catchingup

Alla inlägg under mars 2013

Av Eva Wedberg - 13 mars 2013 19:19

   Max och Ronja är Helenas älskade hundar.

Max är en korsning mellan rotweiler och schäfer han är drygt 2 år. Max kom till Helena när han var ett halvår. Han var då egentligen inlämnad till veterinär för att avlivas eftersom familjen blivit "allergisk". Veterinären, som är bekantas bekanta till oss tyckte han var så fin så hon ville försöka hitta ett nytt hem till honom. Det blev Helena.


Då hade hon redan beställt en doberman. Så drygt 3 månader efter det att Max flyttat hem till Helena så kom Ronja.

Helena och hennes hundar kunder verkligen fylla ett rum.


Vi hörde hennes bil komma puttrande. Efter någon minut öppnades dörren. Hundarna var i koppel men ändå högt och lågt. Helena domderade: "Max sitt", "Ronja kom", "Max släpp skon", "Finns det någon som kan sitta ner?"

Sen när de väl satt och fick tillåtelse att gå in; full galopp in i köket med kattskålen som mål. Max gärna med en sko i munnen. Ronja upp med tassarna på bänken för att leta mat.

Och mitt stående skämt: "Kommer du ensam, var är hundarna?"


Max, Helenas särskilda ögonsten, som Helena älskade så högt och Max henne. Han pussade på henneoch han pussade tillbaka. "Lovve dovve dove you" sade hon till honom, inte till Ronja. Hon sade ibland att Max skulle hon aldrig kunna lämna bort, för ingen annan ville ha honom.

Max bor hos oss nu, och han blir säkert kvar här. Han verkar må bra här. Han vill i vanlig ordning följa med vart man än går och är nöjd bara han har sällskap.

Ronja bor hos Helenas kompis Lina, hon vill gärna behålla henne för det är en koppling till Helena.


Ronja är här ibland. Helena älskade henne inte på samma sätt som Max. Men jag älskar Ronja, jag blir glad när jag ser henne.

Ronja ÄR Helena. Ronja tar över ett rum när hon kommer in, man vet aldrig riktigt var man har henne. Full av upptåg; öppnar dörrar, hämtar mat på bänken, jättekelig ena sekunden och nästa ser hon helt frågande ut när man vill klappa henne. Vill hon sova i sängen så gör hon det, även om de andra hundarna redan ligger där.Hon hoppar upp på öppna spisen och hämtar stenar, hon springer runt med kopplet i munnen så det rasslar.

Hon brukade hämta Helenas telefon när den ringde.


Vi har konstaterat att Helena gjort ett fantastiskt jobb med sina hundar. De är lydiga, läraktiga och harmoniska.


Ett par veckor efter Helena lämnat oss var båda hundarna hos oss. Daniel hade lånat Helenas bil och kom körande. Hundarna hörde bilen på långt håll och rusade till dörren och väntade förväntansfullt. För en bråkdels sekund trodde jag nästan att Helena skulle komma in genom dörren. "HEEJ BUSARNA", sätta sig på huk, låta dem pussa på henne och spralla upp dem. Och de skulle lyckligt följa henne varje steg hon tog. Jag skulle berätta vad de haft för sig: "Max har tuggat sönder en sko" "Ronja har ätit upp osten". Hon skulle titta på dem, prata med  hundarna och fråga om det var sant. "Neej, vad är det matte hör".


Tårarna flödade, det kommer ju inte att bli så någon fler gång.

         

ANNONS
Av Eva Wedberg - 13 mars 2013 16:40

Den här dikten har jag fått skickad till mig. Tycker den tröstar på nåt sätt



 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 13 mars 2013 16:11

Brev till Helena 2/2 2013

Älsklings- Helena!

Vi har haft en ganska bra dag.

Jag och Monica gick med Max och Boss på isen.

Det var första gången på länge som det var riktigt ljust ute och solen värmde.

Monica hade gjort fika och vi satt i solen.

Vi pratade om dig. Vi är något starkare nu men vi saknar dig så ofantligt mycket.

Det skär i mig när jag tänker på allt fint du inte kommer att uppleva.

Jag hade unnat dig så mycket, du var värd det; barn, resor, bra jobb, träffa släkt och vänner.

