Jag och Emilia har återigen åkt på en tripp till Norge.

Norge är stort men när jag skriver att jag åker till Norge är det vanligtvis Ljördalen i Trysil jag menar.

Där bor min goda vän Kristina och hennes familj.

Kristina och jag lärde känna varann när vi båda jobbade på dagis för 30 år sedan. Första mötet blev igen succé driekt. När jag sträckte fram handen för att hälsa påstod Kristina att vi redan hälsat. Så utan en blick på min utsträckta hand svepte hon förbi mig i korridoren.

Men sen tog hon hand óm mig när jag flyttade till Tumba och inte kände någon och vi blev vänner. Trots att hon bor i Ljördalen sen många år så har vi hållit kontakten.

Den här helgen har jag och Emilia åkt upp hit för att vara med på Markus konfirmation. Emilia ser det nog som ett genrep inför hennes egen konfirmation i slutet av juni.

I Norge är konfirmation mycket större än det är i Sverige.  De allra flesta konfirmeras här.  Släkt och vänner bjuds in, det bjuds på stor buffé och ett oräkneligt antal tårtor. (Eller kakor som de säger här)

Den som konfirmeras får en massa pengar i present.

I Norge är det vanligt med folkdräkt vid större högtider, som exempelvis konfirmation. Så jag har letat fram min gamla Bodsjödräkt som jag tänkte ha imorgon. Min mamma sydde den till mig för trettio år sedan och jag har inte använt den på länge så det ska bli spännande.

Som vanligt är Helena med  även när vi inte är hemma. Hon sitter liksom på axeln och iakttar.  Hon skrattar ibland och skakar på huvudet ibland.  Antagligen skakar hon på huvudet åt min folkdräkt.

Igår kväll fick vi den här hälsningen från henne.

Regnbågen

Regnbågscupcakes till begravningen  

Markus, Elin och Kristina - och Candy