När jag ska se på film så vill jag koppla av och bli glad.

Jag gillar inte alls skräckisar och är inte så förtjust i science fiction. Jag tycker djupa dramer ex Ingmar Bergman är urtrist.

Jag kan se drama men vill att det underförstått redan från början ska framgå att slutet blir lyckligt.

Det jag föredrar är actionfilmer, gärna spännande och litet läskigt men hjälten ska alltid klara sig.

Och så rom-com Pretty Woman, Notting Hill, The proposal och en massa andra.

Med Helena hade vi många filmkvällar, hon klagade på att jag vär så enkelspårig "Mamma behöver vi inte ens fråga, hon vill alltid se nåt lättsamt som man blir glad av."

En av alla dessa rom-com, kanske till och med juvelen i kronan är Fyra bröllop och en begravning. Det är en riktig måbra-film med fest, fest och romantik. Och så för balansens skull, ett dödsfall med påföljande begravning. Han som dör är homosexuell (litet laddat i en engelsk film för 20 år sedan).

På begravningen läser hans fästman WH Audens Funeral Blues. Dikten som blev berömd efter filmen  låter som följer.

Fast jag har ändrat he till she.

Stop all the clocks, cut off the telephone

Prevent the dog from barking with a juicy bone

Silence the pianos and with muffeled drum

Bring out the coffin, let the mourners come

Let aeroplanes circle, mooning overhed  

Scribbling on the sky the message "She is dead"

Put crepe bows round the white neck of the public cloves

Let the traffic policemen wear black cotton gloves

She was my North, my South, my East, my West

My working week, my sunday rest

My noon, my midnight, my talk my song

I thought i would last forever, I was wrong

The stars are not wanted now, put out every one

Pack up the moon an dismantle the sun

Poor away the ocean and sweep up the wood

For nothing now can ever come to any good

En människas händer är unika för just henne

Vi har stora och små händer, knotiga eller släta. Fingrarna kan vara långa, korta, smala, tjocka.

Vi använder händerna mycket, de syns mest hela tiden

Vi kommunicerar ofta med händer; vi hälsar, pekar ut vägen eller håller fingret för munnen när vi vill att nån ska vara tyst.

Det finns till och med ett språk utvecklat för händer, teckenspråket.

Händer kan både smeka och slå.

Om vi tycker om någon så håller vi gärna den personens hand.

Händer kopplas ihop med vem vi är och kan berätta vem vi är.

 Så det är kanske inte så konstigt att bland det jag saknar mest är Helenas händer.

Följande skrev jag ner 19 januari, en vecka efter det att Helena lämnat oss.

Dina händer är så fina.

Jätteskönt att hålla dem.

Känslan när du drog dem genom mitt hår för att konstatera att det var dags att färg utväxten.

Hur du stannade till med handen inflätad i mitt hår och liksom granskade mig.

Hur du stod bakom mig och samlade mitt hår till en hästsvans.

Hur jag nästan omärkligt flyttade mitt huvud så du skulle kunna fortsätta längre för att jag tyckte så mycket om det.

När du var liten och inte ville lägga dig kunde du alltid lura dig kvar uppe en stund till genom att fixa med mitt hår.

Dina händer kunde klappa högre än någon annan jag nånsin hört.

Du kunder knäppa jättehögt med fingrarna.

Du var så stark i nyporna och kunde öppna lock hur hårt åtskruvade de än var.

Precis som jag hade du problem med att fingrarna vitnade när du blev kall och vi jämförde med som hade de största besvären med det.

Och hur du liksom gjorde fingrarna alldeles raka när du åt något för att undvika att de blev kladdiga.

Tänk att få hålla din hand igen.

Jag fick hålla Helenas händer en gång till. I bårhuset den 7 februari när vi såg henne sista gången.

De var så fina, inga synliga skador och med de långa naglarna som hon var så stolt över.

Det kändes som en fantastisk gåva.

Händerna håller Ronja

Håller korv och telefon

I tältet på Öland

Rättar till glaögonen 

Bakar pepparkakor