catchingup

Alla inlägg den 5 april 2013

Av Eva Wedberg - 5 april 2013 22:43

8 april 1991 - 12 januari 2013
Helena Wedberg om 3 dagar så skulle du fylla 22 år. Du, jag och Elin skulle ta en fika.. som nu aldrig kommer att bli av.
På senaste tiden har vi inte träffats mycket. Men det betyder inte att jag inte saknar dig, jag saknar och tänker på dig varje dag. Jag kan verkligen inte förstå att du inte längre finns bland oss. Alla våra sjuka upptåg vi gjorde, du, jag och elin. Vi hittade på mycket konstiga saker.

Minns du varje rast vi hade i tunaskolan när vi gick i åk 5. Vi höll armkrok alla tre sedan gick vi runt, runt, runt, och runt skolbyggnaden och så snackade vi reklam om och om igen. Hela rasten, och vi tyvkte att det var jätteroligt. Felix soppa reklamen kommer jag ihåg att vi trallade på, det var du som lärde oss den och jag minns fortfarande varje ord "Vi är som en familj! Ja kanske det, jag menar Åsa dejtar leif för att Ove är otrogen med mig och Kalle har en flört med Pia som är älskarinna till din fru...... ååååh vilken soppa, den är så god och matig. Och vad gott det luktar. O vilka grönsaker. FELIX SOPPA en nyhet i frysdisken!"

En annan gång var vi hemma hos dig, Elin lånade ditt smink, din brunkräm, som hon blev helt vit av. då bestämde vi oss för att gå en promenad, du och jag gick framför elin, Elin gick kanske 5 meter bakom oss, med ett stoneface, jättestora ögon om glodde på bilarna som åkte förbi, Vi låtsades att hon var ett spöke och trodde att bilarna skulle se henne som det också. Det vi egentligen vill var väll att dom skulle stanna och skrika att vi skulle akta oss för spöket. men så blev det inte. hahaha


En annan gång var det du jag och Gizem som skulle gå hem till Elin i storvreten. När vi promenarde mot Tumba centrum så satte Gizem en karamell i halsen, du och jag skrattade lite (jätteelakt) medans vi bankade henne i ryggen. Sedan kom två gubbar fram och puttade bort oss, tog gizem och började göra heimlichmanövern på henne. Sedan kom en kille som skrek att han ringer ambulans. Du och jag stod där som fån och ba glodde, vi hajade ingenting. Ambulansen kom, du följde med Gizem till akuten med fullt pådrag, blåljus osv. Jag sprang då för att leta upp Elin för att berätta vad som hänt. Hon trodde mig inte till en början. Våran filmkväll hos elin var rätt förstörd efter detdär.

Det här är bara några av många minnen jag har med dig och jag är så grymt glad över att ha haft dig som en så nära vän! Jag saknar och tänker på dig! Du kommer alltid finnas i mitt hjärna min fina vän <3




ANNONS
Av Eva Wedberg - 5 april 2013 17:23

Högst ofrivilligt har jag på kort tid blivit expert på sorg.

Hur man känner igen sorg, hur man hanterar sorg och hur man bemöter människor i sorg.

Observera, naturligtvis finns det massor jag inte vet om sorg. Men jag kan relatera till det jag varit med om och upplevt de senaste månaderna. På så vis har jag skaffat mig kunskap kring ett ämne som jag visste väldigt litet om innan.

När vi nu åter drabbas i vår släkt så känner jag igen reaktionerna och kan försöka vara ett bättre stöd för dem som har det allra svårast.


För om vi inte lär oss något av det som drabbat oss - då är det ju HELT meningslöst.


Jag har läst en del kring sorg och saknad. Det finns stadier som finns i alla sorgearbeten. Sorg kan ju också drabba om man förlorar jobber, blir sjuk, vid skilsmässor - bland annat. Den gäller inte bara då någon går bort.


Chockfasen

Den första reaktionen. Kan pågå nån timme till några dagar. Man tar inte riktigt in vad som händer. Kanske sitter man helt paralyserad, kanske skriker man, kanske verkar man precis som vanligt. Gemensamt är att man inte riktigt tar in det som hänt, man får en frist. Det är inte ovanligt att man har en minneslucka över chockfasen.


