catchingup

Alla inlägg under mars 2013

Av Eva Wedberg - 18 mars 2013 11:40

Anteckningar

Måndag den 4/2 2013

På morgonen var jag och Tommy till Segersjö Folkets Hus för att titta på lokalerna till minnesstunden. Det gick bra.

Litet senare åkte vi till lägenheten och vek litet tvätt. Då började jag gråta redan i hallen när jag fick syn på Helenas svarta jacka med rosa dragkedja.

Efteråt kändes hela dagen jobbig och jag låg hela eftermiddagen.

Det kommer fortsatt en hel del telefonsamtal. Dock inga besök idag. Det kan vara skönt, man behöver landa litet i sin sorg.


Tisdag den 5/2 2013

Idag åkte jag pendeltåg för första gången sen det hände. Det gick bra, jag fick inga jobbiga tankar.


Jag var till Memira och kollade ögonen. Det var väldigt känsloladdat att gå dit.

Senast jag var där var den 11 januari när jag gjorde en tilläggsoperation i ögonen för att min synskärpa skulle bli bättre.

Helena och hennes kompis Lina hämtade mig efter behandlingen eftersom jag knappt kunde se de första timmarna.

Memira ligger på Vasagatan i Stockholm och vi hade vissa problem att hitta ut från stan. Helena satt bak och jag vet att jag tänkte att hon var ovanligt tyst när vi försökte snurra oss genom gatorna och fick göra U-sväng på U-sväng. När vi väl kommit ut på E4 så pratade hon igen så jag trodde väl att hon helt enkelt hade koncentrerat sig på att hitta (även om det var Lina som körde). Jag var litet omtöcknad efter operationen och dessutom var jag tvungen att blunda så jag tänkte nog inte så klart.

Helena och Lina släppte av mig hemma och Helena följde mig in och hjälpte mig med ögondroppar. Hon var duktig på det efter sin tid på hemtjänsten.

Innan hon åkte fick hon Daniel att lova att hjälpa mig med dropparna på kvällen.

Det var sista gången jag träffade Helena.


 

Helena och Lina


 

Med Lina



Onsdag den 6/2 2013


Lugn förmiddag. Tvättade litet, städade litet.

Var till kuratorn Bodil och pratade. Det känns alltid bra att vara där.


Jag, Tommy och Emilia åkte till kyrkan och träffade Gunnar. Vi övade sånger och lyssnade igenom det Gunnar ska spela på tisdag. Gunnar är så pedagogisk och det känns bra att han är där på tisdag.

Det var ändå känslosamt och jobbigt på många sätt. Man lyssnar på texterna och ser Helena framför sig och tänker vad orden står för.

Särskilt Mikael Wiehes psalm 882, Kärleken som aldrig svek:



1.Länge fick jag vandra genom världen,                         2. Världen som jag lämna var så liten,

   Innan jag var framme vid mitt mål                                   Staden som jag mötte var så stor

   Ingen kunde följa mig på färden                                       Det som jag fick lära mig om livet

   Och visa mig den väg jag skulle gå                                   Kostade mig mer än nån kan tro

   Mödosam och ensam var mig resa                                    Hänsynslöshet såg jag som en styrka,

   Till dagen jag beslöt att vända om                                  Känslolöshet kalla jag för mod

   Nu står jag här igen,                                                       För mig var du en narr,

   Vid det som var mitt hem                                                 Som fyllde mig med skam

   Tillbaka där jag kom ifrån en gång                                   En stackare som ingenting förstod

 

   Refräng:                                                                          Refräng:

   Nu ser jag dig som den du är                                            Nu ser jag dig……..

   En räddare i evighet                                                        Och inget är förgäves och inget är försent

   Du bar din egen hemlighet,                                              Jag ber om din förlåtelse och din barmhärtighet

   Kärleken som aldrig svek                 

  


 

Underbara fina Helena


ANNONS
Av Eva Wedberg - 17 mars 2013 14:47

Jag har startat den här bloggen för att jag känner ett behov att uttrycka min sorg och saknad efter Helena. Den är menad som en hyllning till henne och den fantastiska unga kvinna hon var.

