Ojojoj, idag har det gått i ett hela tiden.

Litet segt var det när klockan ringde, kanske för att jag satt uppe semestersent igår kväll.

Deet var riktigt roligt att komma till jobbet. Huvudet börjar äntligen fungera någorlunda, jag kan koncentrera mig på arbetsuppgifterna på ett annat sätt än  i våras.  Jag är ekonom och älskar att jobba med siffror. Det känns så bra att siffrorna vill jobba med mig igen.

Däremot är jag inte särskilt stresstålig ännu. Jag kan bara göra en sak i taget. Blir det fler saker så stänger jag av och struntar i alltihop.

Jag tror det ska gå bra att jobba 75% men jag är definitivt inte redo för heltidsarbete ännu.

Det var också roligt att träffa arbetskompisarna. Vi är cirka 200 personer som jobbar på min arbetsplats.

Som ni vet var jag väldigt öppen redan från början med vad som hänt oss. Vi var också tydliga med att man var välkommen att kontakta oss och prata om Helena.

Jag har heller aldrig varit rädd för att folk ska tycka att vi är en konstig familj för att detta hänt oss.

Om nån tycker det så bryr jag mig faktiskt inte. Att vi förlorade Helena är en stor tragedi men jag vet att det inte hände för att vi var dåliga föräldrar.

Jag kan med andra ord gå med huvudet högt och tycker inte det är besvärligt att träffa folk.

Jag tror att vår öppna hållning bidragit till att människor inte är rädda för att kontakta oss.

På mitt arbete har det till och med blivit så att folk jag knappt pratat med tidigare söker upp mig för att kolla läget och snacka bort en stund.

Och så var det också idag.

Och en hel del skratt och skämt vid fikabordet.

Efter jobbet var jag och Emilia och tränade i värmen.

Det kändes bra - åtminstone efteråt.

På kvällen har svåger och svägerksa varit här och fikat.

Så nu har jag slagit mig ner för att se Bond-filmen.

Sen sängen, klockan ringer tidigt imorgon bitti.