Högst ofrivilligt har jag på kort tid blivit expert på sorg.

Hur man känner igen sorg, hur man hanterar sorg och hur man bemöter människor i sorg.

Observera, naturligtvis finns det massor jag inte vet om sorg. Men jag kan relatera till det jag varit med om och upplevt de senaste månaderna. På så vis har jag skaffat mig kunskap kring ett ämne som jag visste väldigt litet om innan.

När vi nu åter drabbas i vår släkt så känner jag igen reaktionerna och kan försöka vara ett bättre stöd för dem som har det allra svårast.

För om vi inte lär oss något av det som drabbat oss - då är det ju HELT meningslöst.

Jag har läst en del kring sorg och saknad. Det finns stadier som finns i alla sorgearbeten. Sorg kan ju också drabba om man förlorar jobber, blir sjuk, vid skilsmässor - bland annat. Den gäller inte bara då någon går bort.

Chockfasen

Den första reaktionen. Kan pågå nån timme till några dagar. Man tar inte riktigt in vad som händer. Kanske sitter man helt paralyserad, kanske skriker man, kanske verkar man precis som vanligt. Gemensamt är att man inte riktigt tar in det som hänt, man får en frist. Det är inte ovanligt att man har en minneslucka över chockfasen.

Min chockfas höll nog i sig hela första veckan. Jag grät inte särskilt mycket. Den första kvällen grät jag inte överhuvudtaget, satt och stirrade framför mig eller vanakde omkring planlöst i rummet.

Jag kunde lugnt och behärskat berätta om det som hänt, gång på gång. Jag såg till att de som kom på besök kände sig välkomna och bjöds på kaffe.

Kontrollfasen

Under den här fasen får man kraft att ta itu med de praktiska frågorna med begravning och annat som följer på ett dödsfall.

Under den här perioden är det ofta mycket folk runt omkring så man hinner inte riktigt ta in den förlust man gjort.

Jag lade ner väldigt mycket tid på att förbereda begravningen. Valde sånger med omsorg, träffade kantorn flera gånger och lyssnade igenom och övade.

Vi bakade och lagade mat i flera dagar inför minnesstunden. Vi gjorde en minnesfilm som spelades upp på minnesstunden, den hade vi genrep på flera gånger innan.

Vi bjöd hem dem som skulle bära kistan för att gå igenom detajerna.

Vi beställde hem säkert 10 förstoringar för att hitta den rätta bilden att ha på kistan.

Vi formgjorde och kopierade program till ceremonin.

Och så vidare....

Reaktionsfasen

Nu måste man ta itu med sin sorg.

En vardag utan den man förlorat tar vid.

Man gråter väldigt mycket, man hoppas att det inte ska vara sant.

Man skriker, är arg och frågar sig varför.

Man har svårt att koncentrera sig och man har svårt att komma ihåg möten och samtal.

Ofta tycker man att inget är riktigt roligt längre. Allt som var kul, hänger ihop med den man förlorat.

Man känner sig också förolämpad att andra fortsätter sitt liv som förut.

Det är också vanligt att man försöker hitta syndabockar för det som hänt.

Reaktionsfasen kan hålla på under lång tid.

Jag är inne i reaktionsfasen nu. Jag känner mig visserligen starkare men har också en känsla av att inget är riktigt roligt - och kommer heller inte att bli det igen. Hur ska nånting kunna bli bra utan Helena. Jag tänker fortfarande att det är så hemskt så det kan inte vara sant, för jag kan inte vara utan Helena. Jag gråter en hel del. Samtidigt börjar jag lära mig att en jobbig dag följs av en mindre jobbig, det blir lättare.

Jag blir fort trött, att jobba 25% är mer än tillräckligt för mig än så länge. Jag sover ofta en stund på eftermiddagen.

Jag kan bli sur om jag läser på Facebook att någon gjort något roligt.

Jag letar inga syndabockar, det finns inga som jag ser det.

Bearbetningsfasen

Man får ett avstånd till det som hänt, känslovågorna blir mindre.

Man börjar märka det som är bra i tillvaron och det man blir glad av.

Man skrattar på riktigt igen.

Helt plötsligt börjar man planera igen och det blir möjligt att leva ett liv utan den man förlorat.

Den självkänsla man förlorat kommer tillbaka.

Återkommer när jag känner igen något av det här.....

Nyorienteringsfasen

Det är det nya livet efter förlusten. Den här fasen har inget slut.

Det påstås att leva ett gott liv efter den svåraste av förluster.

När jag kommer till nyorienteringsfasen - det är då jag slutar blogga  

Men vilka faser jag än kommer att genomgå i framtiden så ska alltid min underbara, fantastiska, vackra Helena finnas med mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...