Häromdagen redovisade DN resultatet av en undersökning kring ungdomars psykiska hälsa.

Undersökningen är gjord av Ungdomsbarometern och 10 0000 ungdomari åldersgruppen  15-24 ingår.

Undersökningen visar att en tredjedel tycker att livet är svårt, 23% har dåligt självförtroende och mer än en tiondel tycker livet är meningslöst.

Många, många uppvisar symptom på psykisk ohälsa. Depressioner, ångest, självskadebeteende, ätstörningar och självmordstankar. De är också stressade och känner sig uppgivna.

Mycket av stressen lägger ungdomarna på sig själva. De känner press över att prestera bra i skolan, att träna och vara populära.

Den höga ungdomsarbetslösheten gör att många känner uppgivenhet inför framtiden och de känner sig misslyckade.

Det är väldigt nedslående resultat. Två saker tycker jag är extra alarmerande:

Siffrorna är mycket, mycket högre än på 80-talet.

Många har svårt att prata med närstående om hur de mår.

Man kan naturligtvis tolka de högre siffrorna som så att fler nu faktiskt kan berätta att de mår dåligt. Förut kanske man inte ens vågade säga det i en undersökning.

Men det visar ändå på ett STORT problem i vårt samhälle.

Varför är det så att vi som har det så bra materiellt, ändå mår allt sämre?

Varför kan vi inte prata om psykisk ohälsa? Om vi har jätteont i kroppen går vi till läkare, vi berättar för vår omgivning att vi har ont. det går inte att dölja. Har vi jätteont i själen gör vi allt för att dölja det så ingen ska märka.

Tänk om den som får hjärtinfarkt skulle försöka gömma  det.  Det skulle inte fungera för man skulle till slut falla ihop, oförmögen att röra sig av smärtan och det skulle snart bli ett livshotande  tillstånd.

Men den som mår dåligt psykiskt kan ju också befinna sig i livsfara, varför är man tyst då?

Hur kan vi i Sverige, som inte saknar nånting egentligen, må så dåligt?

 

http://ilivet.bloggplatsen.se

12 maj 2013 11:57

Hej Eva! Jag brukar läsa din blogg och jag vill att du ska veta att den är väldigt viktig. Den speglar hur hemskt det är med självmord på ett avskräckande sätt. Jag tycker att det hjälper mig att läsa den och få ett ökat motstånd mot mina s-tankar. Jag hoppas och tror att din blogg kan hjälpa andra. Jag länkade till det här inlägget i min blogg så att fler kan hitta det via mig också. Jag hoppas att det är okej?

Jag hoppas att du trots allt ändå mår okej. Jag känner med dig och din famlilj och önskar er all lycka. kram C

http://ilivet.bloggplatsen.se

Eva Wedberg

12 maj 2013 20:57

Tack snälla. Jag hoppas det jag skriver ska hjälpa andra. sen vet vi ju att ytterst är det vi själva som kan känna hur vi mår och påverka det. Men vi behöver varandra. Du får gärna länka min blogg. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...