Stundtals kan vi fungera nästan normalt. Det är skönt på ett sätt. Men samtidigt är det jobbigt för du är inte riktigt med. Jag vill hålla dig kvar. Du kommer alltid att finnas med mig i allt jag gör.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.

Ikväll har Sören och Monica varit här och ätit. Vi har pratat och skrattat, haft trevligt.

Vi har pratat mycket om dig och om begravningen som vi tycker ska bli så jobbig.

ÄLSKADE, ÄLSKADE DU!!!



 

Av Eva Wedberg - 12 mars 2013 19:51

Anteckning 1/2 2013

Vi har utsett en gravplats till Helena. Hon ska vila i Lilla Dalen. Jag och Tommy gick runt där länge med Carina från kyrkogårdsförvaltningen.

Vi ville ha en plats som är lätt att ta sig till men ändå ligger relativt avskilt.

Vi ville också att det skulle finnas träd där.

Vi var också medvetna om att vi samtidigt valde den plats där vi själva ska ligga. Det finns inga alternativ, det måste bli hos Helena vi en dag ska vila.

Efter en stunds vandrande hade vi hittat 3 platser som vi kunde tänka oss. Vi gick mellan de tre platserna. En föll bort för den låg precis bredvid vägen.

Det fanns en plats som låg fint, med en hängande björk på gräset. Tyvärr var det litet trångt där. Carina ringde efter grävaren och han sade att det inte fanns plats för en kistgrav där.

Återstod plats M76.

Den ligger vackert, är lätt att komma till och det finns ett litet träd där. Dessutom är platsen bredvid ledig. Vi har möjlighet att köpa till gravrätten för den för 6400 kronor. Då är den reserverad i 25 år.

Det finns plats för 2 + 2 kistor. Och som Carina sade, det ryms också 10-15 urnor.


Vi har bytt månad.

En månad Helena inte kommer att finnas med oss.

Januari fanns hon iallafall med en bit. Men i fabruari ska vi begrava henne.


Vår fina, underbara, roliga oersättliga Helena:

 -Jag förstår inte varför du måste lämna oss!!!


Jag förstår att Helena är borta, att hon inte kommer mer.

Men jag förstår inte varför det hände. Jag grämer mig så otroligt att jag inte såg det som var på gång.

Vad kunde jag ha gjort för att förhindra det?

Helena som alltid sade att jag var världens bästa mamma, varför kom hon inte till mig när hon som bäst behövde mig?

Vad är jag för en mamma som inte kan skydda mitt barn från att bli så olycklig?

Som de flesta föräldrar har jag alltid haft mina barns bästa för ögonen.

Jag känner mig så otillräcklig!!!!



Trots att allt är så tungt just nu så känner jag ändå att jag verkligen vill hänga med många, många år till.

Så länge jag har Tommy, Daniel och Emilia och får följa dem så är livet väl värt att leva.

Så småningom kommer det att göra mindre ont av saknaden. Men Helena ska alltid finnas med oss i tankarna.


När min tid är kommen så ska jag vila hos Helena på Lilla Dalen.

Jag drömmer om att hon möter mig när jag kommer. Jag har med mig en kasse filmer och TV-serier som vi ska se. Och en jättepåse med godis. Hon drar handen genom mitt hår och konstaterar att vi måste göra något åt de grå stråna. Och vi borde verkligen noppa ögonbrynen. Eftersom hon med största sannolikhet tappat bort pincetten jag skickade med henne så har jag tagit med en i reserv. Sen ska vi gå igenom HM- katalogen och hon kryssar för kläder hon tycker jag ska köpa.

Så sitter vi där och ser på film, äter godis och "catchar upp" det som hänt sen sist.


Och jag vet att jag aldrig, aldrig kommer att släppa henne.




Av Eva Wedberg - 12 mars 2013 09:01

Idag är det 2 månader.

Den nya tideräkningen är 2 månader.

Idag går vi in i den tredje månaden EFTER.

För två månader sedan satt vi i godan ro och åt frukost.


Dagen förflöt som vanligt, med en viss irritation att Helena inte kom och hämtade sina hundar. Vi hade ju så mycket viktigt att göra, jobba och städa och sånt.


