Jag har faktiskt haft ett par bra dagar. Jag säger faktiskt för det känns förvånande. Att jag känt energi, jag har känt lust att göra saker. Stundvis har världen varit på rätt köl.

Det är bara att ta emot såna dagar. De behövs för att hämta kraft för de tyngre dagarna. Och för att ta igen litet av de krafter som gått åt de senaste månaderna.

Det förvånar mig att jag inte blivit förkyld eller sjuk på annat sätt. Det kan ju inte finnas mycket motståndskraft kvar. Kanske håller jag emot ännu, slappnar inte av tillräckligt för att bacillerna ska fästa.

Det sägs att det finns en mening med allt som sker. Jag måste säga att jag inte ser någon mening i att vår familj drabbades av denna fruktansvärda förlust.

Men det har hänt, det går inte att backa tiden och få det "ohänt", även om det är det jag skulle vilja helst av allt.

I detta kan jag göra egna val.

1. Jag kan ge upp allt

2. Jag kan gå igenom detta sorgearbete och sedan fortsätta mitt liv.

3. Jag går igenom sorgearbetet och försöker göra något meningsfullt . Ta lärdom och göra skillnad.

Alternativ 1 fanns aldrig.

Alternativ 2 känns frestande, försöka gå tillbaka till en vardag som i stort sett ser ut som innan detta hände.

Alternativ 3  Det alternativ jag försöker arbeta med. Försöka hitta en vardag och ett bra liv. Menn också skapa en mening med det som skett.  Och lära sig något.

Vad har jag då lärt mig/blivit bättre på hittills?

Att  jag har många vänner och släktingar som finns där när man behöver.

Att tala om för nära och kära vad de betyder för mig.

Att ta hjälp, man klarar inte allt själv

Att jobbet inte är så viktigt (men jag trivs med att jobba)

Hur försöker jag göra skillnad? För mig själv och andra

Jag bloggar om det som hänt.

Jag lär mig fakta om sorg, saknad och suicid.

Jag skriver om meningslösheten med suicid och att det inte behöver hända.

Jag är öppen för alla om det som hänt oss.

Jag har börjat intressera mig mer kring existentiella frågor.

Det funkar inte att ladda upp bilder just nu men vill avsluta med några rader ur boken "En liten bok om sorg och saknad"

Du måste ta vara på

det liv du ändå har

Släpp in allt runt omkring dig

Du har så mycket kvar

Idag är det fyra månader sen Helena lämnade oss.

Tiden har gått fort samtidigt som det känns som en evighet.

Det här med att räkna tiden efteråt sker automatiskt.

En dag, en vecka, en månad.

Igår vid den här tiden, förra veckan vid den här tiden, förra månaden vid den här tiden.

För fyra månader sedan vid den här tiden satt jag nog också och åt frukost med hundar och katter runt omkring mig.

En alldeles vanlig dag.

Hur mår jag då?

Jag känner mig på ett sätt starkare. Jag kan tänka på annat och kan även intressera mig för annat än Helena.

Jag jobbar halvtid, det är roligt att komma till jobbet och ta itu med arbetsuppgifterna.

Samtidigt känner jag mig ganska sliten, det tar på krafterna att ha sorg.

Jag känner mig också mer ledsen och gråtmild nu än i början. Antagligen kunde jag inte ta in allt då utan det kommer när jag orkar.

Jag har läst nånstans att för många som har mist någon nära så är tiden 3-12 månader efteråt den värsta.

Jag tycker det är så orättvist att detta skulle hända oss. Framför allt är det orättvist för Helena som inte såg alternativet att leva.

Och jag LÄNGTAR så förfärligt mycket efter Helena. Att prata med henne, vara med henne, skratta med henne, krama henne.

För första gången i mitt liv så vet jag vad det är att verkligen längta.

Inte den bitterljuva längtan "Det skulle vara så kul att ses´, jag längtar tills vi ses. Inte heller längtan som ska dämpa en känsla av missnöje "Jag längtar till semestern, efter en ny bil , ett nytt jobb osv".

Den längtan jag känner efter Helena är mycket mycket starkare. Den känns i hela kroppen så det värker, ibland är det nästan svårt att andas.

Och det är en längtan efter något som inte kan ske. För det jag vill är ju att ha Helena här hos oss igen.

Jag har mist släktingar och vänner tidigare men inget kan jämföras med att mista Helena.

Emilia är väldigt intresserad av Japan och kulturen där. Hon  och jag hade planerat att åka dit nu i vår men beslöt oss för att vänta. Den stora idolen är Yohio, en svensk kille som också är "Big in Japan"

Jag har alltid älskat Ted Gärdestad. Låten "'Jag vill ha en egen måne" kom när jag var 12 år, fortfarande lyssnar jag ofta på den och blir förvånad över hur bra den är.

