catchingup

Alla inlägg under juni 2013

Av Eva Wedberg - 6 juni 2013 22:45

Det har varit en solig och vacker nationaldag här i Tumba.

Vi har inte firat på nåt sätskilt sätt.

Emilia var på Grönan, har tappat räkningen hur många gånger hon varit där i år och nyttjat sitt guldkort.

Jag och Tommy åkte till kyrkogården med en flagga som vi satte på graven.

Helena var inte mycket för att fira nationaldagen. Jag kan inte påminna mig att hon nånsin firade den på nåt särksilt sätt.

Jag tycker i och för sig att det är trevligt att 6:e juni numera är helgdag. Tidigare år har jag varit på både Stockholms stadium och Tornerspel på den här dagen. Men i år var lusten att fira inte särskilt stor.


Men det går inte att låta bli att njuta av det fina vädret och framför allt de ljusa, ljumma kvällarna.


Jag skriver ibland om suicid och behovet jag har att engagera mig i denna fråga.

Som ett sätt att hedra Helena och för att hennes död inte ska vara förgäves.

Självklart får det engagemang jag tänker mig inte gå ut över de som fortfarande finns kvar här.

Men jag tänker som så att jag alltid tillringat mycket tid med och för Helena. Vi har tittat på TV, ätit, åkt bil, gått med hundarna, rest tillsammans.

I genomsnitt har säkert ett par timmar per dag varit vikta för henne. Jag tycker det är rimligt att jag i det liv som nu är lägger motsvarande tid på frågor som rör suicid och förebyggande av det.

ANNONS
Av Eva Wedberg - 5 juni 2013 22:24

De har bildats ett nätverk/organisation som heter Suicide Rescue.

Initiativtagare är bland andra Ludmilla Rosengren. Hon är läkare och psykoterapeut. För fem år sedan förlorade hon sin dotter Linnea genom suicid. Ludmilla engagerar sig starkt för att förebygga suicid och att minska tabu kring ämnet.

Gå gärna in på hennes blogg www.ludmilla.se


En annan initiativtagare är Alfred Skogberg  som är författare och vars bok "När någon tar sitt liv" har nämnts här i bloggen tidigare.


Suicide rescue blev officiell igår. Tanken är att det så småningom är ett landsomfattande nätverk som jobbar med olika frågor kring suicid och att förebygga det.

Organisationen behöver många volontärer. Jag gick snabbt in och anmälde mig via formulär på hemsidan eftersom  det känns som att den här typen av organisation är precis vad jag önskat att det skulle finnas.

När jag skickat mig min intresseanmälan insåg jag att det framgår väldigt litet på hemsidan HUR volontärarbetet ska bedrivas och hur man får del av hur arbetet utvecklas.



Så nu har jag även skickat ett mail och ställt frågor kring det praktiska arbetet.

Organisationen är som sagt helt nybildad och kanske inte helt klar.  Men ett utmärkt initiativ är det oavsett.

Gå gärna in på hemsidan och bedöm själva:


www.suiciderescue.se

ANNONS
Av Eva Wedberg - 4 juni 2013 19:14

De senaste dagarna har jag känt mig starkare än innan.

Jag glider över till att jobba mer än 50%. Just för att jag tycker det är roligt att jobba och för att mitt huvud fungerar bättre. Jag kan koncentrera mig längre och jag intresserar mig för det som händer.

Jag saknar Helena oerhört mycket hela tiden och önskar att hon var här.

Men det dyker upp alltfler parallellspår i det dagliga livet som också  upptar min tid och engagemang.

Semestern, Emilias skola, Emilias konfirmation, Daniels skola, delårsbokslut på jobbet osv.

Det har också hänt ett par gånger när jag träffat nya människor, som inte vet vad som hänt, att jag helt enkelt inte säger något om min situation. Idag lunchade jag med Riksteaterns kontaktperson på banken. Jag berättade att jag varit sjukskriven större delen av våren men nämnde inte orsaken. Ibland är det skönt att få vara "som vanligt".


Idag har jag och Cassie följt Emilia till frissan när hon blekte håret i ljusa slingor. Hon tyckte hon såg ut som en muterad gurka när hon satt med färgen i håret. Döm själva:

 


Igår skrev jag om Helenas student och hur hon firade den.

Jag brukar alltid bli glad av alla lyckliga studenter den här årstiden. Allt skrikande och tutande på lastbilarna.

