Jag har ju nämnt tidigare hur tacksamma vi är över allt stöd vi fått under den här mardrömstiden

Vänner vi inte hört av på många år har hört av sig för att visa sitt deltagande. Vi har fått otaliga blommor och brev, ofta från helt oväntat håll.

Vi har ju också fått bra hjälp från våra jobb, polisen, sjukvården och kyrkan.

Både jag och Tommy har också ett stort behov av att höra av oss och tacka för omtanken. De flesta som skickat meddelanden på Facebook har fått personligt svar tillbaka, detsamma gäller mail.

Jag har suttit många timmar i telefon och tackat släkt, vänner, kollegor och bekanta för att de stöttar oss.

Men även de så kallade offentliga institutionerna har fått ta del av vår tacksamhet. Jag har mailat till Tumba kyrka och tackat för deras engagemang, jag har också mailat kantorn som spelade på Helenas begravning och tackat honom för hans insats.

Vår kontaktperson hos polisen har fått SMS där jag tackade både henne och de poliser som gav oss beskedet för deras fina bemötande.

Tommy har varit hos begravningsbyrån och tackat för deras fina arbete.

Och jag ÄR tacksam. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Jag inser verkligen hur bra vi har det på många sätt. Och jag vill verkligen alla ska veta vad det betyder för oss att alla tar sig tid att stötta oss.

Men jag inser såklart också att denna tacksamhet är ett led för oss att bearbeta sorgen.  Antagligen har vi ett behov av att se det goda i världen, nu när vi drabbats av det värsta som kan hända.

En vän sade till mig att vårt sorgearbete blir lättare på grund av att det inte finns någon att vara arg på.

Vi kan inte vara arga på Helena, ingen i sjukvården har gjort fel och ingen rattfyllerist var ute och vinglade och orsakade Helenas död. Det är bara sorgligt och hemskt, men det finns igen att skylla på.

 Min vän menar naturligtvis inte att vi har ett lätt arbete. Men vår sorg skyms inte av ilska som skjuter fram sorgen. Utan vi kan börja sörja "direkt".

Allting blir väldig svart eller vitt när man är så sårbar som vi är just nu. Man man är ofta inte mognare än ett barn i sina reaktioner.

Och kanske är det så att den som förlorar ett barn genom sjukdom lätt kan haka upp sig på ett fel en läkare gjort, även om det inte spelade nån roll för utgången. Men man ser bara det misstaget som sen växer och tar över allt.

På samma sätt kan polisen få skulden om en rattfyllerist orsakar en olycka. För att personen inte satt i fängelse i stället.

Efter tsunamin och Estonia fick ju svenska politiker mycket ilska mot sig för att det reagerade för sent, inte skickade plan, inte evakuerade och så vidare.

Det som hände då var ju faktiskt att sorgearbetet drog ut i flera år grund av all ilska.

För oss finns ingen att vara arg på. Så jag fortsätter tacka alla för det fina stödet som fortfarande kommer till oss.

Nästa vecka ska jag börja jobba så smått. Jag funderar  över hur jag ska formulera tackmailet till alla fina kollegor som varit helt fantastiska och stöttat oss   

Jag har haft besök av min goda vän Eva från Östersund. Eva och jag lärde känna varann som tonåringar när vi båda jobbade inom långvården i Östersund. Eller vi har trott det. Visst har vi jobbat ihop, men betydligt mindre än vi minns det som. När vi nu satt och benade i det så fann vi ut att vi bara jobbade ihop sporadiskt och att Eva i själva verket övertog min tjänst när jag slutade.

Hur som helst  har vi hållit kontakten genom åren och det var trevligt att ha henne här.

Vi har såklart också pratat om Helena. Vi har åkt runt och jag har pekat ut var Helena jobbade, var hon bodde, var hon gick i skola och så vidare.

Vi besökte också platsen där det hände. Jag har tidigare varit där och plockat bort vissna blommor och utbrunna ljus. När snön försvinner kommer det säkert fram mer. Några brev och bilder har jag tagit hem för att spara.

Igår upptäckte vi att någon fäst ett rött hjärta i trädet ovanför.  det hängde nästan som en skyddsängel över platsen. Kanske har hjärtat funnits där tidigare och jag inte upptäckt det. Jag blev iallafall väldigt rörd när jag såg det. Jag insåg återigen hur saknad Helena är, inte bara av oss. Jag behöver inte veta vem som satt hjärtat där, det är privat mellan den personen och Helena. Men det är så fint så jag lägger ändå upp bilden.

Ett hjärta i vårsolen

Jag och Eva gjorde ett par turer till kyrkogården. Häromkvällen tog vi en tur med hundarna och igår gjorde vi påskfint genom att sätta dit en påsklilja.

Eva vid graven

Igår morse var jag på ett frukostseminarium söm hölls på mitt jobb. Seminariet handlade om krisbearbetning. Han som höll i de heter Lars Björklund, han är präst och har i många år jobbat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. I det jobbet har han kommit i kontakt med många döende barn och vuxna vilket gjort att han funderat mycket över existensiella frågor. Vad är det för mening med allt? Varför finns ondska? och så vidare.

Han har också  jobbar mycket med sorgebearbetning.

Grundläggande för ett bra sorgearbete enligt Lars är:

• Våga landa i sin sorg, inte försöka hasta förbi eller blunda för det som hänt
• Ta hjälp av andra, ingen klarar svår sorg på egen hand
• Prata , uttryck sorgen i tal, skrift , måleri

Lars pratade om att när ett barn föds så säger vi som föräldar

"Jag ger dig livet"

men det finns två saker till som vi faktiskt ger barnet men det är så svårt att ta in så det blundar vi för

"Jag ger dig döden"  Alla som föds kommer en gång att dö. En del lever ett långt liv, en del kortare, men alla ska vi dö.

"Jag ger dig sorgen" Som föräldrar vill vi inte överleva våra barn, det är så smärtsamt. Vi tänker oss att barnet ska överleva oss. Alltså ger vi barnet sorgen att förlora sina föräldrar.

Måste bara ta med de här bilderna. Jag hoppas Astrid och Helena sitter nånstans där uppe och lipar åt varandra .