Ikväll har jag och Ronja ägnat oss åt social träning.

Vi tog bussen ner till Tumba centrum, satt på en bänk och tittade på bussar, människor, hundar, rullatorer och så vidare. Efter någon timmer tog vi bussen igen och promenerade de sista kilometrarna hem.

Ronja var inte särskilt förtjust i övningen. Hon protesterade när vi skulle gå på bussen, rumpan låg klistrad mot marken.

Efter ett tag såg jag hur hennes rygg var full av mjäll på grund av att hon var stressad.

Det hela gick dock fint och nu sover hon gott i soffan.

Första sommaren vi bodde här, 2002, planterade vi flera fruktträd. Bland annat ett äppelträd  av sorten astrakan. Inspirerade av  Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Det har hittills varit sparsamt med äpplen i trädet. I år har det dock fullständigt exploderat. Vi plockar hink på hink. En del ger vi bort men vi försöker också göra litet för frysen som vi kan ta fram senare.

Ikväll har jag, Tommy och Emilia bakat ett gäng äppelpajer så det doftar riktigt gott här hemma just nu.

Såna här kvällar blir det också så tydligt att livet fortsätter men att någon fattas. Det är de här parallella spåren i livet som jag pratar om ibland.

Den djupa, djupa sorgen får dela plats med det vardagliga i det nya livet.

Jag tror det är det som är sorgearbete. Och att sorgen aldrig går över men att den alltmer får lämna plats för andra saker som sker.

På Helenas Facebook hade någon skrivit texten till Lisa Nilssons fina Var är du min vän.

Såhär kommer den: