Direktlänk till inlägg 3 april 2013
Jag är åter från den lilla påsktrippen.
Det var skönt att komma hem.
Samtidigt blev det så tydligt att någon saknas.
Hundarna blev så glada när jag och Emilia kom. Och vi sade att nu är alla hemma igen.
Men - vi är inte alla. Vi kan aldrig bli det igen. Helena saknas och fattas.
Jag kunde inte berätta för henne om hur vi haft det, eller prata om hur hennes dagar varit.
När vi inte setts på ett tag (hände bara om en av oss var bortrest) så hade hon alltid kommit på nåt nytt projekt där jag var involverad.
Igår när jag kom hem kastades jag för en stund tillbaka till 12 januari. Alla frågor om varför, självanklagelser, känslan av overklighet att detta hänt.
Och den stora, stora sorgen. Jag längtar efter Helena så oerhört mycket.
Jag har fått en hel del reaktioner på inlägget jag skrev om att man bör ha en lista över personer att ringa när man är i kris.
Vi har ju journummer uppsatta till läkare, hantverkare, bilverkstäder. Visst vore det toppen om vi också kunde ha det till vänner vi kan ringa när vi är i nöd.
Den 12 januari när poliserna var här frågade de oss om det fanns någon vi kunde ringa.
Den första halvminuten stod det still. Vem skulle vi ringa? Alla var väl upptagna med sitt?
Vi tänkte faktiskt så, vem skulle ha tid att komma en lördag?
Det visade sig att vi hade fel, alla vi kontaktade släppte allt för att stötta oss.
Återigen, de flesta är beredda att hjälpa om de får chansen.
Så gör en lista - och våga be om hjälp.
Nu är jag litet nervös. Jag ska åka iväg på min första arbetsdag.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 |
5 | 6 | 7 |
|||
8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 | ||||||||
|