Jag hoppas såklart bloggen  är givande och intressant för den som läser och följer det jag skriver.

Jag vill också försöka beskriva "vardagen" i en familj när man drabbas av en sån här sak. Vilka praktiska frågor man måste ta tag i, vilka tankar man brottas med.

Att det faktiskt också finns många glada stunder. De stunderna ska man ta emot med öppna armar för de ger kraft


Jag har länge tyckt att det  är alltför mycket hysch-hysch kring döden överhuvudtaget.

Nu har jag fått tillfälle (om än mycket ovälkommet) att lyfta litet på locket kring det.


Det framgår tydligt i min blogg att Helena lämnade oss genom självmord, suicid.

Vi trodde aldrig det här kunde hända oss. Vi hade inte ens tänkt tanken. Vi är en helt vanlig familj och Helena var en helt vanlig ung kvinna. Alla som drabbas är faktiskt helt vanliga människor, det är inget konstigt med oss

Suicid/självmord är en vanlig dödsorsak i Sverige. 1600 personer i Sverige tar livet av sig varje år, det är fyra gånger så många som i trafiken. Ändå pratas det litet om det och läggs förhållandevis litet resurser för att minska antalet. Var finns mitträcken och krockkuddar när det handlar om självmord? 


Som jag tidigare skrivit så måste vi ha en nollvision kring antalet självmord. Det finns så mycket som kan göras i förebyggande syfte.

Det finns redan i dag mycket hjälp att få om man mår dåligt. Men alltför många drar sig för att söka hjälp.  Vi måste kunna prata om själmord och psykisk ohälsa  på samma sätt som vi pratar om fysiska åkommor.


Jag kommer att återkomma i ämnet senare i min blogg.


Ordet självmord är laddat och låter ofta mer skrämmande än andra dödsorsaker.

Så är det också för mig på ett sätt. Men det som är absolut jobbigast ändå sorgen att Helena är borta.


Vi har alla  många frågor kring varför det kunde hända. Långtifrån alla kommer att få ett svar.

Vad jag VET är att det är en ren TRAGEDI och oändligt SORGLIGT, det finns inget skimmer kring att Helena är död. 

Helena hade med stor sannolikhet kunnat få hjälp om hon orkat/vågat berätta om sina innersta tankar.

Jag VET att hon inte tagit det här steget om hon sett någon annan utväg.

Det är en tragedi för oss som är kvar. Men framför allt är det en tragedi för Helena som inte fick leva sitt liv, bara fick ett litet smakprov.

Det är så många drömmar hon aldrig kan förverkliga, så många år hon missar.

Vi har fått många bevis för att Helena var älskad. Men det var inte hennes död som gjorde henne älskad, det var hennes liv.


Ingen skugga ska nånsin falla över Helena för att hon lämnade oss.

Men jag hoppas vi snart kommer till en tid när det är lika lätt att söka hjälp för  "ont i själen" som"ont i kroppen".


ANNONS
Av Eva Wedberg - 17 mars 2013 14:05

Det finns vissa platser som är jobbigare än andra att besöka. Vissa saker som är jobbigare att göra än annat. Just för att jag förknippar det med Helena.

En sån plats är Tumba Centrum.

Tumba Centrum är en ganska typisk inomhusgalleria av det mindre slaget. Där finns de vanligaste kedjorna som Kapp-Ahl, Lindex, HM och Dressman. Apotek, Systembolaget, några mindre butiker samt ett par matvaruaffärer.

Där har jag gått otaliga gånger med Helena. För att handla, shoppa eller bara titta.

Numera åker jag dit bara om jag måste. Men jag är hela tiden på spänn och redo för flykt. Ofta gråter jag i bilen hem.


Helenas kompis Lizz har känt på liknande sätt som jag.

Vi bestämde oss därför för att göra något åt det. Så igår stämde vi träff i Tumba Centrum och åt lunch där.

Helena och Lizz var under en period punkare med stålhättade kängor och tuppkam.

Precis när jag ställt mig för att vänta på Lizz nedanför rulltrappan så kom en punktjej med kängor, och svart hår, svarta kläder och dundersminkad. För en bråkdels sekund tyckte jag det var Helena som kom åkande. Jag berättade sen  för Lizz vad jag sett och hon hade också lagt märke till den tjejen och hajat till.


Förutom att det var trevligt träffa Lizz så var det så roligt att höra hennes minnen av Helena och Tumba Centrum.

"Där i trappan satt vi och vakterna körde bort oss"

"Där i rulltrappan drog vi alltid med stålhättorna så det skulle låta illa"

"Helena ville alltid gå Tumbavarvet (runt hela gallerian, ca 1 minuts promenad) för att se om vi skulle träffa nån vi kände"

"Här brukade vi ses för att äta lunch"


När jag och Lizz sen skildes åt efter lunchen så kände jag mig lättad, spöket Tumba Centrum är litet mindre farligt. Och jag grät inte på vägen hem den här gången.


Hellan och Lizz eller Helena och Linn


Senare på kvällen kom vår goda vän Lotte och min svägerska Monica på besök. Lotte är vän med familjen sen många år. Under några år red hon och Helena tillsammans så hon kände Helena väl från den tiden.

Lotte hade med en del bilder på Helena från det hon var liten. Det hugger till litet extra när jag ser bilder på Helena som barn. Kanske beror det på att man känner att det är det lilla barnet man hela tiden vill skydda.


Vi fick den här fina bilden av Lotte. Den föreställer Helena och hennes kusiner Jennie och Terese. Den är tagen när Helena  och Terese var runt 2 år och Jennie 9 år.


 



 

Lotte och Monica


 

Skratt blev det också, Helena spred mycket glädje, och fortsätter göra det.

Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 21:21

Idag har jag städat, tvättat, lagat mat och handlat. Det kändes bra att ta tag i vardagliga saker. För första gången på länge hade jag litet fart och energi i det jag gjorde.


Jag har också bestigit ett par berg i sorgen.

Helena drack mycket cola. Hon pantade sällan flaskorna utan sparade dem, hon tyckte det var en bra reserv om hon skulle bli pank. Det resulterade i att hon hade flera stora IKEA-kassar med pantflaskor. Vi har inte kunnat förmå oss att göra något åt dem. Idag när jag åkte och handlade tog jag så med mig en av kassarna och pantade de flaskorna. Det kändes rätt jobbigt, som att jag rotade i Helenas personliga ägodelar. Efteråt var det rätt skönt.


Helenas absoluta älsklingsrätt var Tacos. Hon ville helst äta det varje fredag. idag frågade jag Emilia och hon hade förslag på middag, och hon ville ha tacos. Så fick det bli. Helena var den enda i familjen som vill ha gräddfil till tacos.  Om vi missat att handla det så  var vi tvungna att åka till affären en gång till. "Ni  kan inte på fullt allvar mena att vi ska vara utan gräddfil" 

Idag  konstaterade jag litet sorgset att jag inte behövde handla gräddfil.

Helena och Emilia hade ofta raptävling på fredagarna.  De drack litet cola och rapade sedan ljudligt. Jättekul för dem, jättejobbigt för oss runt omkring. Jag förstod aldrig vem som vann tävlingarna, tror mest det gick ut på att reta oss andra.

Vid middagen pratade vi om att Helena aldrig skulle hålla sig borta när det är tacos på gång. Alltså tänkte vi att hon kanske fanns med oss vid middagsbordet på något sätt.

Så vad gjorde vi då? Jo, jag och Emilia hade raptävling med Daniel som domare. Emilia har tränat mycket så hon är en mästerrapare så jag var chanslös.