Sen när poliserna ringde på. Första känslan av lättnad, de vet nog vad som hänt.

Eller när jag tänker efter, första sekunderna när jag öppnade och poliserna ringde på, så trodde jag nog att de var ute efter inbrottstjuvar och undrade om vi sett något.

Det var först senare (men vi pratar sekunder) som jag insåg att det måste handla om Helena. De försäkrade sig flera gånger om att det var jag som var Eva. Så det måste ju vara oss de ville prata med, inte vem som helst i grannskapet.

Och jag förstod att det måste gälla Helena. Resten av familjen var ju hemma.

Visste jag hur allvarligt det var, innan de sade något? Jag minns att jag var strukturerad och kontrollerad. Såg till att stänga in Max i ett rum så han inte skulle hoppa omkring, bjöd poliserna att sitta ner. Eller var det de som uppmanade mig att sätta mig? Stängde iallafall dörren till köket. Jag funderade, medan jag stängde dörren, på vad det kunde vara.

Visste jag redan då vad  de skulle säga?  Tänkte jag att så länge de inte får möjlighet att prata, så har det inte hänt?

Var jag rent av litet nyfiken på vilken info de skulle komma med?

Jag kan inte påminna mig att jag var skräckslagen. Antagligen skyddade jag mig själv.


Det var de sista sekunderna INNAN.


Sen dess är världen inte som den ska.

Chock och skuld är mindre nu. Frågetecknen är om möjligt större.

Men det som dominerar är den enorma saknaden och längtan efter Helena.


Sorgen över alla dagar tillsammans som inte kan bli.

Jag brukade prata med Helena i telefon ungefär 5 gånger/dag. Helena har varit borta 59 dagar nu. Det innebär 295 samtal som inte blev ringda. Och det bara med mig.

Helena brukade komma hem till oss minst en gång/dag. Det är 59 besök som inte blev gjorda.

Så här långt. Och som heller inte kan bli.


Det har gått 2 månader. 




Med Daniel, julen 1991. Älsklingsdockan Bolo i famnen


Av Eva Wedberg - 11 mars 2013 15:34

Idag har prästen varit här för att planera Helenas begravning.

Eller i själva verket är det så att vi har planerat massor och hennes uppgift var väl att säga ja eller nej till det. Att avgöra hur mycket vi hinner och orkar med under ceremonin.


Prästen som ska begrava Helena heter Anna-Lena. Hon är en trygg gotländska som jag aldrig träffat tidigare men som jag genast tyckte om.

Dessutom kommer hon att vara Emilias konfirmationspräst under våren.

Det kändes som en mening.



Vi har planerat en hel del musik som vi vill ha med. Väldigt mycket musik, "the sky is the limit"

Bland annat psalm 730 som är en keltisk psalm.

Vi tycker texten är så fin, dessutom var Helena på Irland i höstas och hon tyckte mycket om den ön.


Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin famn


 

Ser det ut såhär när vi ses igen?



Sen finns ju mängder av musik som betydde mycket för Helena och som hon lyssnade på genom åren. Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå, Circle of life från filmen Lejonkungen med flera.

Emilia och kusin Emilia ska sjunga Sonja Aldens Du är allt.

Familjen Craftman ska sjunga och spela psalm 799, Det är svårt att mista en vän

Och så vidare.


Under en begravningsceremoni i kyrkan ska ju prästen, som är så kallad officiant, hålla ett tal över den avlidna. I det här fallet är den avlidna Helena. Den Helena som är min och Tommys dotter, Daniels och Emilias syster.

Hur förmedlar man till någon som aldrig träffat Helena, hur Helena var. Vem hon var för oss?

Hur rummet ändrade karaktär när hon kom in.

Hur hon älskade djur i alla tider.

Hur hon lätt blev uttråkad.

Hur omtänksam hon var.

Vilka roliga skämt hon drog. Och hur vi skrattade med henne.


Vi läste upp raderna från annonsen, sade att de raderna säger mycket om hur Helena var. Om än i väldigt komprimerad form.


Vi saknar ditt leende och din humor,

din energi och rastlöshet,

din omtänksamhet och värme

Vi saknar dig.


