Vi har ju sålt Helenas lägenhet och ska lämna över den månadsskiftet april-maj.

Jag har hela tiden tyckt att det är så jobbigt att vara där sen Helena lämnade oss och undviker helst att åka dit. Samtidigt har jag ett behov av att "vara med henne" den sista dagen. Hon tillbringade större delen av den 12 januari i sin lägenhet i ensamhet. Jag kände att jag måste tillbringa en kväll och en natt där; sitta i hennes soffa och se på TV, sova i hennes säng, titta ut genom hennes fönster. Som ett sätt för mig att kanske få någon liten pusselbit och för att känna mig närmare Helena.

Så jag tog Ronja med mig och åkte till lägenheten. Jag ville helst vänta ännu längre, ville inte åka men tog mig i kragen. Jag sade till övriga familjen att jag troligtvis skulle komma hem igen samma kväll.

Det var stor hjälp att Ronja var med. Hon har inte varit i lägenheten sen 11 januari men hon sprang rakt mot porten och rätt lägenhetsdörr. Väl inne nosade hon glatt omkring en stund och lade sig sedan och sov i soffan.

Jag satt i soffan och tittade på TV, det kändes rätt tryggt och fint att vara där när jag väl var på plats.

När jag lade mig och sov kändes det gott att veta att Helena var den som senast sovit en natt i den sängen.

En annan sak som jag också länge tänkt att jag måste göra är att gå den sträcka som blev Helenas sista; från lägenheten till olycksplatsen.

Jag klarade det inte på kvällen men gjorde det som morgonpromenad med Ronja.

Jag klockade hur lång tid det tog att gå, det tog 13 minuter. Hur lång tid tog det för Helena? Var hon bestämd i sina steg? Tvekade hon nånsin?  Var hon ledsen eller kände hon frid?  Rökte hon när hon gick? Lyssnade hon på musik, i så fall vilken?

Var korsade hon vägen?  Såg hon sig för när hon gick över vägen?

Det var oerhört tungt att gå där och fundera. Jag tänkte på hur ensam Helena var där hon gick, att  jag ville skydda henne mot kylan och ensamheten. Sätta på henne vantar och mössa och ta hand om henne. Göra allt bra igen.

13 minuter är inte lång tid för en promenad. Men för Helena måste det ha känts som en evighet.  

Porten

  Backen

Fantastiska Ronja, alltid lika nöjd och glad

 

Cecilia Ekberg

13 april 2013 19:44

Hej. Jag gick i samma klass som Hellan i gymnasiet. Jag heter Cecilia (hade en röd epa/atraktor) och vet inte om Hellan nämnde mig för dig nån gång. Men jag minns iaf henne som en rolig, intressant och snäll människa. En lugn tjej med gott hjärta.

Jag vill säga till hennes familj, och speciellt till dig Eva, att ni är så ofantligt starka! Jag beundrar er stryka i detta ofattbara som har hänt i ert ”Svenssonliv”. Jag följer din blogg dagligen och det är en stor hjälp för mig att förstå att hon verkligen är borta.

Jag hade en blogg förut som jag har tittat tillbaka till nu efter att Helena lämnat oss. http://cite.blogg.se/ heter den om du vill se några bilder på Hellan ur mitt perspektiv. Jag hoppas ni har det bra och fortsätter kämpa på. Kram Cecilia

Eva Wedberg

15 april 2013 08:37

Hej Cecilia!
Tack för din kommentar och tack för uppmuntrande ord.
Jag känner mycket väl igen ditt namn och när du skrev Epa-traktor visste jag precis :-).
Jag har varit inne på din blogg och tittat på bilderna, så himla roligt att se.
Jag tyckte också Helena var rolig och snäll och att hon hade en massa livsglädje.
Med min blogg vill jag visa hur det är att mista någon som man absolut inte "kan" mista. Men det är också viktigt för mig att Helena blir ihågkommen som den person och människa hon var, inte bara som "hon som tog livet av sig".
Ha en jättefin dag.
Kram/Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...