Jag har hamnat i den här situationen mot min absoluta vilja.

Bara tanken att man  skulle kunna förlora sitt barn är så skrämmande att man nästan inte vågar tänka den. Jag var åtminstone sån tidigare, innan jag förlorade Helena.

Jag vågade inte ta in en sån sak i mitt huvud. Litet skrockfullt tänkte jag att om jag tänkte tanken att nånting kan hända mina barn så händer det. Om jag inte gjorde det så kunde det inte hända.

Som bekant så är ju skrock just skrock och har inte med verkligheten att göra.

För inte hjälpte det ett dugg att jag undvek att tänka på det.

Och nu då?

JA, ni vet ju hur mycket som cirklar runt Helena och  kring att förlora sitt barn.

Alla är  olika men i mitt fall så har jag ett stort behov av att lära mig mer om det som upptar så mycket av min tankeverksamhet.

För att försöka förstå men också för att skaffa mig kunskap.

Förhoppningsvis ska denna kunskap leda till att jag på något sätt kan vara en kugge för att påverka synen på psykisk ohälsa och suicid.

Jag brukar säga att jag har tre huvudintressen numera: sorg, att förlora barn samt suicid.

Jag har också börjat fundera en del kring existentiella frågor, jag tror det är ofrånkomligt när man drabbas av en sån här sak.

Som en följd har jag läst ett gäng böcker. Jag här köpt några men de flesta har jag fått i present av vänner och bekanta.

En annan sak som jag upptäckt är att detta är en stor apparat. Det finns mängder av litteratur i ämnet. Mycket är rent skräp men det finns också många bra böcker.

Här nedan har jag lagt upp bild av ett urval  de böcker jag fått/skaffat efter 12 januari.

Mina tår får ni på köpet.

Den här bilden är litet symbolisk. Helena så levande i bakgrunden, och så sorgeboken (och fjärilar)

En bild av min vackra dotter.

Helena med kusinerna Jimmie och Jennie