiden så kan jag säga att även vi hade annat för oss än att stå med händerna i fickorna och se oskyldiga ut. Men det är både sekretessbelagt och preskriberat.  

Jag är så glad att jag har vänner som följt mig så länge.

Samtidigt blir jag ledsen när jag tänker på att Helena inte kan följa sina vänner längre.

Men jag hoppas att de minns henne  om 30, 40, 50 år och pratar om henne ibland.

Och att jag får möjlighet att följa dem.