I år känns det jobbigt att ta del av glädjen och framtidstron hos dessa ungdomar. Jag missunnar dem såklart inte att vara glada, det är en fantastisk dag för dem, men det påminner så starkt om vad vi och Helena missar så jag blir mest ledsen.

Helena tyckte om att spara minnen från särskilda dagar. De blommor som hängdes runt hennes hals då hon sprang ut på studenten finns kvar i torkad form. Likaså den lilla champagneflaskan hon fick.

De sakerna finns nu på hennes brudkista tillsammans med foton av henne.

Det är så fel att blommor och champagne finns kvar men inte den studentska som fick dem.

 




Av Eva Wedberg - 3 juni 2013 20:14

   Idag är det 3 år sedan Helena tog studenten.

Det var kulmen på en hel vår av fester och vackra klänningar.

Helena tyckte att man skulle fira studenten ordentligt. För det hör till.

Det var viktigt med rätt kläder, fest och presenter.

Hon gick Barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet och trivdes bra där. Men hon tyckte ändå det var skönt att skolan var över. Åtminstone för ett tag.

Studendagen blev också så fantastisk som hon "planerat". Det var strålande sol, alla var glada och hon fick den fest hon så gärna ville ha,

Hon hade planerat att gå på fest även studentdagen, efter mottagningen hemma.

Men Michael Jackson,hennes katt som då var kattunge,var försvunnen sen nån dag. Hur vi än letade så kunde vi inte hitta honom. Helena blev så ledsen och orolig för katten så hon stannade hemma.

Jackson kom hem välbehållen nästa dag, han hade tagits omhand av en grannfamilj.


Med kusin Tess på studentfest

På studentfest med  Daniel "Tjenare mannen"

Lizz och Bella gratulerar

 

En vacker student

 

Hemma i trädgården


 

Med kusin Jennie

 

Med Olle och Lizz


 

Middag


 

Middag

 

Presentöppning



Av Eva Wedberg - 2 juni 2013 19:23

Det finns myter kring suicid.

Till exempel att den som bestämt sig inte kan hindras.

Forskare är relativt överens om att suicid oftast sker på impuls. Även om man planerat handlingen så kan skiljelinjen mellan genomförande och att låta bli vara mycket smal.

Forskning visar också att av dem som försökt ta sitt liv men räddats så kommer 80% av dem aldrig att försöka igen.

För mig som anhörig är det naturligtvis hårt att läsa såna fakta, Helenas död känns än mer meningslös.

Samtidigt, jag kan aldrig få tillbaka Helena. Om jag kunde få tillbaka henne genom att inte göra nånting, inte läsa fakta, inte försöka visa hur det är att mista en kär anhörig genom suicid, inte försöka påverka. Då skulle jag inte göra nånting.

Men nu har det hänt och det går inte att vrida tiden tillbaka. Och då är det min plikt att försöka påverka det lilla jag kan för att minska på denna epidemi som suicid faktiskt är.


Jag har läst en avhandling av Helena Rådbo. Hon är forskare vid Karlstads univeritet och har forskat kring hur man kan förebygga suicid kring järnvägar. "Systeminriktad prevention av järnvägssjälvmord"

Det är en lättläst avhandling som finns att ladda ner på nätet.

Forskningen var beställd av Banverket och kom 2008. Det verkligt intressanta är kanske vilka åtgärder man satt in efteråt, om man följt forskningsresultaten.


De flesta sker nära tättbebyggda områden, ofta relativt nära hemmet.

Hon har delat in metoderna för hur man kan förebygga suicid på järnväg i 3 områden; den enskildes beslut, tillgänglighet samt att begränsa skadan vid kolllision.


1. Åtgärder som kan påverka attraktionen och närheten av järnvägstrafik som en

självmordsmetod.


Påverkan av individers/allmänhetens kunskap och medvetenhet

  Närhet, trafikintensitet och regelbundenhet

 Hastighet


2. Åtgärder som kan påverka tillgängligheten och möjligheten till kollision


Hindrande åtgärder: staket och rumslig separation

 Rädda sig undan eller bli ”bortplockad”: detektion, alarm, avskräckande eller

borttagande funktioner

 Hastighetsbegränsning och bromskapacitet


3. Åtgärder som kan påverka konsekvensen av kollisionen 

Modifiering av fronten

Hjul och spårdesign (området närmast spåret)







Av Eva Wedberg - 2 juni 2013 09:31

Vi har gått in i juni månad som ni vet.

Det är en fantastisk tid på året.

Allt växer och grönskar, det är ljust i stort sett hela dygnet och semestern står för dörren.


