catchingup

Alla inlägg den 28 mars 2013

Av Eva Wedberg - 28 mars 2013 14:06

Hej Hellan.
Vet inte var jag ska börja... Men tror jag börjar med att säga att jag saknar dig. Saknar dig nått djävulskt mycke!! Speciellt ikväll, tror att allt blev så verkligt. Visst... Man har ju förstått vad som hänt men idag blev allt verklighet.
Tankarna rusar i huvudet på mig, jag såg så många tecken på depression sen i höstas.. Skrattade bort många tokiga tankar, ja... tokiga för mig. Me...n jag som har utbildning som skötare inom psykiatrin, varför i helvete tog jag inte o öppnade upp mina ögon en liten gnutta till? Jävlar va jag hatar mig själv för det!! Kanske... kanske hade jag fått dig att prata... Då hade du kanske varit kvar hos oss idag.

Men idag är det tungt, verkligt och hemskt... Du blev på den korta tiden vi kände varandra en av dom bästa människorna jag träffat. Första månaderna vi jobbade tillsammans så pratade vi inget särskilt.. Men när vi gjorde det så kände jag mig alltid så dum o tillgjord bara för att jag så gärna ville bli din vän innerst inne trotts du var så "ung" o jag lite äldre.... Men när vi väl blev vänner så kunde jag öppna upp mig för dig och Lina redan första kvällen om händelser i mitt liv som många andra inte vet ett skvatt om. Men du gav ett lugn och tillit direkt.
Sotis på din och Linas vänskap var jag alltid och är fortfarande då alla har frågat mig hur det är med henne nu efter det som skett men ingen frågat mig... Visst, jag är ganska så "hård" utåt... Men inte invändigt. Där rinner tårarna varje dag bara det att inget ser det...

Men även om jag var sotis på eran vänskap så vet jag att du och jag hade en vänskap speciell på vårat lilla sätt. Frågat både Lina och Annelie nu efteråt om du någon gång sa ett dumt ord om mig... Men aldrig hade du gjort det, tvärt om. Tack Hellan ♥

I övrigt har jag på senaste börjat vantrivas på jobb... Idag... Idag trotts att du inte jobbat där nu på ett tag kom jag på mig själv att det är för att du inte finns kvar. När vi jobbade var det aldrig några problem, aldrig! Ett jävligt bra team du och jag!
Har kvar filmerna på telefonen från vår sista arbetsdag.. Något jag förmodligen alltid kommer ha kvar.

När din annons var med i tidningen pratade jag en del med vissa av våra brukare om det som skett, en del grät och blev arga.. Du var som ett extra barnbarn till dom. Vi berättade ju till o med för vissa att vi skulle festa o ha oss, sånt man egentligen inte ska kunna berätta för äldre man vårdar, men med dom kunde man och dom gillade att höra om våra galenskaper.

Älskar hur jag fick er att dricka doolies (eller hur fasen de stavas) fast de inte gillades ;) men det slutade ju med att jag drack nästan hela själv... Och jag kom hem klockan 5 på morgonen fast vi ändå bara satt i ditt kök, men jävlar va roligt vi hade de!! Filmerna där jag lär dig skånska o du försöker lära mig stockholmska och dom fina orden "snopp i munnen" lever förevigt vidare då vi filmade allt.

Och din familj, dom sa ju att alla var välkomna hem till dom.. Men jag tror jag är ganska anonym för dom och därför valt att inte besöka, jag hoppas du tycker det är ok endå... vill inte verka oförskämd :(

Fan... Tror jag skulle kunna skriva i evigheter, så jag väljer nog att avsluta här.

Hellan - min älskade vän, jag älskar dig, jag saknar dig och önskar att vi kunde få flera minnen tillsammans. Men jag får snällt nöja mig med dom vi lyckades få ihop på den korta period vi kände varandra. Den perioden håller jag hårt i mitt hjärta ♥
Visa mer

ANNONS
Av Eva Wedberg - 28 mars 2013 11:00

Jag har ju nämnt tidigare hur tacksamma vi är över allt stöd vi fått under den här mardrömstiden

Vänner vi inte hört av på många år har hört av sig för att visa sitt deltagande. Vi har fått otaliga blommor och brev, ofta från helt oväntat håll.

Vi har ju också fått bra hjälp från våra jobb, polisen, sjukvården och kyrkan.

Både jag och Tommy har också ett stort behov av att höra av oss och tacka för omtanken. De flesta som skickat meddelanden på Facebook har fått personligt svar tillbaka, detsamma gäller mail.

Jag har suttit många timmar i telefon och tackat släkt, vänner, kollegor och bekanta för att de stöttar oss.


Men även de så kallade offentliga institutionerna har fått ta del av vår tacksamhet. Jag har mailat till Tumba kyrka och tackat för deras engagemang, jag har också mailat kantorn som spelade på Helenas begravning och tackat honom för hans insats.


Vår kontaktperson hos polisen har fått SMS där jag tackade både henne och de poliser som gav oss beskedet för deras fina bemötande.


Tommy har varit hos begravningsbyrån och tackat för deras fina arbete.