Vi skrattade så tårarna rann.

Och jag är säker på att Helena också gjorde det.   






Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 15:44

Anteckning 3/2

TACKSÄGELSE

Ett konstigt ord, när man tänker på vad det innebär.

En avlidens namn läses upp i kyrkan, det tänds ljus och kyrkklockorna ringer för den "avlidna".

Jag har försökt leta på nätet varför det heter tacksägelse men inte hittat nåt bra.

Jag har själv varit med och tänt ljus i kyrkan vid tacksägelse och tycker att det är fint.


Helena var varken aktiv i kyrkan eller troende men som medlem i kyrkan omfattas hon av deras ritualer.


Idag var det så tacksägelse för henne i både Tumba kyrka och i Ängskyrkan.


Jag, Monica, Åsa, Lovisa och Lotte gick i Tumba kyrka. Vi kände att vi behövde vara där med Helena när klockorna ringde för henne.

Tacksägelsen ingår i den vanliga högmässan. Vår granne Samira var kyrkvärd så det kändes tryggt.

Jag fick också många omtänksamma kramar och ord från flera håll i kyrkan. Vad mycket man får när man bjuder in till det också. Det var så rätt beslut att vara öppen med vad som hänt och att samla människor kring sig.

När sen tacksägelsen kom, en bit in i högmässan så blev det  så förfärligt tungt.

Det gjorde så ont att höra diakonen (eller var det prästen? kommer inte ihåg) läsa upp :

........som genom döden tagits ifrån oss,

"Helena Margareta Wedberg, Travbanan 57 i en ålder av 21 år. Vi ber för dem som sörjer, låt dem finna kraft i dig" . Och sen klockorna.

Vi grät floder alla vi fem, det var oerhört jobbigt.

Även då, mitt i högmässan,  kom människor fram och tröstade. Så fint!!

Alla hade vi glömt näsdukar, vips sträcktes en förpackning pappersnäsdukar fram.


Åsa lyckades sen ta udden av det värsta. En stund efter tacksägelsen var det nattvard.

Prästen säger "Kom nu är allt tillrett".

Varvid Åsa säger: "Tro fan det, det där kan väl inte ta lång stund att göra iordning".


Skratt mellan tårarna.


Efter högmässan var det en fin kaffestund och vi satt kvar länge och pratade.

Efteråt var jag helt, totalt slut.



 

Inbjudan till Tacksägelse


 

Dikt på baksidan av inbjudan

Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 12:17

Jag är fortfarande helt sjukskriven. Jag kommer att vara det fram till påsk. Därefter ska jag jobba 25% några veckor för att successivt utöka arbetstiden.


Jag är i vanliga fall strukturerad och planerande.

När jag ska ta beslut eller ställs inför ett problem så sätter jag mig ner och ser över situationen. Därefter  identifierar jag alternativen gör en plan för hur jag ska komma fram till en lösning. 

Alla har sina egna strategier och det här är mitt sätt att vara.

Jag har behov av att kunna styra min situation så långt det är möjligt.


När världen rämnar så som den gjort för oss nu så är man naturligtvis väldigt styrd av sina känslor. Det här tar över hela livet. Min värld kan aldrig bli vad den en gång var. Jag tvivlar på min egen förmåga överhuvudtaget.


MEN, och det här kan låta märkligt, min strukturerade och planerande sida finns med nånstans och hjälper mig hitta  även i  sorgearbetet.

Jag kan  aldrig komma till en lösning, för det enda som skulle fixa det här är ju att Helena kommer tillbaka.


Men det jag kan göra något åt är hur jag jobbar med min sorg.


De första dagarna delade vi ju in i 6-timmarspass där varje pass hade en viss karaktär; förmiddagarna gjorde vi känslomässigt jobbigare saker ex. var till polisen och på kvällarna försökte vi koppla av.

Till viss del gör vi fortfarande så, vi delar in sorgedagarna för att ha en någorlunda balans.


