Den första tiden efter vi förlorat Helena så var det väldigt många som kom på besök för att visa sitt stöd óch för att sörja med oss.

Följdaktligen blev det också mycket fika och fikabröd, främst vetelängder.

Jag kommer ihåg att vi diskuterade om vi skulle kunna äta vetelängder i framtiden eller om det skulle påminna alltför mycket om den svåraste tiden.

Jag har hört talas om en kvinna som var på kräftskiva när hon fick besked att hennes dotter dött i en trafikolycka. Hon kunde aldrig äta kräftor igen.

Jag kan säga att min aptit på vetebröd är lika god som förut.

Däremot är det två maträtter jag inte gärna äter efter det som hänt   - åtminstone inte ännu.

Det ena är rullader. Den lördagen vi förlorade Helena, och som vi vet nu, precis i det ögonblicket, stod jag och stekte rullader till middag. Jag kommer ihåg att vi dukade åt Helena utifall hon skulle komma och vilja äta middag med oss.

Ingen av oss kunde sen förmå sig att äta upp resterna efter den middagen utan de fick kastas.

Svårast att äta är ändå tacos.

Tacos var Helenas älsklingsrätt som hon kunder äta flera gånger i veckan om hon fick.

Ofta när vi pratade i telefon så frågade hon vad vi skulle äta. "Om ni äter tacos så kommer jag".

Hon kunde äta hur många som helst. Hårda skal skulle det vara, och gräddfil.

Och så cola att dricka, så hon och Emilia kunde ha raptävling efteråt.

Det var så självklart att vi skulle ha tacos på minnesstunden efter Helenas begravning. Kvälllen innan stod Monica och Åsa och brynte 17 kg köttfärs.

Jag har fortfarande kvar både färs, sås, riven ost, kryddor och skal från minnesstunden.

Det tar emot så väldigt att äta tacos, det är inte detsamma utan Helena.

Vi har ätit det nån gång det senaste halvåret. Tidigare hade vi det till middag minst ett par gånger i månaden, ofta fredagar. 

Kanske kommer lusten för tacos tillbaka . Men vi skulle absolut inte kunna äta det på en fredag.

En av otaliga tacomiddagar  med Helena

Dukat för minnesstunden