catchingup

Alla inlägg den 15 mars 2013

Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 21:21

Idag har jag städat, tvättat, lagat mat och handlat. Det kändes bra att ta tag i vardagliga saker. För första gången på länge hade jag litet fart och energi i det jag gjorde.


Jag har också bestigit ett par berg i sorgen.

Helena drack mycket cola. Hon pantade sällan flaskorna utan sparade dem, hon tyckte det var en bra reserv om hon skulle bli pank. Det resulterade i att hon hade flera stora IKEA-kassar med pantflaskor. Vi har inte kunnat förmå oss att göra något åt dem. Idag när jag åkte och handlade tog jag så med mig en av kassarna och pantade de flaskorna. Det kändes rätt jobbigt, som att jag rotade i Helenas personliga ägodelar. Efteråt var det rätt skönt.


Helenas absoluta älsklingsrätt var Tacos. Hon ville helst äta det varje fredag. idag frågade jag Emilia och hon hade förslag på middag, och hon ville ha tacos. Så fick det bli. Helena var den enda i familjen som vill ha gräddfil till tacos.  Om vi missat att handla det så  var vi tvungna att åka till affären en gång till. "Ni  kan inte på fullt allvar mena att vi ska vara utan gräddfil" 

Idag  konstaterade jag litet sorgset att jag inte behövde handla gräddfil.

Helena och Emilia hade ofta raptävling på fredagarna.  De drack litet cola och rapade sedan ljudligt. Jättekul för dem, jättejobbigt för oss runt omkring. Jag förstod aldrig vem som vann tävlingarna, tror mest det gick ut på att reta oss andra.

Vid middagen pratade vi om att Helena aldrig skulle hålla sig borta när det är tacos på gång. Alltså tänkte vi att hon kanske fanns med oss vid middagsbordet på något sätt.

Så vad gjorde vi då? Jo, jag och Emilia hade raptävling med Daniel som domare. Emilia har tränat mycket så hon är en mästerrapare så jag var chanslös.

Vi skrattade så tårarna rann.

Och jag är säker på att Helena också gjorde det.   






Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 15:44

Anteckning 3/2

TACKSÄGELSE

Ett konstigt ord, när man tänker på vad det innebär.

En avlidens namn läses upp i kyrkan, det tänds ljus och kyrkklockorna ringer för den "avlidna".

Jag har försökt leta på nätet varför det heter tacksägelse men inte hittat nåt bra.

Jag har själv varit med och tänt ljus i kyrkan vid tacksägelse och tycker att det är fint.


Helena var varken aktiv i kyrkan eller troende men som medlem i kyrkan omfattas hon av deras ritualer.


Idag var det så tacksägelse för henne i både Tumba kyrka och i Ängskyrkan.


Jag, Monica, Åsa, Lovisa och Lotte gick i Tumba kyrka. Vi kände att vi behövde vara där med Helena när klockorna ringde för henne.

Tacksägelsen ingår i den vanliga högmässan. Vår granne Samira var kyrkvärd så det kändes tryggt.

Jag fick också många omtänksamma kramar och ord från flera håll i kyrkan. Vad mycket man får när man bjuder in till det också. Det var så rätt beslut att vara öppen med vad som hänt och att samla människor kring sig.

När sen tacksägelsen kom, en bit in i högmässan så blev det  så förfärligt tungt.

Det gjorde så ont att höra diakonen (eller var det prästen? kommer inte ihåg) läsa upp :

........som genom döden tagits ifrån oss,

"Helena Margareta Wedberg, Travbanan 57 i en ålder av 21 år. Vi ber för dem som sörjer, låt dem finna kraft i dig" . Och sen klockorna.

Vi grät floder alla vi fem, det var oerhört jobbigt.

Även då, mitt i högmässan,  kom människor fram och tröstade. Så fint!!

Alla hade vi glömt näsdukar, vips sträcktes en förpackning pappersnäsdukar fram.


Åsa lyckades sen ta udden av det värsta. En stund efter tacksägelsen var det nattvard.

