Nu publicerar jag det jag antecknade 7/2.

Jag har dragit på att dela med mig. Jag tror jag ville ha det litet för mig själv.

Det handlar om det absolut sista mötet med Helena. Rättare sagt det som en gång var hon, den kropp eller det skal vi kände som Helena.

Jag väljer att skriva ordagrant som jag skrev ner det den kvällen.

Kanske tycker ni det ni läser här nedanför är skrämmande och otäckt.

För oss som var där var det inte alls så. Det var oerhört sorgligt och smärtsamt  men det kändes värdigt och var trots allt en fin stund.

ATT SE HELENA -sista gången

Jag hade ett sånt behov av att se Helena när hon var iordninggjord. Som mamma ville jag följa mitt barn hela vägen.

Jag hade bestämt tid med begravningsbyrån klockan 14. 7/2 14.00

Åsa ställde upp och skjutsade. I sista sekunden bestämde sig Tommy för att följa med och se Helena en sista gång.

Vi möttes av begravningsentreprenören Erika i kapellet i Lilla Dalen.

Hon hade ordnat så fint med vatten och näsdukar i entrén.

Helena låg i sin vita kista i kapellet.  Ljus var tända i kapellet och det var stämningsfullt.

Hon hade på sig sin svarta top, tights, örhängen, halsband och nitbältet. Och bredvid låg skorna med de sylvassa höga klackarna.  Där fanns också en liten blomsterbukett.

Alla sakerna vi tidigare hade med oss till Rättsmedicin i Solna var där med henne i kistan; Vännerbox, Ica-kort, kastanj, halsband, Bolo, sockor, yllehalsduk, nyckelring.

Litet hade hon förändrats, kinderna var litet insjunkna och märkena på kinden något större.

Men visst såg vi tydligt att det var vår flicka.

Dessutom var armarna och händerna framme. De där händerna som jag älskar så mycket. Förundrades över att hon faktiskt är så "hel" på utsidan.

Vi pussade på henne, klappade på henne. Pratade om hur mycket vi älskar och saknar henne, alltid kommer att ha henne med oss, pussade igen.

Kunde liksom inte få nog, ville alltid ha henne kvar, vara med henne.

Tommy hade med ett busskort till henne. Hon lånade alltid hans busskort, hoppas hon kan åka och se på späckhuggare med det.

Kände på henne, smekte litet på armarna.

Hård och kall.

Hon men ändå inte hon.

Men det närmaste vi kunde komma.

Sade åter till henne hur mycket vi älskar henne.

Älskar, älskar, älskar, älskar, älskar, älskar, älskar.

             ÄLSKAR ÄLSKAR

                                   SAKNAR

                                         LÄNGTAR

Älskar älskar älskar älskar

Pussade på henne. Önskade hon kunde röra sig.

Jag var själv med min Stinta.

Gick ut och drack vatten.

Erika berättade att man av tradition lägger en vit duk över ansiktet på den döda. Det är gammal folktro att man ska skydda ögonen mot solen när man kommer till himlen.

Jag  gick in för att säga hejdå till Helena. Som avslutning lade jag duken över hennes ansikte, lekte tittut några gånger innan jag slutligen lade på den.

Över det där underbara, vackra ansiktet som skänkt mig sån glädje.

När jag kom ut  berättade jag att jag lagt  duken över Helenas ansikte.

Erika frågade då om vi också ville stänga locket.

Jag och Tommy gick in själva och hjälptes åt att stänga locket.

Det kändes så rätt, fint och värdigt. Vi som en gång tog emot henne var också de som gjorde henne klar för den sista resan.

Under tiden vi stängde pratade vi med henne. Att mamma och pappa var där så hon behövde inte vara rädd. Vi sade hejdå och stängde sedan locket för gott.

Klappade på kistan innan vi gick ut.

_______

Vi tillbringade drygt 1½ timme där i kapellet. Jag var förvånad att vi stannade så länge.

Men vad är det i evigheten? Nu måste vi klara oss utan henne så länge.

Kapellet vid begravningsplatsen Lilla Dalen