catchingup

Alla inlägg under augusti 2013

Av Eva Wedberg - 12 augusti 2013 20:02

Ja, det är faktiskt 7 månader sen Helena lämnade oss.

Tiden har gått så fort samtidigt som det känns som en evighet.

Jag saknar henne  varje sekund och önskar att hon fanns kvar hos oss.

Jag funderar ganska ofta på vad jag skulle gjort just nu om världen var som den skulle och Helena fortfarande fanns här hos oss.

Livet är för alltid litet tristare, så är det bara.

Men vi börjar så smått hitta en tillvaro med de nya förutsättningarna.

Ofta är vi ändå rätt OK, även om det kommer svackor, ibland flera gånger om dagen.

Läste i tidningen idag om 10-kamparen Marcus Nilsson som nyligen förlorat sin syster genom #suicid.

För en tusendels sekund så reagerade jag med förvåning. I mitt universum är jag centralfiguren. Och eftersom jag upplevt detta och insett hur onödigt och tragiskt det är när någon #tar sitt liv så "tror" jag att alla nått den insikten och att det inte kan hända igen.

Det är naturligtvis inte så.

Vi vet att cirka 1500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Statistískt så har det alltså hänt drygt 800 gånger efter 12:e januari, efter Helena

800 personer som inte får möjlighet att leva sitt liv. Och som lämnat otaliga anhöriga med obesvarade frågor och en oerhörd sorg.


Kommer ni ihåg mitt inlägg för några veckor sedan där jag publicerade en sketch om skumbananer?

En sketch som Helena älskade och kunde utantill.

Den här glassen hittade jag idag.  Jag har ALDRIG sett glass med den smaken förut.


 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 11 augusti 2013 21:52

   I det nya livet sker saker för första gången.

Idag var det dags att gå på bio för första gången.

Filmen vi såg var den utmärkta "Känn ingen sorg", en svensk film som bygger på Håkan Hellströms musik.

Filmen var rolig, lättsam, varm och litet sorglig.

Både jag och Emilia tyckte om den.

Det spelades mycket Håkan Hellström-musik. Dock inte min favorit "Äntligen på väg" med de underbara raderna


Äntligen på väg

Jag förlänger mina steg

Livet är som en jordgubbspaj

En solig dag i maj


Jag har varit litet nervös för att gå på bio, trots att jag tycker om det.

Det är så förknippat med Helena.

Som jag skrivit tidigare så älskade hon film och serier. Hon gick ofta på bio, ibland tillsammans med mig.

Den sista film vi såg tillsammans var En oväntad vänskap. Den sista film Helena såg var Mammas pojkar.

De filmerna kommer det att dröja innan jag kan se dem igen.


Till sist några bilder från vår resa till Skottland hösten 2010.



Helena och jag i Edinburg

 

Emilia och Helena på Kentucky Fried chicken

 

Vid Loch Ness

ANNONS
Av Eva Wedberg - 10 augusti 2013 19:34

En jättefin dag här i Tumba.

Jag och Monica gick runt Aspen med Ronja och Boss, en härlig naturpromenad på 7 kilometer.

Vi stannade till i Hågelby och fikade. En bra social träning för hundarna.

Vi har också haft charmtrollet Ottilia, 3 år på besök.


I kväll visas filmen Bucket list eller Nu eller aldrig som den heter på svenska.

Morgan Freeman och Jack Nicholson spelar huvudrollerna i filmen som handlar om två herrar som möts på sjukhuset när de är svårt sjuka. De bestämmer sig för att göra en "Bucket list" det vill säga en lista med saker de ska hinna göra innan de dör.


Filmen är både rolig, gripande och tänkvärd.

Bucket list är kommer från termen "kick the bucket" som är ett engelskt slanguttryck för att dö.


Helena hade den filmen på DVD och tyckte mycket om den.

När vi plockade ihop hennes saker i lägenheten hittade vi också en Bucket list som Helena skrivit i november. Alltså saker hon drömde om att få uppleva. Vi har givetvis sparat listan men jag väljer att inte publicera den här i bloggen, det känns som det är litet för privat. Men jag kan nämna att den bland annat innehöll åka till Thailand, åka till New York, få barn, studera, simma med späckhuggare.

Alltså ganska realistiska, roliga saker att drömma om när man är 21 år. Inte helt självklara men heller inte omöjligt att det ska kunna slå in.

Själv har jag aldrig gjort en sådan lista. Det jag åstadkommit i livet har liksom hänt ändå.

Men jag gillar tanken på att göra en lista på kanske 10 saker. Jag tror att om man gör en lista så påverkar man att det man drömmer om verkligen slår in.

För visst är det så, det mesta som händer oss är inte en slump utan sker för att vi agerar på ett visst sätt.

Jag tror jag ska göra en #Bucket list för mig själv.

Jag vet inte vad den ska innehålla ännu fullt ut. Men köpa sommarstuga och åka till Australien ska iallafall finnas med.



Av Eva Wedberg - 9 augusti 2013 15:55

Den första tiden efter vi förlorat Helena så var det väldigt många som kom på besök för att visa sitt stöd óch för att sörja med oss.

Följdaktligen blev det också mycket fika och fikabröd, främst vetelängder.

Jag kommer ihåg att vi diskuterade om vi skulle kunna äta vetelängder i framtiden eller om det skulle påminna alltför mycket om den svåraste tiden.

Jag har hört talas om en kvinna som var på kräftskiva när hon fick besked att hennes dotter dött i en trafikolycka. Hon kunde aldrig äta kräftor igen.

Jag kan säga att min aptit på vetebröd är lika god som förut.

Däremot är det två maträtter jag inte gärna äter efter det som hänt   - åtminstone inte ännu.


Det ena är rullader. Den lördagen vi förlorade Helena, och som vi vet nu, precis i det ögonblicket, stod jag och stekte rullader till middag. Jag kommer ihåg att vi dukade åt Helena utifall hon skulle komma och vilja äta middag med oss.

Ingen av oss kunde sen förmå sig att äta upp resterna efter den middagen utan de fick kastas.


Svårast att äta är ändå tacos.

Tacos var Helenas älsklingsrätt som hon kunder äta flera gånger i veckan om hon fick.

Ofta när vi pratade i telefon så frågade hon vad vi skulle äta. "Om ni äter tacos så kommer jag".

Hon kunde äta hur många som helst. Hårda skal skulle det vara, och gräddfil.

Och så cola att dricka, så hon och Emilia kunde ha raptävling efteråt.

Det var så självklart att vi skulle ha tacos på minnesstunden efter Helenas begravning. Kvälllen innan stod Monica och Åsa och brynte 17 kg köttfärs.

Jag har fortfarande kvar både färs, sås, riven ost, kryddor och skal från minnesstunden.

Det tar emot så väldigt att äta tacos, det är inte detsamma utan Helena.

Vi har ätit det nån gång det senaste halvåret. Tidigare hade vi det till middag minst ett par gånger i månaden, ofta fredagar. 

Kanske kommer lusten för tacos tillbaka . Men vi skulle absolut inte kunna äta det på en fredag.


En av otaliga tacomiddagar  med Helena

 

Dukat för minnesstunden

Av Eva Wedberg - 8 augusti 2013 15:26

Tack för ert positiva gensvar till min "comeback" i bloggandet.

När jag nu gjort ett uppehåll i bloggen så är det  många ämnen och tankar jag vill ta upp och dela.

Det känns bra att jobba men ack så trött jag är nu efter fyra dagar.

Det blir en lugn helg.

Jag har fått en jättefin kommentar från Jenny där hon berör behovet av att prata med varandra och att våga ta upp svåra frågor.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är för mig att förlusten av Helena också leder till något bra. Om vi bara går tillbaka till hur vi levde tidigare men anpassar oss till att Helena inte finns med. Då är det helt meningslöst.


För min del innebär det bland annat att prata om det som hänt och vad det innebär för oss.

Det innebär också att jag är relativt öppen med hur jag mår psykiskt. Jag går fortfarande hos kurator och det hjälper mig väldigt mycket.

Det finns de som faktiskt tycker att jag förändrats till det bättre under den här våren.

Jag uttrycker tydligare vad jag tycker och hur jag känner.

Jag bryr mig också mindre om vad folk tycker.


Jag är övertygad om att något som KUNDE ha räddat Helena var om vi alla hade lättare att prata med varandra om hur vi egentligen mår och vad vi behöver.


Jag lyssnade på Sommar på webben idag. Det var Kristian Widlunds program . Kristian är 29 år och döende i cancer. Han har en blogg som heter "I kroppen min" och har även givit ut en bok med samma namn.

Hans program var väldigt gripande och osentimentalt och dessutom en del humor.

Han pratade naturligtvis om sin sjukdom men han tog också upp behovet att vi öppnar oss för varandra.

"Sverige är ett land i stort behov av terapi" som han uttryckte det.

Så prata med varandra. Ingen dömer oss för att vi visar oss svaga. Tvärtom möts du med största sannolikhet av ökad respekt och öppenhet.


Ha en fortsatt fin dag.

Det är torsdag, alltså dags att steka pannkakor

Lägger in några bilder från vår semester på Malta 2011.

 

Årliga båtutflykten

 

 

Med Emilia och Annelie

 

Vi tränade på Curves också.

 

Jag med










Av Eva Wedberg - 6 augusti 2013 20:22

Idag har jag gjort ett par saker som jag dragit mig för och skjutit upp.

Det var inte fysiskt jobbigt eller tidskrävande men känslomässigt var det tungt.


Det första var att jag gick till banken och avslutade Helenas personkonto.

Jag har tidigare gått dit och avslutat hennes övriga bankkonton vilket var jobbigt i sig. Men att avsluta personkontot, då kontonumret är hennes personnummer, var värre.

Det kändes litet som att jag svek Helena, som att jag suddar ut henne. Det var så definitivt. Nu har hon inte längre några tillgångar i sitt namn, inga konton. Hon är inte kund på banken längre.

Jag undrar hur länge ett personnummer gäller. Finns det kvar fastän man själv inte är kvar? Eller upphör det när bouppteckning är klar och dödsboets tillgångar fördelats mellan dödsbodelägarna?

Där blev jag medvetet formell. Men det är ju så. Det Helena lämnat efter sig tillhör dödsboet och jag och Tommy äger dödsboet. När bouppteckningen är klar och godkänd av Skatteverket, upphör dödsboet att gälla.

Men hur är det med personnumret?

  


Jag skrev i början att jag gjort två jobbiga saker idag.

Det andra var att jag lämnade in Helenas telefon till en reparatör.

Helena hade en Iphone. Den hade hon med sig när vi förlorade henne den 12 januari. Vi fick tillbaks den från polisen några dagar senare. Den är givetvis trasig, sönderslagen men inte helt mosad.

Vi har funderat hit och dit om vi ska försöka öppna upp SIM-kortet eller inte. Efter så här pass lång tid känns det inte så viktigt som i början. Men vi känner ändå att vi vill försöka hitta möjliga pusselbitar. Och vi vill också gärna ha tag på de bilder som finns i minneskortet.

Jag vet inte om det är möjligt att fixa telefonen men det är värt ett försök.


För precis ett år sedan var "tjejgänget"; jag, Åsa, Helena, Emma, Lovisa, Emme och Emilia på Cypern.

Jag avslutar med några bilder därifrån.

Trötta tjejer; Emme, Emilia och Helena

 

Helena väntar på fiskpedikyr

 

Helena och Emma får fiskpedikyr. De ser rätt skeptiska ut.

 

Med Emilia och Emme på den årliga båtutflykten.

Av Eva Wedberg - 5 augusti 2013 21:25

Ojojoj, idag har det gått i ett hela tiden.

Litet segt var det när klockan ringde, kanske för att jag satt uppe semestersent igår kväll.

Deet var riktigt roligt att komma till jobbet. Huvudet börjar äntligen fungera någorlunda, jag kan koncentrera mig på arbetsuppgifterna på ett annat sätt än  i våras.  Jag är ekonom och älskar att jobba med siffror. Det känns så bra att siffrorna vill jobba med mig igen.

Däremot är jag inte särskilt stresstålig ännu. Jag kan bara göra en sak i taget. Blir det fler saker så stänger jag av och struntar i alltihop.

Jag tror det ska gå bra att jobba 75% men jag är definitivt inte redo för heltidsarbete ännu.


Det var också roligt att träffa arbetskompisarna. Vi är cirka 200 personer som jobbar på min arbetsplats.

Som ni vet var jag väldigt öppen redan från början med vad som hänt oss. Vi var också tydliga med att man var välkommen att kontakta oss och prata om Helena.

Jag har heller aldrig varit rädd för att folk ska tycka att vi är en konstig familj för att detta hänt oss.

Om nån tycker det så bryr jag mig faktiskt inte. Att vi förlorade Helena är en stor tragedi men jag vet att det inte hände för att vi var dåliga föräldrar.

Jag kan med andra ord gå med huvudet högt och tycker inte det är besvärligt att träffa folk.

Jag tror att vår öppna hållning bidragit till att människor inte är rädda för att kontakta oss.

På mitt arbete har det till och med blivit så att folk jag knappt pratat med tidigare söker upp mig för att kolla läget och snacka bort en stund.


Och så var det också idag.

Och en hel del skratt och skämt vid fikabordet.


Efter jobbet var jag och Emilia och tränade i värmen.

Det kändes bra - åtminstone efteråt.

På kvällen har svåger och svägerksa varit här och fikat.

Så nu har jag slagit mig ner för att se Bond-filmen.


Sen sängen, klockan ringer tidigt imorgon bitti.



Av Eva Wedberg - 4 augusti 2013 20:59

Laddar inför att börja jobba imorgon.

Tittar på en norsk deckare. Helena tyckte deckare på nosrka var en omöjlig kombination. Vi brukade  köra ett skämt på vår hemmagjorda norska "Viss du inte säger var du gömt pengerna så skyter jag mor din". Jättekul varje gång!


Semestern är slut för den här gången. Från i morgon ska jag försöka jobba 75%.

Det har varit en bra semester. Förutom London har vi bland annat   varit i Sälen och Trondheim.

Vi har paddlat, åkt motorcykel, träffat vänner. solat och badat.

Jag bestämde mig för att semestra även från bloggen.

Det har faktiskt varit skönt att pausa ett tag. Jag behövde vila litet.

Bloggen är en jättebra del i mitt sorgearbete men när jag skriver här så blir det som hänt oss så väldigt påtagligt.

När jag varit bortrest har det också varit skönt att vila från bilder  på Helena och hennes saker som finns i huset. Det var också skönt att inte ha möjlighet att åka till graven under en tid.

Saknaden har naturligtvis varit lika stor oavsett var jag befunnit mig. Ibland har den växt med avståndet till hemmet.


Vi har det  bra på många sätt. Jag är så tacksam att vi har Daniel och Emilia, vi har hälsan, vi har jobb, vi har djuren.

Det är när man tänker på vad vi inte har som det känns så jobbigt.


Den 31 juli var det Helena som hade namnsdag. Det var också 200 dagar sen hon lämnade oss.




Bad med Max och Ronja

 

I Stören, några mil söder om Trondheim

 

Besök i Stikklestad, där Olaf den helige blev dräpt år 1030. Han blev helgonförklarad kort efter.

 

Stenen som Olaf den helige påstås ha lutat sig mot då han var dödligt sårad. Stenen ansågs ha helande krafter. Nu finns den bakom altaret i Stikklestads kyrka.

 

Vacker kvällssol över bergstopparna.


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8 9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se