Anna-Lena pratade allmänt om sorg. Hur viktigt det är att både skratta och gråta. Att de ligger nära varandra. Skrattet gör dessutom att syret kommer längst ner i magen.

Så sade hon något som jag inte riktigt tyckte om:


"Helena är borta, hon kommer inte tillbaka"

Så är det såklart men det låter så brutalt att höra det sägas. Även om det är precis det vi måste förhålla oss till.


Min bror ringde. Till råga på allt har min  mamma varit dålig och legat på sjukhus den här veckan.

Januari 2013 är verkligen ALL TIME LOW.


 

En bild på min kära mamma från i somras, vid Storsjön i Jämtland


Av Eva Wedberg - 11 mars 2013 09:54

Det har varit en bra helg på många sätt.

Precis som jag skrev i fredags så har vi haft fina samtal, gråt, skratt, Melodifestival och promenader.


I lördags hälsade vi på Anita, som också är en barndomkamrat till oss. Det är fantastiskt med vänner man känt så länge. Man har en lång historia tillsammans, man har upplevt varandra både de bästa dagarna och de litet sämre. Ändå finns man kvar för varandra, det är en extra trygghet särskilt nu när man är så skör.

Det var tufft att åka till Anita. Senast jag var där, i början av januari, skjutsade jag Helena till en anställningsintevju på en förskola i närheten. Det var det jobbet hon sen fick och skulle ha börjat på veckan efter hon dog.


Våra fina grannar ringde på dörren  i helgen. De hade med sig hembakad tårta och en termos kaffe.

Jag har också promenerat och fikat  med min svägerska Monica.


Jag slås åter av hur lyckligt lottade vi är som har så fint nätverk av människor som tar hand om oss. Men orden i den här versen blir också allt verkligare:


Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.



 Ingrid visade mig en bild av en cirkel med 6 lika stora tårtbitar. Varje tårtbit symboliserar de grundläggande behov vi har, ex känslor, andlighet, intellektuell stimulans, socialt och så vidare. Jag ska redogöra mer ingående för den vid ett senare tillfälle. Grejen var den att det är viktigt att ge sig tid för alla delarna i ett sorgearbete. Nu har jag haft mycket social samvaro och viss intellektuell stimulans (dit räknas kanske inte Melodifestivalen). Idag ligger känslorna  på ytan. Känner mig genomledsen och nära till tårarna. Saknar Helena så fruktansvärt mycket.


Jag är ju  fast besluten att jobba mig igenom sorgen och skapa ett bra fortsatt liv med de nya förutsättningarna. Men ibland känns det helt osannolikt att vi ska få bra, riktigt glada dagar igen.

Samtidigt är jag så oerhört tacksam att vi har Daniel och Emilia. Det är de som är förutsättningen för att vi klarar oss nu och att vi ser fram emot det kommande livet.


Igår hade vi visning av Helenas lägenhet. Jag hoppas, hoppas att vi får en spekulant och får sålt fort. Helst minst två spekulanter så de bjuder över varandra och vi får ett bra pris. Hur jobbigt jag än tycker det ska bli att packa ihop Helenas saker, så tror jag det är en lättnad när det är gjort.



Till sist de här raderna av Harry Martinsson:


Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Av Eva Wedberg - 8 mars 2013 09:12

Idag kommer min vän Ingrid hit och ska stanna över helgen.

Ingrid och jag har känt varandra sen vi var 7 resp 8 år gamla. Då bodde vi i Sunne några mil utanför Östersund. Hennes pappa var präst och min pappa körde färja i Storsjön. Som färjman så hade pappa en tjänstebostad  Isön. Vi var de enda invånarna på ön och Ingrid och hennes familj var närmsta grannar några kilometer bort.


Ingrid och jag har förblivit vänner genom åren, ibland har det varit litet längre mellan vi setts.

Nu delar vi också erfarenheten av att mista ett barn. Hon förlorade sin son Marcus i en olycka för några år sedan.

Genom att hon vet hur det är så har hon kunnat stötta extra mycket under vår svåra tid.


Nu i helgen kommer vi såklart att prata mycket om de vi mist.

Men det blir säkert också skratt, promenader, Melodifestival och god mat med mera


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se