Nu sitter jag på tåget mot Östersund.

Jag missade tåget jag bokat biljett till imorse så jag har fått improvisera litet.

Av alla resor jag gjort mellan Stockholm och Östersund den senaste 30 åren så är detta första gången jag missar ett tåg jag bokat.  Även om jag ju är litet si och så med att passa tider annars.

Daniel skulle vara snäll och skjutsa mig till tåget . Jag, Daniel och komma i tid är absolut ingen bra kombination.

Helena, om du läser: Jag VET att vi skulle åkt en kvart tidigare, att det är vanligt med köer på morgnarna. OCH jag vet att jag är hopplös på att passa tider.

Men efter 3 byten är jag nu 15 mil från målet, en dryg timme senare än det var tänkt.

Det konstiga är att jag inte var särskilt irriterad när jag kom till Centralen 2 minuter för sent. Förutom att jag fick lösa dubbel biljett vilket var surt så var det mest en axelryckning.

Förhoppningsvis har jag fått någon insikt att  inte irritera mig på småsaker.

Jag är annars ganska nervös. Det är första gången jag åker till Östersund, min födelsestad sedan 12 januari och det är första gången jag ska träffa min 90-åriga mamma sen dess.

Jag tror det kommer att bli känslosamt och jobbigt - men nödvändigt.

Jag tänker också på förra gången jag körde till Centralen för att passa Östersundståget. Det var på morgonen den 7 januari och jag skjutsade Helena och Max.

Helena hade pratat med sin mormor i telefonen några dagar innan och hon tyckte mormor lät så orolig och ensam så hon bestämde sig för att åka upp ett par dar för att pyssla om henne. Max tog hon med som sällskap och för att mormor också tycker om hundar.

Jag minns att jag var så enormt stolt den morgonen i bilen: att jag fostrat en så omtänksam och empatiskt flicka.