Det är fantastiskt hur naturen/kroppen/högre makter tar hand om oss  människor. 

Man tar in så mycket jobbigt som man orkar just då och sen får man vila ett tag.

Från att gårdagen varit så deppig och låg så har denna dag varit nästan som en vanlig dag. Innan.

Tog en långpromenad i det fina vårvädret, jag är glad att jag uppfattar vårsolen.

Nu ikväll har jag och Emilia varit på gymmet. Allt fikabröd sedan 12 januari har gett utslag på vågen.

Jag var till mitt jobb och hälsade på. Jag får så mycket stöd och omtanke där. Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka när jag har krafter igen.

Jag känner återigen hur rätt det var för oss att gå ut öppet med vad som hänt. Och tydligt visa att vi ville träffa människor och prata.

Det gör att det inte känns så konstigt, utan ganska naturligt att träffa kollegor för första gången sedan 12 januari.

Som sagt det var rätt för oss men betyder inte att det är rätt sätt för alla.

Tyvärr finns sorg även på min arbetsplats,  fina kollegan Anneli somnade in i måndags, 56 år gammal.

Känns så tråkigt, tänker ändå att då kanske hon kan se till Helena på andra sidan.

Man lär sig ständigt nya synsätt, melodier, fakta osv. Det är så man utvecklas. Hela tiden utvecklas ju också språket, mycket utifrån hur man lever sitt liv och vilken situation man befinner sig i.

För mig är det främst tre ord som jag alltid kommer att koppla ihop med den första tiden efter Helena:

Styrkekram

Styrkekramar har skickats till oss i massor; via mail, SMS, facebook, tillsammans med blombuketter och i  brev. 

När man får styrkekramar så känner man tydligt att någon bryr sig och man får faktiskt litet mer styrka inom sig.

Jag tycker det är ett väldigt fint ord.

Decoupage

Ursäkta min okunnighet men jag hade faktiskt inte hört ordet innan min vän Åsa omvandlade en glasburk genom decoupage. I burken lade vi sedan några av Helenas personliga saker såsom körkort, piercingar, hårlock och bankomatkort.

Här nedan finns utdrag ur Wikipedia kring decpoupage:

"Decoupage - eller pappersservett-teknik - är en gammal teknik för dekoration av vardagliga föremål med hjälp av vackra pappersbilder och motiv. Decoupage är känt sedan 1700-talet i Italien. Ordet découper är franska, och betyder helt enkelt att klippa ut.

Man kan dekorera alla möjliga saker med decoupage, helst gör man det med pappersservetter, men man kan även använda sig av presentpapper, rispapper och bokmärken. Tidigare, när pappersprodukter var dyra och sällsynta, användes målningar, tyg eller tapeter. Dock är det så att ju tunnare papper man använder, desto finare resultat får man.

Man klipper eller river ut det motiv man vill använda och använder sedan olika lacker för att montera det på diverse föremål. Man kan decoupera på tyg, porslin, glas, zink och plåt, sten, trä, spånkorgar och papper. Beroende på vad man vill dekorera använder man olika lack."

Åsas decoupage

Suicid

Synonym till självmord. Läkare, psykologer och andra initierade använder oftast ordet suicid istället för självmord. Jag kan i och för sig tycka att själmord är ett konstigt, omodernt uttryck så suicid är nog bättre isåfall

Men oavsett vad man kallar det så hade jag helst inte velat förstå innebörden i något av dessa två ord. 

Anteckningar 30/1

Idag har jag slutligen besökt platsen där Helena valde att avsluta sitt liv.

Jag har hittills undvikit det. Jag vill helst inte ens vara i den delen av Tumba, det är så oerhört smärtsamt.

Så småningom kommer jag att åka dit och göra en noggrann "rekonstruktion" för mig själv över hela den sista dagen, kanske de sista veckorna. Jag kommer att gå vägen hon gick den sista gången, säkert kommer jag att ta tid också, försöka tänka ut vilka kläder hon hade. Rökte hon? Vad tänkte hon?

En fråga som återkommer gång på gång är varför hon hade 372 kronor i fickan. Hon hade aldrig kontanter med sig annars.

Men det får vänta ett tag till.

Idag tog jag mod till mig och besökte platsen. Emilia, som är modigare än jag och redan varit där, följde mig.

Ett tag tänkte jag att det inte var viktigt att komma  dit, att jag inte behövde se. Men då jag hört att många varit där, tänt ljus, lämnat blommor och bilder, så tyckte jag att det var min skyldighet mot Helena att åka dit.

Jag var nervös innan. Hur skulle det kännas? Skulle tankarna skena iväg?

Men det kändes inte så mycket. Jag gjorde det lätt för mig, denna första gång, och åkte direkt fram till platsen. Jag koncenterade mig på blommorna och ljusen. Jag försökte undvika att tänka på spåret som fanns några meter bort.

Som tur var kom heller inget tåg när vi var där.

Där brann flera ljus fortfarande. Jag blev rörd över att så många tagit sig tid att åka dit för att visa henne respekt och att uttrycka sin sorg.

