Idag är det fyra månader sen Helena lämnade oss.

Tiden har gått fort samtidigt som det känns som en evighet.

Det här med att räkna tiden efteråt sker automatiskt.

En dag, en vecka, en månad.

Igår vid den här tiden, förra veckan vid den här tiden, förra månaden vid den här tiden.

För fyra månader sedan vid den här tiden satt jag nog också och åt frukost med hundar och katter runt omkring mig.

En alldeles vanlig dag.

Hur mår jag då?

Jag känner mig på ett sätt starkare. Jag kan tänka på annat och kan även intressera mig för annat än Helena.

Jag jobbar halvtid, det är roligt att komma till jobbet och ta itu med arbetsuppgifterna.

Samtidigt känner jag mig ganska sliten, det tar på krafterna att ha sorg.

Jag känner mig också mer ledsen och gråtmild nu än i början. Antagligen kunde jag inte ta in allt då utan det kommer när jag orkar.

Jag har läst nånstans att för många som har mist någon nära så är tiden 3-12 månader efteråt den värsta.

Jag tycker det är så orättvist att detta skulle hända oss. Framför allt är det orättvist för Helena som inte såg alternativet att leva.

Och jag LÄNGTAR så förfärligt mycket efter Helena. Att prata med henne, vara med henne, skratta med henne, krama henne.

För första gången i mitt liv så vet jag vad det är att verkligen längta.

Inte den bitterljuva längtan "Det skulle vara så kul att ses´, jag längtar tills vi ses. Inte heller längtan som ska dämpa en känsla av missnöje "Jag längtar till semestern, efter en ny bil , ett nytt jobb osv".

Den längtan jag känner efter Helena är mycket mycket starkare. Den känns i hela kroppen så det värker, ibland är det nästan svårt att andas.

Och det är en längtan efter något som inte kan ske. För det jag vill är ju att ha Helena här hos oss igen.

Jag har mist släktingar och vänner tidigare men inget kan jämföras med att mista Helena.

Emilia är väldigt intresserad av Japan och kulturen där. Hon  och jag hade planerat att åka dit nu i vår men beslöt oss för att vänta. Den stora idolen är Yohio, en svensk kille som också är "Big in Japan"

Jag har alltid älskat Ted Gärdestad. Låten "'Jag vill ha en egen måne" kom när jag var 12 år, fortfarande lyssnar jag ofta på den och blir förvånad över hur bra den är.

Helena tyckte mycket om Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå", det var också den som spelades som avslutningsmusik i kyrkan på Helenas begravning.

Därför kändes det som en fullträff när Yohio framförde Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå på Humorgalan förra helgen.  Så älskade älskade Helena. från oss till dig: