Jag har ju berättat om hur jag hittar saker att förhålla mig till för att klara av det här jättejobbet som det innebär att sörja.

Redan tidigt delade jag in dygnet i fyra delar där varje del hade ett "tema".

06-12   Jobbiga saker, som att träffa polisen, besök begravningsbyrån etc

12-18   Praktiska sysslor som tvätta, diska, städa

18-00  Avkoppling, försöka göra lättsamma saker som att umgås, träffa vänner, fika

00-06   Sova

Med tiden har det naturligtvis luckrats upp en del. Men jag försöker även nu att koppla av på kvällen för att få vila på nattern. Jag sitter till exempel inte och läser böcker i ämnet suicid innan jag lägger mig. Det är inte då jag kolla Helenas användare på Facebook heller. Jag tycker ju egentligen om när  man gör inlägg där men jag blir också sorgsen.  För vid första ögonkastet kan man nästan lura sig själv att allt är som det ska. När jag sen ser inläggen blir det så  tydligt hur saknad hon är.

Jag kan numera åka till Tumba Centrum, men helst inte på lördagar. Jag kan titta på hennes bil men jag går inte in i den.

Jag läser en del kring det här men bara en kort stund varje gång.

Man får som man säger "ata elefanten med en tugga i taget".

Jag behöver också bestämma själv när jag ska utsätta mig för olika saker. Så jag är beredd och kan styra litet hur det ska fortlöpa.

Naturligtvis går det inte alltid. Det dyker ideligen upp situationer när jag inte är beredd. Jag vet inte heller alltid hur jag ska reagera.

Häromdagen på jobbet stod jag och småpratade med ett par kollegor.

Plötsligt säger den ena "Lisa är solstrålen på enheten". Ett gulligt, positivt uttalande om en trevlig kollega. För mig förstörde det dagen. Jag har nämligen hört Helena beskrivas som "Solstrålen på hemtjänsten"

I morse satt jag och läste en artikel i DN om allt bra arbete kyrkan gör. Något jag håller med om och precis som hon som skrev artikeln betalar jag gärna kyrkoskatten. 

I slutet av artikeln var en präst intervjuad om hur han bemöter människor i kris. Det verkar vara en klok präst som säger att han aldrig kan övertala människor, bara få dem att lyssna på sin egen kompass.

Sen kommer frågan vad han gör när någon står på ett järnvägsspår och skriker att de inte vill mer. Han försöker då få den han pratar med att minnas dofter, något de tycker om för att som han säger "koppla ihop huvud och kropp igen" och häva det akuta ångesttillståndet. Han har på det sättet räddat flera från att genomföra.

Min första tanke var att maila Maria Schottenius och skälla för att hon skriver något sådant och att det är jättejobbigt för en drabbad att läsa. När jag besinnat mig tyckte jag tvärtom att det var bra att hon skrev på detta sätt. Det är väldigt tungt att läsa, det skär som knivar att se de orden på pränt.

Men jag insåg att det som var jobbigast var dels att jag inte var beredd på ämnet i DN kulturdel, dels kände jag mig åter frustrerad att Helena inte ringde någon som kunde hjälpa henne "få kontakt med kroppen igen".

Jag slogs fär säkert tusende gången av hur onödigt det var att det hände Helena. Det var ett ögonblicks verk. 

Skillnaden mellan liv och död kan vara så kort som att det finns en röst i telefonen som hjälper en sortera de mest akuta tankarna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...