Helena tyckte mycket om Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå", det var också den som spelades som avslutningsmusik i kyrkan på Helenas begravning.

Därför kändes det som en fullträff när Yohio framförde Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå på Humorgalan förra helgen.  Så älskade älskade Helena. från oss till dig:

Jag är hemma från min Jämtlandstripp. Från 7 grader och regn till 20 grader och sol. Allt har sin charm.

Det var trots allt trevligt att åka "hem" till Jämtland en sväng. Skönt att ha övervunnit den biten.

Konstigt hur hjärnan spelar spratt också.  Trots att Helena finns i tankarna hela tiden så lyckas jag "glömma" det ibland.

När vi gjorde iordning lägenheten till försäljning så tänkte jag på hur glad hon skulle bli över att den blev så fin.

Nu när jag var i Brunflo och skulle ta bussen till Östersund så visste jag inte vilken tid bussen skulle gå. Eftersom Helena åkte samma tåg när hon var uppe i januari så var min första tanke att ringa henne och fråga vilken tid hon hade åkt.

Jag var på mammografi för ett par veckor sen. Jag tänkte faktiskt avstå först när jag fick kallelsen. Med tanke på att detta inte varit något toppenår hittills så var jag ganska skrockfull. Faktiskt nervös över vad resultatet skulle visa.

Nu har jag fått svar och allt var bra. Kanske vänder det nu   

För några veckor sedan beskrev jag en låt, Helena och jag, som vi ofta sjöng med Helena när hon var liten. Tanja mindes att det var Pinks från Degerfors som sjöng.

Nu har jag hittat det här härliga, nostalgiska klippet på Youtube.

Ha en fin kväll.

Häromdagen redovisade DN resultatet av en undersökning kring ungdomars psykiska hälsa.

Undersökningen är gjord av Ungdomsbarometern och 10 0000 ungdomari åldersgruppen  15-24 ingår.

Undersökningen visar att en tredjedel tycker att livet är svårt, 23% har dåligt självförtroende och mer än en tiondel tycker livet är meningslöst.

Många, många uppvisar symptom på psykisk ohälsa. Depressioner, ångest, självskadebeteende, ätstörningar och självmordstankar. De är också stressade och känner sig uppgivna.

Mycket av stressen lägger ungdomarna på sig själva. De känner press över att prestera bra i skolan, att träna och vara populära.

Den höga ungdomsarbetslösheten gör att många känner uppgivenhet inför framtiden och de känner sig misslyckade.

Det är väldigt nedslående resultat. Två saker tycker jag är extra alarmerande:

Siffrorna är mycket, mycket högre än på 80-talet.

Många har svårt att prata med närstående om hur de mår.

Man kan naturligtvis tolka de högre siffrorna som så att fler nu faktiskt kan berätta att de mår dåligt. Förut kanske man inte ens vågade säga det i en undersökning.

Men det visar ändå på ett STORT problem i vårt samhälle.

Varför är det så att vi som har det så bra materiellt, ändå mår allt sämre?

Varför kan vi inte prata om psykisk ohälsa? Om vi har jätteont i kroppen går vi till läkare, vi berättar för vår omgivning att vi har ont. det går inte att dölja. Har vi jätteont i själen gör vi allt för att dölja det så ingen ska märka.

Tänk om den som får hjärtinfarkt skulle försöka gömma  det.  Det skulle inte fungera för man skulle till slut falla ihop, oförmögen att röra sig av smärtan och det skulle snart bli ett livshotande  tillstånd.

Men den som mår dåligt psykiskt kan ju också befinna sig i livsfara, varför är man tyst då?

Hur kan vi i Sverige, som inte saknar nånting egentligen, må så dåligt?

Som ni förstår så är min värld skakad i grunden. Det känns som jag körts i en torktumlare.

Eller som en tant på långvården sade till mig när jag  frågade hur hon mådde: Jag känner mig upphängd och nersläppt.

Det tar verkligen på krafterna, detta jättejobb som kallas sorg. Det är nog inte en slump att man säger sorgeARBETE.

Det som är positivt är att man verkligen uppskattar att bli omhändertagen.

I vanliga fall är jag mycket självständig, vill klara allt själv och tycker att problem är till för att lösas.

Nu njuter jag av att bli omhändertagen och skäms inte ett dugg när någon lägger energi för att göra något för mig.

På denna resa till Jämtland slås jag åter av hur fina människor jag känner.

Jag har lånat min bror och svägerskas lägenhet mitt i stan. Rena lakan väntade på mig, bara att lägga sig. De skulle också ha  mött mig vid tåget, om jag kommit med rätt tåg.

Idag har jag varit hos Karin och  fått gofika och en trevlig pratstund.

