Nu sitter jag på tåget mot Östersund.

Jag missade tåget jag bokat biljett till imorse så jag har fått improvisera litet.

Av alla resor jag gjort mellan Stockholm och Östersund den senaste 30 åren så är detta första gången jag missar ett tåg jag bokat.  Även om jag ju är litet si och så med att passa tider annars.

Daniel skulle vara snäll och skjutsa mig till tåget . Jag, Daniel och komma i tid är absolut ingen bra kombination.

Helena, om du läser: Jag VET att vi skulle åkt en kvart tidigare, att det är vanligt med köer på morgnarna. OCH jag vet att jag är hopplös på att passa tider.

Men efter 3 byten är jag nu 15 mil från målet, en dryg timme senare än det var tänkt.

Det konstiga är att jag inte var särskilt irriterad när jag kom till Centralen 2 minuter för sent. Förutom att jag fick lösa dubbel biljett vilket var surt så var det mest en axelryckning.

Förhoppningsvis har jag fått någon insikt att  inte irritera mig på småsaker.

Jag är annars ganska nervös. Det är första gången jag åker till Östersund, min födelsestad sedan 12 januari och det är första gången jag ska träffa min 90-åriga mamma sen dess.

Jag tror det kommer att bli känslosamt och jobbigt - men nödvändigt.

Jag tänker också på förra gången jag körde till Centralen för att passa Östersundståget. Det var på morgonen den 7 januari och jag skjutsade Helena och Max.

Helena hade pratat med sin mormor i telefonen några dagar innan och hon tyckte mormor lät så orolig och ensam så hon bestämde sig för att åka upp ett par dar för att pyssla om henne. Max tog hon med som sällskap och för att mormor också tycker om hundar.

Jag minns att jag var så enormt stolt den morgonen i bilen: att jag fostrat en så omtänksam och empatiskt flicka.

 

Tanja

9 maj 2013 02:40

Jag ramlade in här lite av en slump och har fastnat i din blogg. Du skriver så medryckande och det känns verkligen som om man kan se det framför sig, trots att jag aldrig träffat varken dig eller din familj.

Jag lärde mig en gång att när man möter en människa i sorg så ska man aldrig försöka trösta. Det går inte, för det enda den sörjande vill är att den de sörjer ska komma tillbaka, och det kan man ju inte ordna. Det försöker jag att tänka på och därför så säger jag inget sådant.

Men jag vill verkligen beklaga att ni måste gå igenom den här enorma förlusten, den allra allra värsta tanken för alla föräldrar (som även jag är) är ju att något ska hända våra barn... Jag hade väl kanske inte först tänkt kommentera, det verkade nästan "inkräktande" på något vis, men så läste jag om "Helena & jag" och då kände jag att det var meningen att jag ändå skulle lämna ett avtryck. The Pinks som sjunger den sången är från samma lilla samhälle som jag kommer ifrån och jag har växt upp med deras musik. Det inlägget gick extra mycket in i hjärtat, tänk vad musik kan väcka känslor ändå. Jag sänder en varm kram till dig!

http://selmasgata.blogspot.se

Eva Wedberg

9 maj 2013 08:48

Tack snälla för den fina kommentaren.
Helt rätt, klämkäcka uppmuntrande ord vill man inte ha.
Ja, musik letar sig in i själen på ett härligt sätt.
Nu hittade jag faktiskt Pinks och "Helena och jag" på youtube så har jag frossat i den en stund. Om jag får hjälp att ladda upp den så ska jag lägga den på bloggen. (Mina tekniska kunskaper är begränsade :-))
Ha en fin dag. Kram/Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...