På något sätt kändes det fridfullt att vara där, men otroligt sorgligt.

Det hade ju inte behövt hända.

Dikten Lyckans minut lärde jag mig när jag utbildade mig till förskollärare i början av 1980-talet.

Den skrevs av diktaren Erik Lindorm för över hundra år sedan, då hans son föddes.

Jag har haft orden i mitt huvud under alla år, särskilt i samband med att jag fått mina barn.

Litet förvånande finner jag tröst i orden nu också. Hur kan man tänka på en dikt som heter Lyckans minut när man förlorat sitt barn?

Jag tror det kan vara så att lyckan över att ha fått ha Helena de här åren är så mycket större än sorgen att förlora henne. Lyckan kanske inte känns så påtaglig just nu men jag vet att den finns där.

Jag har aldrig en sekund ångrat Helena. Trots smärtan nu så är det värt det för vi fick 22 fina år tillsammans.

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

Och ser mig själv i dess blick

Att fjärdarna gnistrar och jorden är varm

Och himmelen utan en prick

Vad är det för tid, vad är det för år?

Vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår

Hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever

På jorden jag står

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst miljoner år

På denna enda minut

Helena och Melissa 

Helena och Noor

Idag är en riktig tycka synd om mig-dag.

Daniel och Emilia är i skolan, Tommy på jobbet, jag har inget inplanerat.

Alltså en perfekt dag att bara sitta i en fåtölj och vältra sig i självömkan.

Älta och tänka på hur hemskt det är att Helena inte finns. Hur obegripligt det är att det hände och så orättvist att den värsta mardröm blev verklighet, marverklighet.

Och känslan av vanmakt, att inte få möjlighet att hjälpa.

Jag har en gammal LP-skiva med en grupp från Luleå som heter Rekyl. Jag har inte lyssnat på skivan på många år men ett spår därifrån dyker upp i mitt huvud emellanåt.

Det är en låt som skrivits till en kompis som tagit sitt liv. Låten heter Lusten till ett liv, jag tror den förekommer i en film med samma namn.

Några av textraderna lyder :

Jag önskar jag får se dig

Jag önskar jag fått ge dig

Lusten till ett liv.

Jag önskar jag fått ge Helena just det, lusten till ett liv.

 Eller åtminstone att lusten till livet varit starkast.

Vi har gjort en spellista på Spotify som heter Helenas musik. Det är musik som vi kopplar ihop med Helena på ett eller annat sätt.

De flesta låtarna på listan finns där just  för att hon tyckte mycket om dem ex Galway Girl eller Om ditt hjärta slår.

En del musik är sånt som speglar hur vi känner oss: ex Reason to cry och My heart will go on.

Andra är sånt som spelades på begravningen: Du är allt, Himlen är oskyldigt blå

Sen finns det sånt hon inte gillade, utan hon stängde av radion när hon hörde och som vi därigenom kopplar ihop med henne: Läs ROBYN.

Gemensamt för alla låtar är att de väldigt påtagligt påminner om hur mycket jag saknar henne.

Alltså lyssnar jag på  spellistan Helenas musik idag.

Inatt hade jag svårt att somna, ville inte ens lägga mig utan vankade omkring. Jag grät och upprepade som ett mantra: Snälla Helena kom tillbaka.

Jag läser en del om förlust och sorgebearbetning. Jag förstår att jag är inne i reaktionsfasen nu . Det är nog den jobbigaste fasen. Den är långdragen och det är då man tillfullo förstår vad som hänt. Man gråter mycket över det den man mist.

Det är viktigt att inte förtränga det man känner utan låta känslorna komma.

En dag av självömkan kan vara precis vad man behöver.

Brev till Helena

Tumba 2013-01-29

Älskade Helena!

Vi är inne på tredje veckan utan dig.

Jag kan knappt tro att det är sant.

Hur har vi klarat det? Står vi på benen?

Ja Helena, vi står på benen men det är knappt.

Jag saknar dig så mycket och kommer att göra det så länge jag lever. Det kommer alltid att fattas något. Det kommer inte alltid att göra så ont men det blir inte riktigt som det ska vara heller.

Du har så många fina vänner som saknar dig. Vi har många fina vänner som stöttar oss. Det hjälper mycket, även om vi inte kan få det vi helst av allt vill ha: Hela familjen samlad här hemma.

Jag är litet arg på dig också. Du vet hur mycket vi behöver dig. Vad mycket roligt vi haft och allt vi gjort tillsammans. Vad betydde det?

Emilia är sur. Du hade lovat träna med henne på söndagen. Vad är det för taskig kompis/syrra som skiter i det?

Jag kanske borde ha sagt oftare hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betyder för mig. Men jag tror du vet det.

Vi har tvättat dina kläder och lagt fint i lådor. Vi har hittat en hel del udda strumpor här. Hittade också tvättpåsen som du letade efter.

Jag har lämnat kläderna du ska ha på dig. Jag var inne på att du skulle ha klänningen från studentskivan men Millan tyckte en svart tunika med paljetter, så den får det bli. Det låg ett halsband och örhängen på ditt nattygsbord, det får du också. Och bältet med nitar som du ofta använt.