Jag insåg direkt att jag inte skulle kunna jobba. Redan efter någon dag sade jag att jag ska vara hemma till påsk och successivt öka arbetstiden fram till sommaren. Därefter tar jag en lång semester och planerar vara tillbaka fullt i augusti. Den tidplanen har hållit och känns fortfarande bra. Nu börjar jag faktiskt se fram emot att komma igång att jobba.


Jag förstod  också att jag behöver professionell hjälp. Som tur var fick jag direkt kontakt med en bra kurator som jag går hos varje vecka.

Jag tror också att jag  så småningom kommer att vilja ha kontakt med andra närstående till suicid, men det blir efter sommaren.

Längre fram, när det gått ett par år ska jag också försöka jobba med att ge stöd till andra drabbade.


Så jag tycker man kan påverka sin situation.


Det kan verka som att jag vill verka duktig och förnuftig.

Att jag kavlar upp ärmarna, spottar i näven  och tänker "Nu jäklar ska jag sörja bättre än någon annan".


Det är naturligtvis inte så lätt. Det är viktigt att man tillåter sig att vara ledsen, jag gråter väldigt mycket.

Det är också viktigt att man vågar tänka de svåraste tankarna och ställa sig de svåraste frågorna. Och det gör ont!!!

Även det är i och för sig en sorgestrategi.


Man vet heller inte när sorgen ska slå till som värst. Ena sekunden kan man vara ganska OK, för att nästa bryta ihop totalt.


Men MITT strukturerade jag hjälper mig att hitta en balans i dagarna. Och det är nödvändigt för att jag ska orka

Jag tror också  att den person man är avspeglar sig även i djup kris.

  


Sorgen kan som sagt komma över en när man minst anar det och inte är beredd. Häromdagen läste jag Mitti Botkyrka. På familjesidorna fanns då Helena med över avlidna. Vi har ju tidigare annoserat i den tidningen men då var jag beredd. Att se hennes namn där efter 2 månader kändes som ett knivhugg. När man ser hur mycket yngre hon är än alla andra avlidna så blir det så tydligt hur fel det är allting.




Av Eva Wedberg - 14 mars 2013 22:34

Emilia är bra på att dra med mig på träning. Det finns ett litet gym på mitt jobb som vi åker till nån gång i veckan. Emilia tycker det är dags att dubbla dosen men där är vi inte riktigt överens   .


Det tar ungefär en kvart att åka med bilen mellan vårt hem i Tumba till mitt jobb i Hallunda.


När vi skulle åka hem såg vi att rödljusen i Hallunda var formade som hjärtan. Genast tänkte jag på att det var Helena som ville förmedla något till oss.

Strax därefter spelades Takidas Run run away på radion. Takida är en av Helenas favoritgrupper. Hon tyckte att sångaren i Takida har så fin röst. Robert Pettersson som han heter är också frontfigur i Stiftelsen. Helena hade väldigt roligt när jag inte fattade att det var samma person i båda banden utan pratade om att båda sångarnavar så duktiga.

Efter Takida spelades Elton Johns Circle of life, som var inledningsmusik på Helenas begravning.


Så på den korta resan leddes tankarna till Helena 3 gånger. Och så är det. Helena finns med i tankarna i det mesta vi gör. Det är så mycket som påminner om henne och så många gånger vi önskat att hon varit med.


Saknaden och längtan är mycket mycket stark . Längtan att prata med henne, skratta med henne, bli irriterad på henne. Saknaden att hon inte kommer, att hon inte finns med vid middagsbordet, att hon inte följer med och tränar.

Fortfarande tänker jag ibland att det här är så hemskt så det kan inte ha hänt.


Jag är inte arg på Helena längre. Jag vet att hon aldrig skulle ha valt det här om hon sett någon annan utväg. Det gör det också mer sorgligt. Hon valde egentligen inte själv. Jag vet inte om det var hennes mörka tankar, en depression, kemisk reaktion eller något annat som intog hennes huvud. Men jag vet att det inte var den Helena vi kände.

