catchingup

Alla inlägg under april 2013

Av Eva Wedberg - 23 april 2013 19:47

Det finns ett visdomsord, eller kanske är det en vers som man ofta kan se i dödsannonser eller i minnesord.

Den låter ungefär:


Så liten plats en människa tar på jorden

mindre än ett träd i skogen

Så stort tomrum lämnar hon efter sig

En hel värld kan inte fylla det.


Nu när jag förlorat Helena har jag fullt ut fått känna vad det orden innebär.

Hur många  jag än har omkring mig och hur mycket omtanke jag får från släkt och vänner, så är ändå saknaden efter Helena så påtaglig.

Ibland känns den mer ju fler vi är samlade. För ingen kan fylla tomrummet efter Helena.

Det är som en jättekrater mitt i rummet som syns och märks var man än befinner sig.

Eller som ett infekterat sår som svider och skaver så mycket att man knappt märker att resten av kroppen är frisk.

Jag skrev i bloggen igår att Helena var väldigt mammig. I själva verket var/är jag minst lika Helenig. Jag hoppas hon visste det.


Jag är ju med i två körer, en i kyrkan och en på mitt jobb. Eftersom jag jobbar på en teater så heter den kören passande nog Drama Queens.

Vi framträder ibland på begäran, vår egen begäran alltså hahaha.

Vi har nu börjat repetera sånger inför vår vårkonsert. En av sångerna i programmet är Circle of life, från filmen Lejonkungen. Det var också den som spelades som inledningsmusik på Helenas begravning. Känns så    bra att sjunga den, som att det blir en hyllning till Helena.


Till sist vill jag gratulera Helenas vän Emma som tog körkort idag.  Hipp, hipp hurra.

En av de första turerna med eget körkort gick till Lilla Dalen och Helenas grav.

Tack snälla, fina Emma för att du tänkte på Helena även idag.


Det värmer så oerhört att Helenas vänner finns och minns henne.

Så tack för att hon finns kvar hos er och att ni söker er till henne, avsett vilka uttryck det tar; att ni åker till hennes grav, att ni ligger på en strand i Thailand och tittar mot molnen, att ni Facebookar eller vad som helst. 



 

Ljus och sten från Emma


 

Helena och Emma


Av Eva Wedberg - 22 april 2013 23:00

Ikväll har jag varit på körövning i kyrkan.

Numera tänder jag alltid ljus för Helena när jag är där. Det känns som att hon är i närheten och då vill jag gärna passa på att prata några ord med henne. Säga att jag mår ganska bra men att  jag saknar henne. Ibland frågar jag om hon tycker att vi sjunger fint, och då kan jag nästan höra henne skratta och skaka på huvudet.


Helenas kompis Lizz är i Thailand.  Hon har legat på stranden där och tittat upp mot himlen.  Hontycker det känns som att Helena ser henne nånstans  uppifrån och skickar små meddelanden via molnen.


Visst är det fantastiskt  att vi kan känna starkt att Helena är med oss både här i Tumba  och i Thailand.


Måste till sist lägga upp bilden som Lizz lade på Facebook häromdagen. en hälsning i sanden till Helena:  


Av Eva Wedberg - 22 april 2013 14:06


Helena var  väldigt mammig i alla tider.

Hon var i och för sig väldigt mycket med pappa också. Han har alltid jobbat skift så alla barnen har varit mycket lediga med honom när de var små, och inte minst Helena.

När hon blev litet större skjutsade han ofta henne till stallet, vi skaffade hunden Milo som blev ett gemensamt intresse för dem. På senare år handlade det mycket om att meka med Helenas gamla Volvo.


Hon ville gärna vara med oss föräldrar. Även när hon var vuxen och vi blev hembjudna till någon så följde Helena ofta med, även om inget annat av barnen gjorde det.


Men det var ändå mig hon hade den mesta dagliga kontakten med.

När hon var något år gammal minns jag att hon kunde sitta i sin barnstol och följa mig med blicken var jag än befann mig i rummet. Vi brukade säga att har hon bara mig så klarar hon sig.