Och jag ÄR tacksam. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Jag inser verkligen hur bra vi har det på många sätt. Och jag vill verkligen alla ska veta vad det betyder för oss att alla tar sig tid att stötta oss.

Men jag inser såklart också att denna tacksamhet är ett led för oss att bearbeta sorgen.  Antagligen har vi ett behov av att se det goda i världen, nu när vi drabbats av det värsta som kan hända.


En vän sade till mig att vårt sorgearbete blir lättare på grund av att det inte finns någon att vara arg på.

Vi kan inte vara arga på Helena, ingen i sjukvården har gjort fel och ingen rattfyllerist var ute och vinglade och orsakade Helenas död. Det är bara sorgligt och hemskt, men det finns igen att skylla på.

 Min vän menar naturligtvis inte att vi har ett lätt arbete. Men vår sorg skyms inte av ilska som skjuter fram sorgen. Utan vi kan börja sörja "direkt".


Allting blir väldig svart eller vitt när man är så sårbar som vi är just nu. Man man är ofta inte mognare än ett barn i sina reaktioner.

Och kanske är det så att den som förlorar ett barn genom sjukdom lätt kan haka upp sig på ett fel en läkare gjort, även om det inte spelade nån roll för utgången. Men man ser bara det misstaget som sen växer och tar över allt.

På samma sätt kan polisen få skulden om en rattfyllerist orsakar en olycka. För att personen inte satt i fängelse i stället.

Efter tsunamin och Estonia fick ju svenska politiker mycket ilska mot sig för att det reagerade för sent, inte skickade plan, inte evakuerade och så vidare.

Det som hände då var ju faktiskt att sorgearbetet drog ut i flera år grund av all ilska.


För oss finns ingen att vara arg på. Så jag fortsätter tacka alla för det fina stödet som fortfarande kommer till oss.


Nästa vecka ska jag börja jobba så smått. Jag funderar  över hur jag ska formulera tackmailet till alla fina kollegor som varit helt fantastiska och stöttat oss   







ANNONS
Av Eva Wedberg - 28 mars 2013 09:46

Jag har haft besök av min goda vän Eva från Östersund. Eva och jag lärde känna varann som tonåringar när vi båda jobbade inom långvården i Östersund. Eller vi har trott det. Visst har vi jobbat ihop, men betydligt mindre än vi minns det som. När vi nu satt och benade i det så fann vi ut att vi bara jobbade ihop sporadiskt och att Eva i själva verket övertog min tjänst när jag slutade.

Hur som helst  har vi hållit kontakten genom åren och det var trevligt att ha henne här.


Vi har såklart också pratat om Helena. Vi har åkt runt och jag har pekat ut var Helena jobbade, var hon bodde, var hon gick i skola och så vidare.


Vi besökte också platsen där det hände. Jag har tidigare varit där och plockat bort vissna blommor och utbrunna ljus. När snön försvinner kommer det säkert fram mer. Några brev och bilder har jag tagit hem för att spara.

Igår upptäckte vi att någon fäst ett rött hjärta i trädet ovanför.  det hängde nästan som en skyddsängel över platsen. Kanske har hjärtat funnits där tidigare och jag inte upptäckt det. Jag blev iallafall väldigt rörd när jag såg det. Jag insåg återigen hur saknad Helena är, inte bara av oss. Jag behöver inte veta vem som satt hjärtat där, det är privat mellan den personen och Helena. Men det är så fint så jag lägger ändå upp bilden.

 

Ett hjärta i vårsolen


Jag och Eva gjorde ett par turer till kyrkogården. Häromkvällen tog vi en tur med hundarna och igår gjorde vi påskfint genom att sätta dit en påsklilja.


 

Eva vid graven


Igår morse var jag på ett frukostseminarium söm hölls på mitt jobb. Seminariet handlade om krisbearbetning. Han som höll i de heter Lars Björklund, han är präst och har i många år jobbat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. I det jobbet har han kommit i kontakt med många döende barn och vuxna vilket gjort att han funderat mycket över existensiella frågor. Vad är det för mening med allt? Varför finns ondska? och så vidare.


Han har också  jobbar mycket med sorgebearbetning.

Grundläggande för ett bra sorgearbete enligt Lars är:

  • Våga landa i sin sorg, inte försöka hasta förbi eller blunda för det som hänt
  • Ta hjälp av andra, ingen klarar svår sorg på egen hand
  • Prata , uttryck sorgen i tal, skrift , måleri

Lars pratade om att när ett barn föds så säger vi som föräldar


"Jag ger dig livet"


men det finns två saker till som vi faktiskt ger barnet men det är så svårt att ta in så det blundar vi för


"Jag ger dig döden"  Alla som föds kommer en gång att dö. En del lever ett långt liv, en del kortare, men alla ska vi dö.


"Jag ger dig sorgen" Som föräldrar vill vi inte överleva våra barn, det är så smärtsamt. Vi tänker oss att barnet ska överleva oss. Alltså ger vi barnet sorgen att förlora sina föräldrar.




Måste bara ta med de här bilderna. Jag hoppas Astrid och Helena sitter nånstans där uppe och lipar åt varandra .


    


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se