Min chockfas höll nog i sig hela första veckan. Jag grät inte särskilt mycket. Den första kvällen grät jag inte överhuvudtaget, satt och stirrade framför mig eller vanakde omkring planlöst i rummet.

Jag kunde lugnt och behärskat berätta om det som hänt, gång på gång. Jag såg till att de som kom på besök kände sig välkomna och bjöds på kaffe.


Kontrollfasen

Under den här fasen får man kraft att ta itu med de praktiska frågorna med begravning och annat som följer på ett dödsfall.

Under den här perioden är det ofta mycket folk runt omkring så man hinner inte riktigt ta in den förlust man gjort.


Jag lade ner väldigt mycket tid på att förbereda begravningen. Valde sånger med omsorg, träffade kantorn flera gånger och lyssnade igenom och övade.

Vi bakade och lagade mat i flera dagar inför minnesstunden. Vi gjorde en minnesfilm som spelades upp på minnesstunden, den hade vi genrep på flera gånger innan.

Vi bjöd hem dem som skulle bära kistan för att gå igenom detajerna.

Vi beställde hem säkert 10 förstoringar för att hitta den rätta bilden att ha på kistan.

Vi formgjorde och kopierade program till ceremonin.

Och så vidare....



Reaktionsfasen

Nu måste man ta itu med sin sorg.

En vardag utan den man förlorat tar vid.

Man gråter väldigt mycket, man hoppas att det inte ska vara sant.

Man skriker, är arg och frågar sig varför.

Man har svårt att koncentrera sig och man har svårt att komma ihåg möten och samtal.

Ofta tycker man att inget är riktigt roligt längre. Allt som var kul, hänger ihop med den man förlorat.

Man känner sig också förolämpad att andra fortsätter sitt liv som förut.

Det är också vanligt att man försöker hitta syndabockar för det som hänt.

Reaktionsfasen kan hålla på under lång tid.


Jag är inne i reaktionsfasen nu. Jag känner mig visserligen starkare men har också en känsla av att inget är riktigt roligt - och kommer heller inte att bli det igen. Hur ska nånting kunna bli bra utan Helena. Jag tänker fortfarande att det är så hemskt så det kan inte vara sant, för jag kan inte vara utan Helena. Jag gråter en hel del. Samtidigt börjar jag lära mig att en jobbig dag följs av en mindre jobbig, det blir lättare.

Jag blir fort trött, att jobba 25% är mer än tillräckligt för mig än så länge. Jag sover ofta en stund på eftermiddagen.

Jag kan bli sur om jag läser på Facebook att någon gjort något roligt.

Jag letar inga syndabockar, det finns inga som jag ser det.


Bearbetningsfasen


Man får ett avstånd till det som hänt, känslovågorna blir mindre.


Man börjar märka det som är bra i tillvaron och det man blir glad av.


Man skrattar på riktigt igen.


Helt plötsligt börjar man planera igen och det blir möjligt att leva ett liv utan den man förlorat.


Den självkänsla man förlorat kommer tillbaka.




Återkommer när jag känner igen något av det här.....



Nyorienteringsfasen

Det är det nya livet efter förlusten. Den här fasen har inget slut.

Det påstås att leva ett gott liv efter den svåraste av förluster.


När jag kommer till nyorienteringsfasen - det är då jag slutar blogga  



Men vilka faser jag än kommer att genomgå i framtiden så ska alltid min underbara, fantastiska, vackra Helena finnas med mig.

 


 


 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 5 april 2013 09:14

Tyvärr har vi återigen drabbats av sorg i släkten.

En fin kvinna har lämnat oss. Hon var bland annat fru, mamma, dotter, mormor och syster.

Så igår samlades vi åter för att försöka förstå det ofattbara och för att finna kraft i varandra.


Jag tycker så synd om våra ungdomar som måste gå igenom ännu en sorgeprocess. De ska inte behöva uppleva det överhuvudtaget. Och absolut inte två gånger inom några månader.


 

Det brinner fler ljus på vår skänk


 

Det här fina ljuset köpte Emilia häromdagen

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6
7
8 9
10
11 12 13 14
15 16 17 18 19
20
21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se