Jag har tittat i mina dagböcker från de senaste åren. Helena förekommer väldigt mycket. Jag skjutsade Helena dit, Helena hämtade mig där, Jag och Helena åkte och handlade, Helena lagade maten ock så vidare.

Hon ringde mig flera gånger om dagen, när hon vaknade, när hon var på väg till jobbet, på lunchrasten och så vidare. Nu när vi förlorade Helena så funderade jag på allvar om hon tänkt på att hon inte skulle ha möjlighet att prata med mig därifrån hon är nu.


Helena engagerade sig i hur jag klädde mig och följde ofta med när jag skulle shoppa. Jag tyckte om hennes råd så om hon inte var med så MMS:ade jag ofta från provhytten så hon kunde säga ja eller nej till det jag provade. Hon noppade mina ögonbryn och färgade mitt hår. Hon utarbetade också (förgäves) ett tränings- kostprogram så jag skulle bli av med några trivselkilon.


Det var roligt att vara med Helena, vi skämtade och skrattade tillsammans och pratade också allvarliga saker. Hon frågade mig ofta om råd. Hon följde dem inte alltid men ändå.

Jag, Helena och Emilia umgicks mycket alla tre. Vi reste, gick på bio eller bara "hängde".  Emilia skrev på Facebook för ett tag sedan att vår trio inte är komplett utan Helena och så är det ju.


När Helena var liten brukade vi lyssna  på en låt som hette" Helena och jag". Den handlar om en kille som är på Gröna Lund med en tjej som heter Helena. De kommer ifrån alla andra, missar bussen men det gör ingenting för han är ju med Helena. 

Vi sjöng ofta den i familjen och gjorde egna situationer där Helena ingick och varje vers slutade med

".... för nu har vi flytet, nu är det som det ska, för här sitter Helena och jag"

Den sången har jag ofta i huvudet nuförtiden.


Tiden efter vi förlorat Helena har jag naturligtvis anklagat mig själv att jag inte såg vad som var på väg att hända. När vi nu hade så tät och nära kontakt. Jag har känt mig som en urdålig mamma som inte kunde skydda henne. Jag har också tänkt att hon måste ha tyckt att jag var känslokall och oförstående så hon kunde inte vända sig till mig.

Da   gen före Helenas begravning hittade jag följande konversation från hennes Facebook, skrivet i december 2012.

Helena hade glömt att logga ut när hon använde Facebook så när jag skulle gå in kom jag till hennes användare. Då  gjorde jag ett inlägg till mig själv från henne och skrev hur fantastisk jag är, ett sk "Facerape".

Så inlägget här nedan har jag skrivit men kommentarerna är Helenas och det var den finaste present jag kunde få, att läsa det en månad efter det hon lämnat mig.




Helena Wedberghar gjort ett inlägg påEva Wedberg

den 7 december 2012 i närheten av Tumba

Du är den bästa och snyggaste mamman i hela världen. Puss puss puss.



Helena Wedberg Mamma du är ett arsle men jag älskar dig. Facerape

den 8 december 2012 kl. 00:03 via mobil · Gilla

Helena Wedberg Fast du är bästa och snyggaste mamman Ever, du är det bästa jag vet

den 8 december 2012 kl. 00:07 via mobil · Gilla


Jag och Helena i Turkiet 2009

 

Jag, Helena och Emilia på Rhodos 2008


 

Jag, Helena och Emilia i Tunisien 2010.


Av Eva Wedberg - 21 april 2013 10:31

Jag har ju startat den här bloggen som ett sätt för mig att bearbeta sorgen efter Helena och att beskriva vad som händer i en familj som drabbas av detta.

De inlägg jag skriver handlar då naturligt om det jobbiga och smärtsamma vi tvingas gå igenom. Det gäller de praktiska sakerna som måste ordnas men framför allt om sorgen och saknaden efter en älskad dotter/syster.

Och det ÄR jobbigt, det är som vi går med en våt yllefilt på oss hela tiden. Något är fel/trasigt och kan inte lagas hur vi än gör.