Prästen säger "Kom nu är allt tillrett".

Varvid Åsa säger: "Tro fan det, det där kan väl inte ta lång stund att göra iordning".


Skratt mellan tårarna.


Efter högmässan var det en fin kaffestund och vi satt kvar länge och pratade.

Efteråt var jag helt, totalt slut.



 

Inbjudan till Tacksägelse


 

Dikt på baksidan av inbjudan

Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 12:17

Jag är fortfarande helt sjukskriven. Jag kommer att vara det fram till påsk. Därefter ska jag jobba 25% några veckor för att successivt utöka arbetstiden.


Jag är i vanliga fall strukturerad och planerande.

När jag ska ta beslut eller ställs inför ett problem så sätter jag mig ner och ser över situationen. Därefter  identifierar jag alternativen gör en plan för hur jag ska komma fram till en lösning. 

Alla har sina egna strategier och det här är mitt sätt att vara.

Jag har behov av att kunna styra min situation så långt det är möjligt.


När världen rämnar så som den gjort för oss nu så är man naturligtvis väldigt styrd av sina känslor. Det här tar över hela livet. Min värld kan aldrig bli vad den en gång var. Jag tvivlar på min egen förmåga överhuvudtaget.


MEN, och det här kan låta märkligt, min strukturerade och planerande sida finns med nånstans och hjälper mig hitta  även i  sorgearbetet.

Jag kan  aldrig komma till en lösning, för det enda som skulle fixa det här är ju att Helena kommer tillbaka.


Men det jag kan göra något åt är hur jag jobbar med min sorg.


De första dagarna delade vi ju in i 6-timmarspass där varje pass hade en viss karaktär; förmiddagarna gjorde vi känslomässigt jobbigare saker ex. var till polisen och på kvällarna försökte vi koppla av.

Till viss del gör vi fortfarande så, vi delar in sorgedagarna för att ha en någorlunda balans.


Jag insåg direkt att jag inte skulle kunna jobba. Redan efter någon dag sade jag att jag ska vara hemma till påsk och successivt öka arbetstiden fram till sommaren. Därefter tar jag en lång semester och planerar vara tillbaka fullt i augusti. Den tidplanen har hållit och känns fortfarande bra. Nu börjar jag faktiskt se fram emot att komma igång att jobba.


Jag förstod  också att jag behöver professionell hjälp. Som tur var fick jag direkt kontakt med en bra kurator som jag går hos varje vecka.

Jag tror också att jag  så småningom kommer att vilja ha kontakt med andra närstående till suicid, men det blir efter sommaren.

Längre fram, när det gått ett par år ska jag också försöka jobba med att ge stöd till andra drabbade.


Så jag tycker man kan påverka sin situation.


Det kan verka som att jag vill verka duktig och förnuftig.

Att jag kavlar upp ärmarna, spottar i näven  och tänker "Nu jäklar ska jag sörja bättre än någon annan".


Det är naturligtvis inte så lätt. Det är viktigt att man tillåter sig att vara ledsen, jag gråter väldigt mycket.

Det är också viktigt att man vågar tänka de svåraste tankarna och ställa sig de svåraste frågorna. Och det gör ont!!!

Även det är i och för sig en sorgestrategi.


Man vet heller inte när sorgen ska slå till som värst. Ena sekunden kan man vara ganska OK, för att nästa bryta ihop totalt.


Men MITT strukturerade jag hjälper mig att hitta en balans i dagarna. Och det är nödvändigt för att jag ska orka

Jag tror också  att den person man är avspeglar sig även i djup kris.

  


Sorgen kan som sagt komma över en när man minst anar det och inte är beredd. Häromdagen läste jag Mitti Botkyrka. På familjesidorna fanns då Helena med över avlidna. Vi har ju tidigare annoserat i den tidningen men då var jag beredd. Att se hennes namn där efter 2 månader kändes som ett knivhugg. När man ser hur mycket yngre hon är än alla andra avlidna så blir det så tydligt hur fel det är allting.




Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards