Vi är hemma från Markus konfirmation i Norge.

Det var en fin konfirmationsmässa i kyrkan. Den skiljer sig till viss del från den svenska men det fanns också mycket som påminner om hur det kan vara här.

Det var mycket sång och musik i kyrkan. Trots att vi var i ett annat land och i ett helt annat sammanhang så var det sjöngs två sånger som också var med på Helenas begravning:

Gabriellas sång från filmen Så som i himmelen.

Dessutom sjöng församlíngen till konfirmanderna "Må din väg gå dig till mötes". I Sverigen kallas den för psalm 730 , en av mina absoluta favoritpsalmer.

Det ganska känslosamt en stund.

Efter högmässan var det samling i skyttehuset och vi serverades ett överflöd av mat och tårtor.

Det var också sommarens varmaste dag så det var ganska varmt i min Bodsjö-dräkt. Även om jag kände mig fin i den. Det var många som hade folkdräkt, en fin tradition i Norge som vi borde ta upp mer i Sverige också.

Jag i min Bodsjödräkt. Mamma har sytt hela dräkten  till mig. Det var en present när jag tog min förskollärarexamen.

En power-bild

Konfirmanden Markus med farmor, pappa och mamma.

En del av tårtbordet.

När jag gick i gymnasiet hade jag en klasskompis som hette Torulf

Torulf vad stor och stark han idrottade mycket. Han var jättesnäll och så körde han Epa-traktor vilket jag tyckte var urhäftigt.

När vi gick i 2:an, strax före jullovet, fick Torulf leukemi,blodcancer.

Det här var många år sedan, idag finns betydligt bättre behandlingsmetoder än det fanns då.

Men med de resurser som fanns då så klarade han inte att besegra sin sjukdom.

Den 27 maj 1978 dog han.

Jag har ingen kontakt med någon från min gymnasietid, jag vet inte vad de gör idag, många har jag glömt namnen på.

Men Torulf kommer jag ihåg. Med den gröna Epa-traktorn som vi fick åka i och med det glada leendet.

Jag kommer också ihåg att han inte var så bra i tyska . Vår tyskalärare som hette Gertrud Brandt och var från Skåne missade aldrig ett tillfälle att påpeka det inför klassen. "Kan Torrrulf det härr?

Jag tyckte mycket om Torulf men jag tror att anledningen att jag kommer ihåg honom extra är just att han dog ung. Fortfarande den 27 maj varje år tänker jag på honom och räknar efter hur många år han varit borta.

jag undrar om det kommer att vara så med Helena också. Vi i familjen och hennes närmare vänner kommer naturligtvis att bära henne med sig.

Men kommer hennes litet mer avlägsna vänner och bekanta att minnas henne om 35 år. Kanske minnas henne mer än de som fortfarande finns i livet? Och komma ihåg små detaljer om henne?

Ibland kan jag känna att en av de få saker som verkligen påverkade mig under gymnasietiden var Torulf. Jag känner vemod över hans tragiska bortgång men framför allt förstärks de minnen jag har av honom.  På så vis har han haft en större del av mitt liv än många andra jag träffat.

Han lever vidare hos mig, kanske gör han det hos alla klasskompisarna?

Jag hoppas det blir så med Helena också. Att hon ska finnas kvar och fortsätta påverka människor hon mött. På grund den fantastiska person hon var och vemodet att det blev så kort tid tillsammans