Naturen har då ordnat det så bra åt oss att den här outhärdliga förtvivlan kommer i de doser vi klarar av. I mycket lever vi som vanligt. Vi jobbar, går i skola, ser på TV, går ut med hundarna, umgås med vänner, lagar mat och städar.

Men vi är sköra, vi blir ledsna och gråter; vi kan gå från skratt till förtvivlad gråt på någon sekund. Och de praktiska saker vi tvingas ordna med som begravning, bouppteckning, städa ur lägenheten gör jätteont.

Det växlar.

Sorgen är inte alls grå, grå grå utan den växlar.

Jag har lärt mig ett uttryck som jag tycker är så bra. Man säger att sorgen är randig, svart och vit och man rör sig mellan de fälten hela tiden.

Och jag ÄLSKAR att prata om Helena. Särskilt när vi pratar minnen och hon ingår på ett naturligt sätt. Nästan som om inget hänt. Man kan aldrig riva upp något genom att föra henne på tal, hon finns med hela tiden, både i skratt och gråt.


Igår skulle vi beställa blommor till ytterligare en begravning. Vi hade såna funderngar kring vem vi skulle skriva att det var ifrån. Alltså vilka namn.

Tommy, Eva, Daniel, Helena, Emilia. Så borde  det stå. Men det går inte.

Tommy, Eva, Daniel, Emilia. Alltför smärtsamt och det blir så tydligt hur fel detta är.

Tommy, Eva, Barnen. Så fick det bli.


Till sist några bilder Daniel tog igår, i den härliga vårsolen.


 

Jag och Emilia på vårpromenad med Max


 


Milo tar sig ett vårdopp

Av Eva Wedberg - 19 april 2013 09:51

Resultatet från den rättsmedicinska undersökningen av Helena är klar.

Vi har fått ta del av innehållet via telefon.

Vi funderar just nu på om vi ska åka till polisen och läsa hela rapporten. De ville inte skicka hem den . Den är väldigt kliniskt skriven, det finns inga försiktiga formuleringar.

Bland annat beskrivs vilka skador hon hade, vilket säkert är fruktansvärt jobbigt att läsa. Vi har ju sett henne och konstaterat att hennes ansikte och armar så fina ut. Men vi förstår såklart att det finns omfattande skador. Och att se det svart på vitt är något helt annat än att vara medveten om att det är på det viset.


Helena var INTE påverkad av alkohol eller droger!!!

För mig är det viktigt att det kommer ut, för att undvika ryktesspridning om annat. Eller stoppa eventuella rykten som redan florerar.

Detta var alltså inget som skedde på grund av missbruk eller stort alkoholintag.

För mig är det på ett sätt skönt att veta, att hon var medveten om vad hon gjorde. Det var ingen "fyllegrej" hon fick för sig. Det hade också varit jobbigt att tänka att hon satt i sin ensamhet och drack. Den bilden stämmer inte med den Helena jag kände.


Samtidigt är det naturligtvis också sorgligare att tänka sig att hon visste vad hon gjorde.


Och visst kan man fundera över hur medveten man är kring handlingar och konsekvenser när man omges av ett sånt mörker som Helena måste ha gjort.

Något hade tagit över Helenas hjärna. Det kan ha varit depression, ångest, kemiskt eller något annat som hon behövt få hjälp för att bli av med.

Men det var inte alkohol !!!


Av Eva Wedberg - 19 april 2013 09:43

Här publicerar jag nu programfoldern som delades ut vi begravningsceremonin.

Jag har begränsade kunskaper i word så jag fick hjälp med formgivning av Åsa.   


 

 

 

 

Av Eva Wedberg - 18 april 2013 15:22

Det händer nån gång ibland att jag har svårt att somna på kvällen.

Då brukar jag låtsas att Helena finns i rummet och håller min hand. Det blir så verkligt och känns så tryggt att oftast somnar jag direkt.

Nu sitter jag vid köksbordet och tittar mot ytterdörren och försöker föreställa mig att Helena kommer in.

Tänk om hon kom nu, efter drygt 3 månader, trippade in som om inget hänt.

