Ojojoj, det har gått 9 månder sen vi förlorade Helena.

9 månader, 3 kvartal, 3/4 år, 75% av ett år.

Känns som nyss men samtidigt som ett helt liv sen det hände.

Ibland hoppas jag fortfarande att det inte är så här.

Varje gång jag åker till kyrkogården hoppas jag att stenen inte ska finnas där och att Helena fortfarande finns här hos mig. På morgnarna när jag vaknar tänker jag för en bråkdels sekund att det nog bara är en ond dröm,

Saknaden är nästan större nu. Mest i vardagen, som att åka och handla eller se en TV-serie ihop. Det är så ofattbart att vi förlorade henne. Jag kommer aldrig att förstå varför det måste hända. Det känns så onödigt. Om vi bara vetat skulle vi gjort allt för att ge henne lust och ork att stanna hos oss.

Samtidigt har vi tagit de första stegen i den nya tillvaron. som fungerar ganska bra. Mot alla odds.

Livet är gott på många sätt, det gäller att inte glömma det.

Ikväll har hela familjen ätit tacos, Helenas älsklingsrätt till middag. För första gången sen begravningen i februari.