Och så Eva, som bjöd ut mig på restaurang igår och hem på trerätters middag idag.

Utöver det spelar jag kort med mamma hela dagarna. Hon påstår alltid att hon inte minns hur man gör men sen vinner hon 75% av gångerna.

Jag var ju, som jag skrev igår, väldigt nervös för att åka upp hit till Jämtland. 

Men att känna sig omhuldad på detta sätt gör att det känns mycket bättre.

Jag hoppas jag tar med mig den insikten i framtiden:

Det är härligt att bli omhändertagen, man behöver inte klara allt själv.

Och - en dag ska jag ta hand om er också.

Jag och Helena i Skottland 2010

Nu sitter jag på tåget mot Östersund.

Jag missade tåget jag bokat biljett till imorse så jag har fått improvisera litet.

Av alla resor jag gjort mellan Stockholm och Östersund den senaste 30 åren så är detta första gången jag missar ett tåg jag bokat.  Även om jag ju är litet si och så med att passa tider annars.

Daniel skulle vara snäll och skjutsa mig till tåget . Jag, Daniel och komma i tid är absolut ingen bra kombination.

Helena, om du läser: Jag VET att vi skulle åkt en kvart tidigare, att det är vanligt med köer på morgnarna. OCH jag vet att jag är hopplös på att passa tider.

Men efter 3 byten är jag nu 15 mil från målet, en dryg timme senare än det var tänkt.

Det konstiga är att jag inte var särskilt irriterad när jag kom till Centralen 2 minuter för sent. Förutom att jag fick lösa dubbel biljett vilket var surt så var det mest en axelryckning.

Förhoppningsvis har jag fått någon insikt att  inte irritera mig på småsaker.

Jag är annars ganska nervös. Det är första gången jag åker till Östersund, min födelsestad sedan 12 januari och det är första gången jag ska träffa min 90-åriga mamma sen dess.

Jag tror det kommer att bli känslosamt och jobbigt - men nödvändigt.

Jag tänker också på förra gången jag körde till Centralen för att passa Östersundståget. Det var på morgonen den 7 januari och jag skjutsade Helena och Max.

Helena hade pratat med sin mormor i telefonen några dagar innan och hon tyckte mormor lät så orolig och ensam så hon bestämde sig för att åka upp ett par dar för att pyssla om henne. Max tog hon med som sällskap och för att mormor också tycker om hundar.

Jag minns att jag var så enormt stolt den morgonen i bilen: att jag fostrat en så omtänksam och empatiskt flicka.

Jag har fått kommentarer från några av er som följer min blogg. Ni tycker att jag verkar så väldigt nedstämd och ledsen.

Visst är jag ledsen, nåt annat vore konstigt. Det värsta tänkbara har hänt mig och min familj och det kan aldrig bli riktigt bra igen, eller åtminstone inte bra på samma sätt som tidigare.

Men som jag försökt skriva så kommer känslorna och går. Ena stunden är just så pestig så ingenting är roligt och jag förstår inte just då hur världen ska kunna bli bra igen.

Sen har jag långa stunder när jag fungerar ganska bra, jag skrattar, ser på komedier på TV och så vidare. Det har jag skrivit om flera gånger tidigare.

Syftet med min blogg, anledningen till att jag startade den är ju att jag vill visa hur ont det gör att mista någon på det här sättet och att jag tycker att det inte alls hade behövt hända. Plus att jag vill visa vilken fin dotter Helena är och att jag är väldigt stolt över henne.

Då blir det naturligt så att jag skriver om det som relaterar specifikt till sorgen och saknaden samt de praktiska saker vi måste hantera mitt i alltihop.

Det skulle kännas tokigt att börja ge handarbetstips eller visa "Dagens outfit".

Jag har två fantastiska barn till, Daniel och Emilia, jag skulle lätt fylla en blogg med dem. Jag glömmer inte för en sekund hur lyckligt lottad jag är som har dem.

Än så länge tar sorgen mycket av min tid och kraft men den kommer så småningom att få ge mer plats för annat.

Det jag har ändrat litet de senaste inläggen är ju att jag skriver mer som en dagbok vad jag haft för mig under dagen.

Idag har jag varit hos min handläggare på Försäkringskassan och diskuterat min sjukskrivning.

Även nedskällda Försäkringskassan har visat sig vara hjälpsamma och empatiska mot mig. Det finns ingen press därifrån att jag ska skynda mig tillbaka ut i heltidsarbete.

De ifrågasätter inte på något vis mina symptom som främst är koncentrationssvårigheter och orkeslöshet.

Emilia kom precis hem, hon har tagit ett premiärdopp i Brosjön.    

Nu ska jag börja packa, imorgon 7.00 åker jag med tåget till Jämtland.

Daniel och lille Lorax

Millan på stranden i söndags, inget bad då