Sen skickade jag med ett par skyhöga klackskor. Jag har aldrig sett dig ha dem, antagligen för höga och obekväma. Dem kan du gott ha, få ont i tårna, tänka på mig och längta efter Converse. Du har ju raggsockorna om det kniper.

Vi har ordnat så vi följer dig, så du slipper vara ensam. Du har aldrig tyckt om att vara ensam.

Annonsen var i tidningen häromdan. Den var så fin med en bild på dig och hundarna. Som närmast sörjande skrev vi först familjen, därefter hundarna, först därefter övrig släkt och vänner. Alf tyckte det var roligt att vi skrev hundarna så högt upp. Men det var ju så, hundarna var dina ögonstenar och ska därför stå högt upp.

Hundarna saknar dig men har det bra. Ronja finns hos Lina men kommer hit ibland. Du vet att jag alltid tyckt så mycket om Ronja, jag blir glad bara hon är i närheten. Hon är så smart och rolig, precis som sin matte.

Max är här hos oss, jag tror han blir kvar. Han verkar litet frågande till vad som händer, tror han saknar dig. Vi klappar honom och han sover mellan oss i sängen.

Vi hörs vidare, älskade du.

Vi catchar upp vad som händer.

Kram/mamma

PS Jag har mailat Anna W på ditt jobb, ska dit och fika nån dag. Känns som jag känner dina kollegor DS

Med Max och Ronja

Med Max

Med Emilia på Rhodos 2008

Idag har vi storstädat Helenas lägenhet inför visningen på söndag. Vi har putsat fönster, torkat ur lådor och dammsugit och skurat överallt.

Vi hoppas förstås på ett så bra pris som möjligt och tycker det är värt att anstränga oss för det. Finns ingen anledning att slarva över för att vi är i denna situation, det är bara någon annan som tjänar på det.

När vi var i lägenheten tänkte jag på sist vi var där och städade;

Det var i mellandagarna i december. Helena hade jobbat hela julen och hade nu en ledig dag. Vi var där och städade och donade hela dan. Helena var nog ganska nöjd med att ha mamma och pappa för sig själv en hel dag. Hon tyckte att det var som i TV-serien "Ung och bortskämd".

Hon  och jag avslutade den dagen med att ta bilen till  stan, parkera i parkeringshuset på Medborgarplatsen och sen gå till Södra Teatern och se  Carl-Einar Häckner.

Det var Helena som körde, med mig som kartläsare. Lika uselt lokalsinne båda två. Så istället för att enkelt svänga in på Götgatan och komma direkt till parkeringshuset på Medborgarplatsen så tog vi ofrivilligt en tur  till såväl Slussen, Östermalm och Centralen. Till sist insåg vi att vi inte skulle hinna utan började köra hemåt. Och när vi försökte hitta vägen hem så hamnade vi på Medborgarplatsen. Med någon minut till godo hann vi till Södra Teatern.

Föreställningen var OK men det vi skrattade åt var våra irrfärder innan.

En annan resa - Cypern sommaren 2012

Ikväll har jag gjort comeback i min kör.

Jag är medlem i en kör i Tumba kyrka, samma kyrka som Helena begravdes i för tre veckor sedan.

Jag var nervös innan jag skulle dit eftersom det var första gången efter begravningen.

Vi övar  i själva kyrkorummet så det går inte att undvika minnena på något sätt när man kommer dit.

Hela kören har varit så stöttande under den här tiden. De har skickat blommor, besökt oss, ringt och skickat brev. Flera av medlemmarna var också med ceremonin. Gunnar körledaren spelade.

Det kändes  faktiskt väldigt bra att komma tillbaka. Alla var snälla, kramade och önskade mig välkommen tillbaka.

Jag höll också ett kort tal och tackade för all omtanke.

Innan jag gick därifrån tände jag ett ljus. Jag hoppas nånstans att Helena kände att jag var tillbaka.

Tumba kyrka utifrån. Kyrkan ligger ett stenkast från vårt förra hem

Ikväll har jag gjort comeback i min kör.

Jag är medlem i en kör i Tumba kyrka, samma kyrka som Helena begravdes i för tre veckor sedan.

Jag var nervös innan jag skulle dit eftersom det var första gången efter begravningen.

Vi övar  i själva kyrkorummet så det går inte att undvika minnena på något sätt när man kommer dit.

Hela kören har varit så stöttande under den här tiden. De har skickat blommor, besökt oss, ringt och skickat brev. Flera av medlemmarna var också med ceremonin. Gunnar körledaren spelade.

Det kändes  faktiskt väldigt bra att komma tillbaka. Alla var snälla, kramade och önskade mig välkommen tillbaka.

Jag höll också ett kort tal och tackade för all omtanke.

Innan jag gick därifrån tände jag ett ljus. Jag hoppas nånstans att Helena kände att jag var tillbaka.

Tumba kyrka utifrån. Kyrkan ligger ett stenkast från vårt förra hem