Som ni förstår så är min värld skakad i grunden. Det känns som jag körts i en torktumlare.

Eller som en tant på långvården sade till mig när jag  frågade hur hon mådde: Jag känner mig upphängd och nersläppt.

Det tar verkligen på krafterna, detta jättejobb som kallas sorg. Det är nog inte en slump att man säger sorgeARBETE.

Det som är positivt är att man verkligen uppskattar att bli omhändertagen.

I vanliga fall är jag mycket självständig, vill klara allt själv och tycker att problem är till för att lösas.

Nu njuter jag av att bli omhändertagen och skäms inte ett dugg när någon lägger energi för att göra något för mig.

På denna resa till Jämtland slås jag åter av hur fina människor jag känner.

Jag har lånat min bror och svägerskas lägenhet mitt i stan. Rena lakan väntade på mig, bara att lägga sig. De skulle också ha  mött mig vid tåget, om jag kommit med rätt tåg.

Idag har jag varit hos Karin och  fått gofika och en trevlig pratstund.

Och så Eva, som bjöd ut mig på restaurang igår och hem på trerätters middag idag.

Utöver det spelar jag kort med mamma hela dagarna. Hon påstår alltid att hon inte minns hur man gör men sen vinner hon 75% av gångerna.

Jag var ju, som jag skrev igår, väldigt nervös för att åka upp hit till Jämtland. 

Men att känna sig omhuldad på detta sätt gör att det känns mycket bättre.

Jag hoppas jag tar med mig den insikten i framtiden:

Det är härligt att bli omhändertagen, man behöver inte klara allt själv.

Och - en dag ska jag ta hand om er också.

Jag och Helena i Skottland 2010