Och oavsett vad det var så hade hon enligt  sin värld just då ingen annan väg att gå.


Jag tycker det är så orättvist att vi drabbats av detta. Vi som finns kvar och saknar Helena har inte förtjänat det´. Och Helena hade verkligen inte förtjänat det. Hon borde ha fått fortsätta sitt liv.


Jag har emellanåt haft svåra, svåra skuldkänslor att jag inte kunde förhindra det som hände. Jag har inte det just nu. Visst grämer det mig och jag önskar naturligtvis att jag stoppat alltihop och att jag fått ha Helena här hos oss.

Men det var inte mitt eller någon annans fel. Helena hade flera händer  som var sträckta mot henne. Men det var inte hennes behov just då , eller en lösning på de problem hon brottades med.

Ingen av oss anade att Helena skulle kunna lämna oss på det här sättet. Hon hade inte uttryckt att hon var trött på livet och det går inte att läsa tankar. Det är att ställa orimliga krav på oss själva.


Helena är tyvärr inte den enda. 1600 människor i Sverige tar sitt liv varje år.

Det är 1600 för många.



Av Eva Wedberg - 14 mars 2013 12:35

Igår hade jag så trevligt besök av Bella och lilla Noor  


Bella och Helena var vänner sen 10 år tillbaka. De följde sedan åt genom delvis  stormiga tonår och in i vuxenvärlden. Bella har nu också sonen Noor som är 9 månader. Helena tyckte så mycket om Noor och var hans inofficiella fadder. När hon träffade Noor så sade hon att hon hade date med världens finaste kille.

Han är också ett riktigt solsken så jag förstår att hon var förtjust.


 

Helena med favoritkillen Noor


Jag tycker det är så roligt att träffa Helenas vänner. Vi pratar minnen och ger varandra pusselbitar kring vem Helena var för oss. Det faktum att Helena alltid ville stå i centrum, gällde både i familjen och bland vänner. Hon hade också svårt att anpassa sig om det var en person eller företeelse hon inte gillade. Men Helena var också omtänksam, mån om de hon tyckte om och en riktig vän.


Jag har ju funderat mycket på hur Helena var bland kompisar under de vildare tonåren.

I vår familj har vi varit noga med att barnen kommer de tider vi bestämt, att vi ska kunna nå dem när de är ute på kvällen och vi har aldrig bjudit på alkohol innan de var vuxna.

Sen förstår jag ju att tonåringar testar saker och att allt får inte mamma veta.

Den senaste tiden har jag tänkt att Helena kanske var den vildaste av vilda utan gränser på den tiden och att alla visste det utom vi föräldrar. Kanske det skulle förklara det som hände nu i januari.

Men den bilden får jag inte. Flera som jag pratat med har istället sagt att Helena var relativt ordningsam, ofta den i sällskapet som hade koll och gränser.

Jag tycker det är så roligt att höra vad de hade för sig. Det är som att jag får Helena till mig en stund igen när jag får höra något som jag inte visste. Det blir nya minnen av henne.

Och som Bella sade; det är ju preskriberat nu iallafall :-)


Nästan precis 7 år sedan.


När vi satt där vid köksbordet och pratade minnen så kom den här bilden via MMS från Anita som jag känt sedan jag var 8. Bilden föreställer oss när vi var i 15-årsåldern.

 

Förutom att det finns några kilo mer av både mig och Anita nuförtiden så kan jag säga att även vi hade annat för oss än att stå med händerna i fickorna och se oskyldiga ut. Men det är både sekretessbelagt och preskriberat.  

Jag är så glad att jag har vänner som följt mig så länge.

Samtidigt blir jag ledsen när jag tänker på att Helena inte kan följa sina vänner längre.

Men jag hoppas att de minns henne  om 30, 40, 50 år och pratar om henne ibland.

Och att jag får möjlighet att följa dem.










Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se