Jag har startat den här bloggen för att jag känner ett behov att uttrycka min sorg och saknad efter Helena. Den är menad som en hyllning till henne och den fantastiska unga kvinna hon var.

Jag hoppas såklart bloggen  är givande och intressant för den som läser och följer det jag skriver.

Jag vill också försöka beskriva "vardagen" i en familj när man drabbas av en sån här sak. Vilka praktiska frågor man måste ta tag i, vilka tankar man brottas med.

Att det faktiskt också finns många glada stunder. De stunderna ska man ta emot med öppna armar för de ger kraft

Jag har länge tyckt att det  är alltför mycket hysch-hysch kring döden överhuvudtaget.

Nu har jag fått tillfälle (om än mycket ovälkommet) att lyfta litet på locket kring det.

Det framgår tydligt i min blogg att Helena lämnade oss genom självmord, suicid.

Vi trodde aldrig det här kunde hända oss. Vi hade inte ens tänkt tanken. Vi är en helt vanlig familj och Helena var en helt vanlig ung kvinna. Alla som drabbas är faktiskt helt vanliga människor, det är inget konstigt med oss

Suicid/självmord är en vanlig dödsorsak i Sverige. 1600 personer i Sverige tar livet av sig varje år, det är fyra gånger så många som i trafiken. Ändå pratas det litet om det och läggs förhållandevis litet resurser för att minska antalet. Var finns mitträcken och krockkuddar när det handlar om självmord? 

Som jag tidigare skrivit så måste vi ha en nollvision kring antalet självmord. Det finns så mycket som kan göras i förebyggande syfte.

Det finns redan i dag mycket hjälp att få om man mår dåligt. Men alltför många drar sig för att söka hjälp.  Vi måste kunna prata om själmord och psykisk ohälsa  på samma sätt som vi pratar om fysiska åkommor.

Jag kommer att återkomma i ämnet senare i min blogg.

Ordet självmord är laddat och låter ofta mer skrämmande än andra dödsorsaker.

Så är det också för mig på ett sätt. Men det som är absolut jobbigast ändå sorgen att Helena är borta.

Vi har alla  många frågor kring varför det kunde hända. Långtifrån alla kommer att få ett svar.

Vad jag VET är att det är en ren TRAGEDI och oändligt SORGLIGT, det finns inget skimmer kring att Helena är död. 

Helena hade med stor sannolikhet kunnat få hjälp om hon orkat/vågat berätta om sina innersta tankar.

Jag VET att hon inte tagit det här steget om hon sett någon annan utväg.

Det är en tragedi för oss som är kvar. Men framför allt är det en tragedi för Helena som inte fick leva sitt liv, bara fick ett litet smakprov.

Det är så många drömmar hon aldrig kan förverkliga, så många år hon missar.

Vi har fått många bevis för att Helena var älskad. Men det var inte hennes död som gjorde henne älskad, det var hennes liv.

Ingen skugga ska nånsin falla över Helena för att hon lämnade oss.

Men jag hoppas vi snart kommer till en tid när det är lika lätt att söka hjälp för  "ont i själen" som"ont i kroppen".

Det finns vissa platser som är jobbigare än andra att besöka. Vissa saker som är jobbigare att göra än annat. Just för att jag förknippar det med Helena.

En sån plats är Tumba Centrum.

Tumba Centrum är en ganska typisk inomhusgalleria av det mindre slaget. Där finns de vanligaste kedjorna som Kapp-Ahl, Lindex, HM och Dressman. Apotek, Systembolaget, några mindre butiker samt ett par matvaruaffärer.

Där har jag gått otaliga gånger med Helena. För att handla, shoppa eller bara titta.

Numera åker jag dit bara om jag måste. Men jag är hela tiden på spänn och redo för flykt. Ofta gråter jag i bilen hem.

Helenas kompis Lizz har känt på liknande sätt som jag.

Vi bestämde oss därför för att göra något åt det. Så igår stämde vi träff i Tumba Centrum och åt lunch där.

Helena och Lizz var under en period punkare med stålhättade kängor och tuppkam.

Precis när jag ställt mig för att vänta på Lizz nedanför rulltrappan så kom en punktjej med kängor, och svart hår, svarta kläder och dundersminkad. För en bråkdels sekund tyckte jag det var Helena som kom åkande. Jag berättade sen  för Lizz vad jag sett och hon hade också lagt märke till den tjejen och hajat till.

Förutom att det var trevligt träffa Lizz så var det så roligt att höra hennes minnen av Helena och Tumba Centrum.

"Där i trappan satt vi och vakterna körde bort oss"

"Där i rulltrappan drog vi alltid med stålhättorna så det skulle låta illa"

"Helena ville alltid gå Tumbavarvet (runt hela gallerian, ca 1 minuts promenad) för att se om vi skulle träffa nån vi kände"

"Här brukade vi ses för att äta lunch"

När jag och Lizz sen skildes åt efter lunchen så kände jag mig lättad, spöket Tumba Centrum är litet mindre farligt. Och jag grät inte på vägen hem den här gången.

Hellan och Lizz eller Helena och Linn

Senare på kvällen kom vår goda vän Lotte och min svägerska Monica på besök. Lotte är vän med familjen sen många år. Under några år red hon och Helena tillsammans så hon kände Helena väl från den tiden.

Lotte hade med en del bilder på Helena från det hon var liten. Det hugger till litet extra när jag ser bilder på Helena som barn. Kanske beror det på att man känner att det är det lilla barnet man hela tiden vill skydda.

Vi fick den här fina bilden av Lotte. Den föreställer Helena och hennes kusiner Jennie och Terese. Den är tagen när Helena  och Terese var runt 2 år och Jennie 9 år.

Lotte och Monica

Skratt blev det också, Helena spred mycket glädje, och fortsätter göra det.