Så har vi då klarat av även Allhelgonahelgen.
Det har varit ännu en helg som jag bävat för. Hur det skulle kännas.
Vi har besökt kyrkogården både fredag och lördag. Jag kan ofta tycka att hon känns litet närmare där.
Besöka Helenas grav, vandra omkring, ta en kopp kaffe i kapellet.
Igår deltog jag, Tommy, Monica och Lotte i en minnesgudstjänst i kapellet. Det kändes fint men också väldigt jobbigt och tungt.
Vi fick gå fram och tända ljus för dem vi saknar. Det kändes så fel, fel, fel att tända ljus för Helena. Hon ska finnas här!!!
Det värmer mycket att flera av Helenas vänner besökt hennes grav under helgen, lämnat blommor, kransar och tänt ljus.
Flera har också skrivit till henne på Facebook och uttryckt sin sorg och saknad.
Jag sitter och lyssnar på spellistan på Spotify som heter "Helena". Just nu Winnerbäck och "Den vackraste stunden i livet var den när du kom"
Litet senare åker vi åter till kyrkogården. Vi ska städa undan de utbrunna ljusen och marschallerna och lämna en bukett rosor, säkert de sista innan vintern.
Från minnesgudstjänsten
Gunvor
3 november 2013 21:43
Så fint ni gjort på gravplatsen. Det är en helt onormal känsla att tända ljus för sitt barn på denna dag och att sitta på minnesstunden i kyrkan. Minns förra året och jag tycker det kändes ännu värre hemma denna helgen. Det hände ju igår känns det som . Så duktigt av dig att redan nu orka berätta i kyrkan. Nu efter 1,5 års sorgetid tycker jag att tyvärr många tror att man lever som vanligt. Det är NU man skulle behövt alla telefonsamtalen och besöken m m. Men så fungerar det för alla att människor runt om vill att allt skall återgå, även om de naturligtvis också sörjer och saknar. Men de lever ändå sitt vanliga vardagsliv som aldrig kommer åter till oss. Livet före och efter....Kram från en mamma och SPES-vän. www.charlottetjejen.blogg.se
Eva Wedberg
4 november 2013 18:00
Hej!
Jag kan ibland tycka att det var lättare när det precis hänt. Det är klart att det var jättetungt och man fungerade egentligen inte alls. Men alla hade förståelse för hur man mådde och ställde inga krav. Och alla samtal och SMS och blommor som kom värmde. Nu förväntas man kunna jobba fullt ut, fungera socialt och underförstått att man "gått vidare". Jag vill ju såklart inte tillbaka till den hemska hemska tiden men det var mer enkelspårigt. Ha det så bra det går i "livet efter". Kram
Ingrid
5 november 2013 21:26
På torsdag ska jag Martina och några Övikskompisar på Winnerbäcks konsert på Fjällräven arena. Vi hoppas innerligt att de spelar "Den vackraste stunden i livet". Den betyder mycket även i vår familj.
Kram Ingrid
Eva Wedberg
9 november 2013 12:24
Då hade ni säkert en toppenkväll. Spelades låten? Denne Winnerbäck borde ha plats i Svenska akademin för sina fantastiska texter. Och det finns några som betyder litet mera nu. Kram