Ni har säkert märkt att jag är ganska förtjust i att förmedla dikter, citat och sångtexter.

Jag drar mig heller inte för att sno från andra.

Min kompis Ingrid brukar varje år lägga upp de här raderna i sin status på Facebook som nu kommer här:



Att läsas första juni
Var glad min själ för vad du har nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar så har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står, i morgon blir med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får, är hundra sommardar per år.
i morgon är den andra.




/Kajenn


 





Och nu är vi redan framme vid den andra.

I vanliga fall brukar jag vara fylld av förväntan och energi.

Men i år är ju inget vanligt år. Visst, jag ser fram emot att vara ledig och resa med familj och att träffa vänner.

Men en stor del i mig längtar till september för då har det gått ytterligare 3 månader av den här jobbiga tiden. Då är det 8 månader, kanske blir det mer "normal" vardag då.

En annan del i mig får nästan panik när jag tänker att då har det gått 8 månader, för det för mig längre bort från den levande Helena.

De minnen vi har tillsammans blir allt äldre och fylls inte på med nya.

 

Man kan ta en tur till Ullared på sommaren

 

Man kan åka till Öland på sommaren


Igår ringde ringde min telefon när den låg i väskan.  Jag fick en sån enorm längtan efter att prata med Helena just då,

Medan jag rotade efter den så upprepade jag för mig själv "Hoppas det är Helena, hoppas det är Helena"

Naturligtvis var det inte inte hon men det är skönt att lura hjärnan nån sekund.


Av Eva Wedberg - 1 juni 2013 16:05

Max är en riktig gatukorsning av olika raser.

Vi vet med säkerhet att det är schäfer och rottweiler i honom. Men misstänker att det även finns litet collie och kanske också boxer. 

Hans ansikte blir alltmer likt en rottweiler. Samtidigt har han schäferns långa ben. Han är otroligt smidig. En gång stod han på golvetvid köksbordet och utan sats hoppade han upp från golvet till stående på bordet. Han hoppar likt ett rådjur.

Han är vindögd och öronen ser nästan ut att vara ditkastade.

Näsborrarna är oproportionerligt stora .

Vi misstänker att han ser litet dåligt. Han lyckas aldrig fånga godis om vi kastar till honom. Till hans fösvar kan sägas att han försöker alltid med samma glada humör.

Han drar jättemycket i kopplet, han tycks aldrig förstå varför vi stannar så många gånger och drar tillbaka honom. Istället tycks han få bråttom av alla stopp och stressar sen på ännu mer.

Det går heller inte att släppa honom lös. Det går bra nån minut, sen glömmer han att lyssna och drar iväg utom synhåll.

Han gör utfall mot katter, hundar, hästar, cyklar, löpare, barn, rullatorer, svartklädda.

Grannarna tycker inte om honom.


Så varför behåller vi honom?

För att han har sidor som gör att man bara måste älska honom.

Han är otroligt sällskapssjuk, vill alltid vara där vi är. Han sover alltid i min säng, om han måste ligga på golvet blir han ledsen.

Han vill egentligen väl, men det blir fel. Han glömmer, vissa saker går bara inte in och han tar i för hårt när han leker med andra hundar.

Helena brukade köra med ett citat som jag tror kommer från Nalle Puh: Max är inte dum, han har bara otur när han tänker.

Och Helena hon älskade Max över allt annat - och han henne. Helena pratade alltid så mycket med sina hundar och Max brukade titta på henne precis som att han förstod vartenda ord.

Hon satt ofta med honom i knät och hon pussade och kramade honom ofta. "Lovve, dovve love you", sade hon, han slickade henne i ansiktet och hon skrattade.

Och om Helena älskade honom så gör vi det också.

Igår var hans "kusin" Boss, en tysk jaktterrier här. De är verkligen polare fastän Max är 3 gånger så stor. Det var varmt ute och Max tog ut sig totalt. Han låg och hyperventilerade nästan en timme och var knappt kontaktbar. Hans hjärta slog jättehårt och fort och hela hunden skakade. Vi baddade honom med våta handdukar och klappade på honom.

Till slut repade han sig. Jag hann bli ordentligt rädd under den här stunden och jag kände verkligen hur mycket jag också tycker om honom och att han hör hemma hos oss. För Helenas skull men också för oss som är kvar.


  Helena med sin knähund.

 

Lovve dovve love you





Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10
11
12 13
14
15
16
17 18 19 20
21
22
23
24 25 26 27 28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se