Tänker på hur glatt överraskad jag skulle bli.


Jag:        "Kommer du?"

"Helena:    "Ja, mamma skulle jag inte det"

Jag:       "Jag blir så förvånad bara, jag började tvivla på att jag skulle få se dig igen"

Helena:   "Ja, nu blir du väl förvånad att jag kommer här" (Skämt vi ofta körde med : nu blir du väl förvånad att jag .....)

Jag:       " Ja, fy fan, så här förvånad har jag aldrig blivit förut "   (med flygvärdinneröst, annat skämt vi körde med)

Helena:  "Är du glad att jag kommer då?"

Jag:        "ja, jag har saknat dig, det är så tomt och tyst när du inte är här"


Sen går hon fram till kylskåpet och öppnar det, konstaterar att vi inte har något gott hemma, hon brer några mackor, gör Oboy  och sätter sig vid köksbordet.

Redan nu, efter några minuter är allt oreda; skorna spridda i hallen, jackan på byrån och oboypulver på golvet.


Och jag hoppas hon ska gilla min frisyr och tröjan jag köpt.

Och jag berättar om att Max fortfarande drar i kopplet när vi är ute men att han är jättesmart när han klurar med sina aktivitetstavlor.

Jag har inte hunnit se Mad Men som jag fick i julklapp ännu. Men Revenge-boxen har jag kollat på hela så den kan hon få tillbaka.

Jag säger att jag tror det är bra om hon ringer sin kusin T som är ledsen.

Jag kan nog inte låta bli att förebrå henne det som hände, säga att det var väl ändå ganska dumt.

Säkert måste jag också tjata litet om att nu är det hennes tur att gå ut med hundarna.


Men jag hoppas också att hon inte har andra planer för kvällen utan att hon stannar och äter middag "Om det är nån god mat kan jag äta här" 

Det är ju torsdag och pannkakor så det löser sig.


Och jag säger säkert till henne att nu har hon varit borta så länge så jag tycker gott hon kan stanna hemma ett tag.






Av Eva Wedberg - 17 april 2013 21:48

Av Emma, till Helena:


Älskade, älskade vän.

Fina Helena!!

Jag undrar hur du har det. Du är så långt hemifrån nu.

Förhoppningsvis på en ny, ljus och trygg resa i en annan värld dit vi inte fått tillträde än.

Men du är inte ensam för det, du behöver aldrig vara rädd.

Vi finns med dig, vilken väg du än väljer.


Det är så tomt utan dig. En del av mitt hjärta följde med dig, och i det tomrum som blev över ska jag låsa in alla våra minnen.

Kommer du ihåg allt? I mitt hjärta kommer allting leva vidare, tillsammans med dig.

Så länge mitt hjärta slår, slår också ditt.

Jag tar med mig dig överallt och jag ska aldrig sluta prata om dig.


Jag saknar dig så mycket.

Jag bär på en smärta utan ord, det skär i mitt hjärta och det gör så ont.

Men glädjen över att du funnits och berikat mitt liv på så många sätt är desto större.

Du hade alltid en sån förmåga att kunna liva upp vilken stämning som helst. Man kunde bli så glad bara av din närvaro.

Nu får jag nöja mig med att du finns i mina tankar.

Din energi, din charm och din humor. Det var bara sån du var, och så omtyckt.

Du var en otrolig vän i alla lägen och jag vill verkligen tacka dig för allting.

För att jag fick vara din vän, för att jag fick uppleva så mycket med dig, för att du alltid fanns där och för att du var du.

Alltid så nära till skratt, så tuff men samtidigt så skör.

Och jag önskar inget hellre än att du var här.


Nu ska jag leva för oss båda, ta vara på varje stund och händelse och berätta allt för dig när vi ses igen.


Sov så gott, älskade vän.


Jag älskar dig!!


/Emma von Grönsak


 

Åsa, Lovisa och Emma då brevet lästes upp.


 

Helena och Emma


 

Helena och Emma igen

 

Systrarna Wedberg och Craftman

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6
7
8 9
10
11 12 13 14
15 16 17 18 19
20
21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards