Det är 8 månader sen vi förlorade Helena.

8 månader, är det möjligt?

Det känns som en livstid samtidigt som jag inte förstår att det faktiskt gått 8 HELA månader, 2/3 av ett år, 2 tertial.

Jag kan fortfarande känna precis hur det var den kvällen när livet som vi kände det, rasade.

Samtidigt har vi ju till viss del börjat hitta en form för vårt nya liv.

Jag fick SMS idag från en av Helenas kompisar som skrev att man börjar bli van att sakna Hellan. Och det är så, saknaden finns där så självklart att man ibland inte ens reflekterar över den.

Jag mår förhållandevis bra, även om jag känner mig litet låg just idag. Kanske är det just för att det är den 12:e. Kanske är det för att Helena känns tydligare inom mig idag än hon gjort på ett tag. Jag känner tydligáre vad det är jag saknar och längtar så mycket efter.